Den här gången dök Pete Doherty upp. Och det var den gamle Pete publiken fick
se och höra.
När Pete Doherty för snart ett år sedan släppte sin första soloskiva, och
plötsligt ville bli kallad Peter istället för Pete, var det som om britten
inombords klippte håret och skaffade ett jobb.
En offentlig mognadsprocess, eller något åt det hållet.
På KB i söndags kväll – decemberspelningen blev som bekant inställd, men den
här gången dök han faktiskt upp – var det snarare den gamle Pete vi fick se
och höra, åtminstone vad gäller musiken.
Med undantag för två osynkroniserade indieballerinor var han ensam på scenen
med sin akustiska gitarr och den obligatoriska hatten och han inledde med
två gamla The Libertines-nummer som vid det här laget framstår som moderna
engelska popklassiker. Och när han en stund senare hängde på sig munspelet i
”Albion”, den finaste låt han gjort med Babyshambles, kändes stämningen lika
förtätad som på Morrisseys konsert i samma lokal 2002 – men så är ju även
Doherty en artist vars person blivit lika viktig och mytomspunnen som
låtarna.
Nostalgiskt och publikfriande, givetvis, men också prestigelöst och en
påminnelse om att hans bästa melodier har kvaliteter som sträcker sig långt
bortom skandalrubrikerna. Dessutom har just det nostalgiska draget alltid
varit en central del av den romantiske rumlarens musik, från ”The Good Old
Days” på The Libertines debutalbum till soloplattans ”Last of the English
Roses”.
Mellansnacket var lite slirigt ibland, ”Lost Art of Murder” fick börjas om ett
par gånger innan ackorden blev rätt och ibland försvann intensiteten; nya
”Salome” var så segdragen att man nästan misstänkte att Doherty bad vakterna
att avlägsna en störande kille i publiken bara för att det skulle hända
något.
Ändå var det mycket mer fokuserat än jag befarat, och jag är mycket glad att
jag var där.
Hämtat från Sydsvenskan
