Nils Hansson: Bob Dylan skildrar Kennedymordet genom en flod av referenser

27 mars 2020

Åtta år sen senaste albumet med nyskrivna låtar, det är längsta pausen hittills. Och när Bob Dylan återvänder utan förvarning är det med en enda låt, den längsta han har gett ut.

”Murder most foul” är nästan sjutton minuter av stillsam pratsång över en föränderlig musikgrund av piano, stråkar och någon enstaka slagverkstouch. Den är vag och vibrerande och märkligt fängslande. Faktiskt inte olik Nick Caves senaste album av meditationer kring sorgens väsen och hur man går vidare efteråt.

Bob Dylan funderar inte så mycket kring förlåtelsen, däremot finns det något starkt ödesmättat när han redogör för detaljer kring mordet i Dallas – han nämner i förbifarten att domedagen just har passerats – varvat med en rent övermannande flod av associationer hit och dit i kulturhistorien.

Redan titeln ”Murder most foul” är en Agatha Christie-film från 1964, och om Bob Dylan ibland har fått skäll för att självsvåldigt låna från andra verk så går refererandet bortom alla gränser den här gången. På 164 textrader finns långt över hundra citat eller omnämnanden av låtar, artister, filmer, pjäser, skådespelare…

Mycket är uråldrigt, som stumfilmer, minstrelshower, Shakespeare och Houdini, och musiken är till stora delar den han spelade i sin radioserie på 00-talet: John Lee Hooker, Etta James, Nat King Cole, Charlie Parker. Men även mer otippade namn som The Allman Brothers Band, Eagles, Stevie Nicks och Queen.

Genom allt håller Bob Dylan formen remarkabelt flexibel, när han går mellan en sorts vers- och refränglägen enligt ett ständigt skiftande schema. Han sjunger entonigt men precist, med en högoktanig närvaro i rösten.

Faktiskt mer likt en mästare som framför ett litterärt verk, än en sångare som sjunger en ny låt.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Brandy Clark sjunger sig igenom sin separation.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: