Ökenrockande Tamikrest får publiken på Fasching att dansa vilt

02 december 2021

Det tar exakt 48 minuter innan konserten plötsligt tar ett ytterligare språng. Bandledaren Ousmane Ag Mossa har ställt sig upp och hängt på sig en gnistrande röd elgitarr och leder sina medmusiker in i ett frenetiskt rockande inferno. Han spelar en ettrig, snabb figur om och om igen.

Trion har skickligt byggt upp stämningen inför den här explosionen. Det är lite som att se en bilist på söndagsutflykt förvandlas till en tävlingslysten formel 1-förare. Den redan uppspelta publiken börjar tjoa av glädje och dansa vilt med skvimpande ölglas. Det här pågår i två låtar och ett extranummer. Sedan är det slut. Trots att konserten pågår under en timme och tio minuter så känns den inte snålt tilltagen.

Ökenrockande Tamikrest från norra Mali tillhör den andra generationen band efter ”urfäderna” i Tinariwen. Precis som föregångarna är de i högsta grad en politisk grupp. Gitarristen och sångaren Ousmane Ag Mossa skriver poetiska texter om tuaregerna – själva föredrar de benämningen kel tamasheq – och deras kamp för frihet och självständighet. När kompisarna ville göra revolution med gevär i hand så valde han att i stället att beväpna sig med en gitarr. Och vilket vapen det blivit!

Även under den inledande delen av konserten är det tydligt vilken exceptionell musiker han är. Då sitter han på en stol och spelar akustisk gitarr. Den mjuka inramningen med Cheick Ag Tiglias följsamma basgångar och Cedric ”Momo” Maurels spel på calebass skapar en fin grund för det plockande gitarrspelet.

Ag Mossa ser ut som en sliten rockpoet med skägg, stort burrigt hår och sorgsna ögon. Han sjunger med lågmäld intensitet och spelar i långa böljande slingor. Det är som eleganta svarta tuschstreck på en ljus vägg. Det går faktiskt att höra att en av hans förebilder heter Mark Knopfler (jag lyssnade på Dire Straits debutalbum som uppvärmning).

Flera komplikationer har gjort att hela bandet inte kunnat ta sig från det våldsamma norra Mali till Europa. Det känns verkligen inte som att något saknas hos den här tajta trion, men det får mig ändå att fantisera om vad alla fem medlemmar tillsammans hade kunnat åstadkomma.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Magnus Säll

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: