Niklas Wahllöf: Vår längtan till skogen har blivit galet naturlig och överdriven

13 juni 2019

”Nej, vi lever i en brytningstid”, är den kanske mest gångbara konversationsöppnaren nu när människor som inte tycker om varandra föses samman på studentmottagningar, bröllopsmiddagar och midsommarritualer. 

Exemplen är galet många, med konsumtion kontra koldioxidutsläpp i topp. ”Mm, mm, precis, läget är allvarligt ”, svarar den andra och går hem och beställer fyrtio jättebilliga strumpor från Ali Baba med gratis flygfrakt, samtidigt bokar en tripp till New York (”bara den här gången, ”) och pruttar iväg någonstans med bensindriven plåthög. Som om vi måste, inte har minsta makt över våra handlingar, bara driver omkring: ”Styret är sönder och den som seglar är drucken och öltok”, som Georg Stiernhielm uttryckte det.

Nummer två på listan över nutidsapans påtvingade inkonsekvenser torde vara hur fel vi lever i staden, med all stress, allt buller, alla digitaliseringsbojor. Och var kommer barnen in, och kvalitetstiden, lugnet, hälsan? Detta parallellt med den i dagligt tal största urbaniseringsvågen någonsin, denna diaboliska ringdans där utflyttning ger brist på arbetstillfällen och service. Och så där går det runt, runt, vi bara tvingas ta groteska banklån för att flytta in i innerstaden (”galet dyrt, men vad gör man?”), skaffa ett meningslöst strategijobb för att finansiera det innehållslösa kalaset där vi skålar med oss själva i ”bubbel”. Jesus Kristus som du har övergivit oss.

Och just här, kring stadens alla hot mot vår hälsa som alltid kastas mot oss av några onda ”andra”, bombarderas vi nu av en rad åsikter om den i stället mer naturliga naturen. Det kanske ska förtydligas att med naturen inte menas något hav, ingen sjö, några klippor eller fjäll. Utan skogen. Mellan träden.

Så klart låter det lockande när vi får höra att ”där finns vår urmänniska” som någon uttryckte det i Sveriges Radio P 1:s Naturmorgon nyligen. Sjuttiofem fnissiga minuter där uttalanden som ”När du satt och vilade dig på en skogshöjd vid elden efter en jakt och kände dig avslappnad och skön” och ”Gud, vad allting är härligt” haglade. Forskare i programmet höll med och då, ja, håller man ju med. Vem kan motstå att den enkla vägen till välbefinnande är att bara ta sig ut i mossan?

Förlåt, men här gror nu en liten misstanke. Nämligen att den här idén som nu framförs i samtliga medier är ett tidsfördriv bland andra. Men är det bättre än andra?

I programmet sägs också att i skogen finns positiva ljud till skillnad från stadens negativa (inbegripande skratt och musik får man anta), att i skogen är alla sinnen påkopplade och uppmärksamheten skärpt. Och, håll nu i hatten, så kommer ett inslag om det som man trodde ihjälskrattade fenomenet ”Skogsbad”. Alltså där man i grupp och med guide går ut och känner och andas och lägger sig på marken. Och gärna avslutar denna själens tvagning med en teceremoni. Naturligt, till skillnad från staden som efter något tusental år väl också får sägas vara rätt naturlig?

Eftersom självkritik är klädsamt får här meddelas att också jag har haft svårt att tygla åtrån till skogen. Men som med så mycken annan åtrå har det mest lett till rastlöshet och besvikelse, och med skavsår i de för hårda kängorna har jag stolpat tillbaka till kulturlandskapets böljande vyer. Det är väl inte naturligt, kanske, men slutligen kommer det: ”Nej, man borde gå på krogen i stället”.

Kanske rymmer inte träden, eller staden, i sig välbefinnandet – utan tillfredsställelsen i att ha lyckats undvika att beställa strumpor från Ali Baba.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: