Ola Larsmo: Aldrig tidigare har Kina reagerat så häftigt mot Tucholskypriset

18 november 2019

Jag har ett starkt minne från utdelningen av Tucholskypriset 2013. Det årets mottagare var ryska Masha Gessen och priset delades ut av dåvarande kultur- och idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth. Framför mikrofonen på Kulturhuset kom Gessen med en vädjan: ”Please, madame minister, don’t go to Sotji!” – den ryska stad vid Svarta Havet där 2014 års olympiska vinterspel skulle hållas. När det blev dags valde Adelsohn Liljeroth också att utebli från den symboliskt viktiga invigningsceremonin, med direkt hänvisning till Rysslands behandling av hbtq-aktivister.

Det kan alltså vara på sin plats med en liten historik över det pris som de senaste veckorna skapat sådana rubriker. Men det har ofta blåst kring ”The Tucholsky Award”, som sedan 1985 delats ut av Svenska Pen och alltid överlämnats av Sveriges kulturminister. 

Priset instiftades på initiativ av Svenska Pens dåvarande ordförande, förläggaren, författaren och tryckfrihetsexperten Thomas von Vegesack. Det uppkallades efter den tyske publicisten Kurt Tucholsky, vars böcker brändes på bål av nazisterna 1933 och som levde sina sista år i svensk exil. Redan det första priset 1985 måste ha varit politiskt brännbart. Det gick till den polske poeten Adam Zagajewski, då i exil och belagd med publiceringsförbud. I Polen rådde undantagstillstånd, för att tysta demokratirörelsen kring Solidaritet.

Priset har vid flera tillfällen placerat sig precis mitt i tidens värsta politiska konflikter – liksom nära den viktiga litteraturen. Svetlana Aleksijevitj fick det redan 1996. Fyra år tidigare hade det gått till Salman Rushdie, som då levde under statligt dödshot från Iran – ett hot som för övrigt förnyades för fyra år sedan, utan att det skapade lika stora rubriker. 2004 gick det till den postumt så uppskattade Yvonne Vera från Zimbabwe, död i aids året efter. 

Men det nya i år var häftigheten i Kinas reaktion. Priset har två gånger tidigare gått till författare med rötterna i Kina; 1990 till poeten Bei Dao, vars dikter lästes högt av studenterna på Himmelska Fridens torg året innan och som också han levde i exil. Och 2003 till poeten Jun Feng, som i dag bor i Danmark. Vid inget av dessa tillfällen reagerade det offentliga Kina så koleriskt som när det i år gick till Gui Minhai. 

Det politiska Sveriges uppslutning kring priset, och därmed kring yttrandefriheten, var mycket befriande. Men försöken från dagens kinesiska kommunistparti att fjärrstyra debatten och kontrollera yttrandefriheten även i andra länder är delar av ett mönster vi i dag ser spår av från Australien till Sverige. 

Alla pristagarna kommer inte att stå i framtidens litteraturhistorier, men tillräckligt många för att vi ska bli påminda om det faktum att den mest kompromisslösa och nyskapande litteraturen så gott som alltid är farlig för någon, då den sätter ord på sådant som inte får sägas: en sliten sentens som gång på gång visar sig sann. Därför finns det anledning att hålla ögonen på Tucholskypriset, om man vill veta vad som händer här i världen.

Ola Larsmo är tidigare ordförande för Svenska Pen och sitter sedan 2018 i styrelsen för Pen International

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: