Nils Hansson: Två minuter gjorde Bill Withers till soulstjärna

03 april 2020

Det kanske mest förvånande med ”Ain’t no sunshine” är hur kort den är. Bara precis över två minuter, trots att tempot känns så utstuderat makligt. Då hinns ändå tre verser med, plus ett inbromsande avslut och ett parti mitt i där Bill Withers fastnar på orden ”I know” och upprepar dem tjugosex gånger.

Som om han inte kom på något bättre sätt att fylla ut tiden.

I dag skulle man snarare ha betraktat en sådan låt som en råskiss, och kallat in en kommitté av låtskrivare för att lägga till b-teman och krokar tills låten var proppfull.

Men ”Ain’t no sunshine” blev en av soulmusikens mest oavvisliga klassiker; en hit av det där slaget som alla känner igen, oavsett om man har en aning om vem som gjorde den.

För Bill Withers blev den det stora genombrottet 1971, sen dess har den tolkats av artister som The Temptations, Michael Jackson, Paul McCartney, Eva Cassidy, Aaron Neville, Joe Cocker, Isaac Hayes, Ladysmith Black Mambazo, Rahsaan Roland Kirk, Horace Andy, UFO, Al Jarreau, Melody Gardot, Kenny Rogers, Neil Diamond, Joan Osborne...

Bill Withers var redan då över trettio, med nio år i flottan bakom sig, och skulle rada upp många fler hittar, varav både ”Lean on me” och ”Use me” 1972 nådde ännu bättre placeringar. Han gav ut åtta album på lika många år, och ett nionde i mitten av 80-talet.

Sen drog han sig tillbaks, och vägrade hårdnackat att återvända till scenen trots att musiken fortsatte att leva och återanvändes i filmer, tv-serier – och när Blackstreet 1996 samplade Bill Withers ”Grandma’s hands” till sin ”No diggity”.

2015 valdes han in i Rock and Roll Hall of Fame och blev föremål för en stjärnspäckad hyllningsgala i New Yorks Carnegie Hall, men sjöng inte själv på någon av dem.
Han blev 81 år.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: