Operarecension: Kreativ nytolkning av Szymanowskis ”Kung Roger”

17 mars 2019

Karol Szymanowski är en av de mest spännande, kreativa och personliga tonsättarna från det tidiga 1900-talet och kanske Polens främste tonsättare någonsin efter Chopin. Han var en modern romantiker som influerades av Debussy, Skrjabin och Richard Strauss men som hittade en helt egen stil, och hans opera ”Kung Roger” som hade premiär 1926 räknas ofta som hans stora mästerverk. Det har dröjt i över 90 år innan vi har kunnat få njuta av denna opera på en svensk scen, men bättre sent än aldrig.

”Kung Roger” är en variant av Euripides tragedi ”Backanterna”, starkt påverkad av Friedrich Nietzsches filosofi. Ungefär som Strauss ”Elektra” tog en antik tragedi och moderniserade den med Freuds tankegods. Kärnan är i alla fall densamma hos Szymanowski som hos Euripides: en kung i ett dystert rike får besök av självaste Dionysos, vinets, fruktbarhetens och extasens gud, förklädd till en enkel herde. 

Kung Roger känner sig hotad av herden men låter bli att avrätta honom på inrådan av sin fru Roxana. Deras äktenskap är kärlekslöst och Roxana blir attraherad av herden, som får en stor hängiven följarskara. Kung Roger lyckas inte stoppa denna utveckling och ansluter till slut själv till herdens religion – en dyrkan av det sensuella, det kroppsliga och det vackra – tills herden avslöjar att han är Dionysos och försvinner. Kung Roger återfår i slutet sin apolloniska förnuftstro (det sista han sjunger är att han skänker sitt hjärta till solen) som en stärkt människa, upplyft men inte helt omvänd av den dionysiska injektionen. Som en symbol för att människan behöver båda sidor – förnuftet såväl som sinnligheten – för att bli hel.

Under åren som Szymanowski komponerade operan erkände han sin homosexualitet för sig själv och för andra. Operan går att tolkas som självbiografisk: den inre kampen mellan tuktad civilisation och hjärtats lust. Sorgligt nog fick det tuktade segra (homosexualitet blev lagligt i Polen 1932). Men man kan också tolka operan som en allmänmänsklig betraktelse över materialism kontra andlighet, eller bara som ett spännande romantiskt triangeldrama mellan en man, hans fru och en främling.

Regissören Mariusz Treliński har dock helt andra tankar. Han justerar berättelsen till att vara något som utspelar sig främst i kung Rogers eget huvud. Herden är i denna uppsättning en del av kung Roger själv, som tycks få en psykos och schizofrena vanföreställningar och tar sitt liv. Den sista akten blir ett slags förlängt dödsögonblick där kungen försonas med sig själv och går in i evigheten med ett erövrat lugn.

Det är en intressant och kreativ nytolkning, men det är synd att originalets starka berättelse förkastas. Dels för att den Szymanowskihungriga Stockholmspubliken aldrig har fått uppleva den, dels för att Trelińskis version inte är lika dramaturgiskt tillfredsställande. Roxana reduceras till en figur som existerar mer i tankarna än i den fysiska verkligheten. Det är synd, för Elin Rombo som sjunger rollen gör ett fantastiskt jobb. Även Lukasz Golinski i titelrollen sjunger mycket övertygande.

Den stora behållningen är Szymanowskis mäktiga musik, och Andrea Molino kramar fram det bästa ur både hovkapellet och kören. Scenografin, ljusdesignen, djurmaskerna och inte minst de dansande mimarna bidrar till att uppsättningen blir en suggestiv upplevelse. Det visuella och musikaliska är helt enkelt starkare än det logiskt berättande – så kanske får Dionysos segra över Apollon ändå.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: