Ostyrig Dylan frustar och triumferar på Avicii arena

28 september 2022

I en intervju med New York Times för några år sedan hävdade Bob Dylan att han absolut inte improviserar: ”Det finns inget sätt som du kan ändra på kärnan i en sång när du väl har skrivit den. Du spelar i princip bara samma sak gång efter gång på det mest perfekta sätt du kan.”

När man hör hur han under tisdagskvällens konsert på Avicii Arena vränger ut och in på sina sånger är det uppenbart att det inte stämmer. Som sångare behandlar han orden som en improviserande jazzmusiker tar sig an melodin. Han tänjer och drar i stavelserna och hittar nya betydelser i gamla textrader. Man befinner sig hela tiden på ett skört, dallrande gungfly.

Att gå på en konsert med den 81-årige Robert Allen Zimmerman 2022 handlar över huvud taget väldigt lite om nostalgi – olikt de flesta andra 60-talsikoner som fortfarande turnerar. Den här gången får man dessutom lämna in sin mobil i en låst tygpåse som öppnas igen vid utgången, vilket ska främja att man är i det berömda häret och nuet.

Det är välkänt hur han dekonstruerar sina gamla låtar och plockar ihop dem igen som om det vore en kubistisk målning av Georges Braque. Den här kvällen bryr han sig inte om att sjunga favoriter från förr – vilket annars hade varit naturligt eftersom det i år är 60 år sedan han gav ut sitt första album – utan ägnar i stället en stor del av konserten till sitt senaste mörkt stämningsfulla album ”Rough and rowdy ways” (alla låtar hinns med utom 17-minutersdramat ”Murder most foul”). I övrigt doppar han tårna i sin långa karriär till synes slumpmässigt här och där: han lyfter upp och ruskar om bland annat ”I’ll be your baby tonight”, ”Most likely you go your way (and I’ll go mine”), ”Watching the river flow” och ”When I paint my masterpiece”.

Dylan hukar bakom sitt piano och håller både medmusiker och publik på helspänn

Men det är framför allt i de nya sångerna han riktigt övertygar. Vissa av dem har i och för sig en så tunn musikalisk inramning att det ibland liknar en ovanligt dramatisk poesiuppläsning, vilket bara lyfter fram Dylans arbete med texten ännu mer. ”Key West (philosopher pirate)” är långsamt böljande och här hanterar han orden med ren ömsinthet. Rösten är annars mörk och mullrande när den kastas runt den halvfulla arenan. Hans skrapigt primitiva röst får mig ofta att tänka på gamla bluessångare som Screamin’ Jay Hawkins och Howlin’ Wolf. Dylan morrar, väser och frustar. I den långsamma ”Crossing the Rubicon” stöter han ut orden lömskt och oberäkneligt.

Dylan hukar bakom sitt piano och håller både medmusiker och publik på helspänn. Han spelar basalt, primitivistiskt. Han liknar en schaman i den elektriska bluesen ”False prophets”. I den tufft slängiga ”Goodbye Jimmy Reed” blir det återigen tydligt hur underskattad den rufsiga trubaduren är som bluessångare. Han avslutar till sist med en mjuk och vackert smäktande version av ”Every grain of sand”, där han för första och enda gången tar fram munspelet.

Konserten är möjligen alldeles för ostyrig för att kunna kallas perfekt, men det här är framför allt sångaren Bob Dylans stora triumf.

På torsdag kväll spelar Bob Dylan i Scandinavium i Göteborg.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: