Nisse: Världens bästa poplåt är inte den ni tror

12 november 2019

Helt oavsett hur popkonjunkturerna i övrigt förändras sägs The Beatles vara ett av världens allra populäraste band för små barn som börjar lyssna på popmusik. För att musiken är så tydlig, färgstark och, tja, uppåt.

Eller av något helt annat skäl.

Mycket annan tidig rockmusik har liknande potential, till exempel fick jag vid kaffemaskinen häromdagen reda på att en kollegas småttingar gått i gång på Creedence Clearwater Revival. Och jag fattar precis, den sortens direkthet hittar man inte var som helst.

Själv blev jag Michael Jackson-fan vid åtta års ålder när han 1972 låg på ”Tio i topp” med ”Rockin’ robin”, en låt som få Michael Jackson-fans i dag nämner med någon särskild vördnad. Eller jag.

När han några år senare inledde sin riktiga karriär var jag inte där längre. Och skulle jag råka prata om min tidiga Jacksonperiod skulle få gissa på just ”Rockin’ robin”-fasen, eftersom ingen ens minns att en sådan fanns.

Lite så är det med The Beatles också. De gjorde så mycket, utvecklades så exponentiellt under sju ynka års skivkarriär, att många fasetter inte får plats i den allmänna bilden.

Bland de mest undanskuffade är den klämmiga, music hall-präglade pastischpoppen i exempelvis ”Maxwell’s silver hammer”, ”Octopus’s garden” eller ”Yellow submarine”. Samtliga grundligt hånade av dem som satts att vakta den goda smaken inom popkulturen.

”Penny Lane” kan gärna räknas in i samma skara, trots att den inte brukar avfärdas på samma vis. Kulörstyrkan är definitivt jämförbar, liksom attraktionskraften på de små.

Allra mest hånad i Beatleskatalogen har ”Ob-la-di ob-la-da” varit, en vagt västindisk bagatell med ett svårbegripligt ”life goes on, brah” som Paul McCartney ska ha snappat upp från en nigeriansk Londonmusiker (som försökte få del av låtskrivarrättigheterna på grund av låttiteln och denna fras).

Men nu har just den pekats ut som historiens mest perfekta poplåt, av det tyska Max Planck-institutet och med vissa vetenskapliga belägg. Där ackordföljder från hitlåtar har analyserats, sorterats och presenterats för testpublik, varvid just denna lilla lättviktsdänga hamnade allra först – strax före Genesis ”Invisible touch” och BJ Thomas ”Hooked on a feeling” (gissningsvis med någon påverkan av Björn Skifs version).

Att antalet invändningar torde överträffa bifallen lär de redan ha noterat.

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en helt hialös saga från Nobelpristagaren Tagores kusinbarn. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: