Hur uppstod idén?  

  – Det började med att journalisten Thord Eriksson, som jag har samarbetat med, ringde mig inför demonstrationen i augusti 2017 och sedan följde jag de afghanska pojkarna på Medborgarplatsen rätt intensivt. Men jag har också träffat de som suttit i förvar och och deporterats till Kabul – och Soolfaqar som flydde till Paris för att söka ett nytt uppehållstillstånd i Frankrike efter att han fått ett utvisningsbeslut. Jag har hållit på i två år.

Vad överraskade dig?

– Den psykiska pressen de här ungdomarna lever under. Och att de haft ett så stort engagemang för att lära sig svenska och yrkesutbilda sig under tiden de gått på gymnasiet. De har pratat och skrivit på svenska och pluggat till att bli bilmekaniker, programmerare eller jobba i hemtjänsten. Men jag blev också besviken över att de som  lagt ner så mycket energi på att försörja sig ofta blivit deporterade.

Vad har ingett hopp?

– Att det oftast går bra för de som suttit länge i förvar, blivit utsläppta och fått stanna efter överklagande till Migrationsdomstolen. Fast i dag är synsättet annorlunda – nu stoppar man ju också flyktingar som har skyddsskäl från att komma till Sverige.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Koreografen och regissören Anna Vnuks teatertankar kring skolan ger mig klåda. Det kliar vid mötet med lärarklichéerna i kollegierummet. Det kliar inför samtalen som pågår över ”alla lärares favoritdryck kaffe”. Och jag måste riva mig lite vid insikten om att detta – mitt i komiken – ändå är en realistisk bild av skolans värld som den kan te sig i dag, och som den också tedde sig igår och i förrgår. 

För det är ingen tvekan om att Anna Vnuk vet vad hon snackar om när hon visar upp hur hyperallergiska och småtöntiga språkläraren (Rebecca Kaneld) lipar sig igenom varje komplikation. Eller att Per Öhagens rektor sällan har mer begåvade reaktioner att komma med än ett ”woow!”. Och att bildläraren (Astrid Kakuli) skyddar sig bak en cool attityd när hon gör sin klassrumsperformance kring ”konst som aktivism”. 

Gympaläraren (Simon Rodriguez) och tvärviggen Daniel Nyström neutraliserar det allt nervösare kollegiet då eleverna ockuperar rektorns garageuppfart och kräver bättre villkor för skolans sjukt underbetalda städare. Ett moppuppror till Marit Bergmans komplexa musik. Plus en flerstämmig kampsång som skickas via länk till de stressade lärarna och till rektorn som pustar ut sitt bekanta ”woow”. Jo det kan en säga.

Spelet är underhållande. Imponerande också att den dryga timmen rymmer så många teman utan att det blir hackmat: kommunal upphandlingsförlamning, innehållslöst ordrika offentliga uttalanden, utnyttjandet av papperslösa, skolans hierarki, liksom längtan och obotlig ensamhet. Bland annat. 

Men ändå, Anna Vnuk som är fena på att låta kroppar berätta betydligt mer än vad dialoger förmår uttrycka, som kan hetta upp de mest prosaiska sammanhang med en hudnära puls, varför så mycket snack och så liten verkstad? Mitt i allt känns detta ändå märkligt ofysiskt. 

Läs mer scenrecensioner här 

{ 0 kommentarer }

Nej, Författarförbundet föraktar inte Storytels författare. Daniel Åberg är självklart att gratulera till ett framgångsrikt författarskap med goda inkomster (DN 9/10). Givetvis föraktar vi inte heller läsarna eller lyssnarna, de som Storytel valt att kalla konsumenterna. 

Men, och det är viktigt att veta, vi företräder över 3 000 författare och översättare. Deras berättelser och vittnesmål har resulterat i att vi nu har gått ut och problematiserat de nya affärsmodellerna. Vi menar att dessa bland annat har fört med sig en urholkning av upphovsrätten och att ersättningsmodellen intäktsdelning (”revenue share” på engelska, se vår ursprungsartikel i DN 25/9) hotar att slå sönder den sunda bokmarknad vi över lång tid byggt upp tillsammans med förlagen.

Det rör sig om rena affärsmodeller, som utan att ta hänsyn till den litterära infrastrukturen påverkar den litterära mångfalden och i förlängningen också yttrandefriheten och demokratin. Litteraturen, språket och orden är grundläggande för människans förmåga att tänka, att uttrycka sig, att förstå sig själv och andra – och för att se öppna och dolda samband mellan olika företeelser. 

Därför är det så oerhört viktigt att vi fortsatt har en sund branschpraxis och en rik och bred bokmarknad. Att författare får betalt för varje nyttjande är en självklarhet i en sådan. Att det bör synas i ersättningarna att en ljudbok tar lika lång tid att skriva som en pappersbok är en annan. Vi måste fortsatt se till att bokens värde inte devalveras.

Men vår avsikt är inte att diskutera siffror och avtalsvillkor på detaljnivå. Sådant görs vid förhandlingsbordet. Det är i stället som opinionsbildare vi nu anser oss tvungna att lyfta en mängd generella problem. Detta eftersom våra enskilda medlemmar inte kan eller vågar, då de är bundna av de villkor vi problematiserar. Även förlagen har liknande affärsmässiga bindningar, vilket gör att deras möjligheter att debattera offentligt är begränsade. 

Det är också därför vi uppmanar och bjuder in till samtal. Vi är övertygade om att vi tillsammans kan skapa en värld där biblioteken växer och inte läggs ner, där barn och vuxna läser mer och inte mindre, där bildningsnivån höjs och inte sjunker, där samtalen är respektfulla och inte polariserade, där falska nyheter ersatts av sanna och där kulturkritiken får ökat och inte minskat utrymme.

Ett stort antal personer från hela det litterära fältet har bekräftat vår bild och de samtal vi efterlyser har påbörjats. Målet för oss alla är en sund och expanderande bokmarknad, fria, kreativa och skapande författare och översättare och en bestående mångfald.

Läs mer: Nej, som författare är jag inte livegen under Storytel 

{ 0 kommentarer }

På flera av landets tv-bolag visas dessutom reklamfilmer som ber tittarna att överväga frågan: ”När regeringen döljer sanningen för dig, vad är det de mörkar?”.

Bakgrunden är räder mot australiska journalister som genomfördes tidigare i år.

– Polisens ingripande mot News Corp-journalisten Annika Smethurst och ABC:s huvudkontor i Sydney var direkta attacker mot pressfriheten i Australien, men de är bara toppen av ett isberg, säger Paul Murphy, ordförande i fackförbundet MEAA.

De australiska medierna har flera krav, bland annat att journalister ska undantas från vissa nationella säkerhetsbestämmelser.

– Den hemlighetskultur som härstammar från dessa bestämmelser begränsar alla australiers rätt att få veta och går mycket längre än den ursprungliga avsikten för den nationella säkerheten, säger Murphy.

Tre journalister riskerar fängelsestraff då de har arbetat med hemligstämplat källmaterial. News Corp-journalisten Annika Smethurst har bland annat rapporterat om hemliga politiska överläggningar om hur rättsväsendet ska få tillgång till nya övervakningsmetoder och två ABC-reportrar har avslöjat påstådda krigsförbrytelser av australiska soldater i Afghanistan.

Till skillnad från i många andra länder är pressfriheten inte säkrad i Australiens grundlag. En utredning om pressfrihet ska redovisa sina resultat till Australiens parlament nästa år.

{ 0 kommentarer }

Hur du formulerar dig på sociala medier kan avslöja hur du mår innerst inne. De ord vi använder på Facebook kan förutspå depression bättre än de frågeformulär som används för att sätta diagnosen. Detta enligt amerikanska forskare som har analyserat vårt språk på den sociala plattformen.

Att deprimerade använder fler ord som har att göra med negativa känslor, som ledsen, saknad och tårar, är föga förvånande. Lite mer oväntat är kanske att nedstämda skriver mer i första person singular: jag. Men det är inte heller så konstigt. I tidningen Modern Psykologi förklarar nestorn inom forskningen om språk och psykiatri, James Pennebaker, deprimerades ökade användning av jag och mig. Han menar att ”när du har ont – oavsett om det är känslomässig eller fysisk smärta – så studsar din uppmärksamhet alltid tillbaka till dig själv”.

Kanske mer förvånande är resultaten i den brittiska studie som visar att ord som alla, ingenting, ständigt, definitivt och totalt kunde förutsäga vilka personer som var deprimerade. Forskarna bakom studien har jämfört språket i 64 engelskspråkiga depressionsforum på nätet med andra mer neutrala forum. De såg att det svartvita tankesätt som ordvalet signalerar kan kopplas till depression. Det svartvita tänkandet är till och med en tydligare indikator på depression än negativt laddade ord.

Som så ofta i forskning så återstår att fastställa vad som är hönan och vad som är ägget. Leder depressionen till språkbruket eller är det så att depressionen tvärtom påverkar språket?

De brittiska forskarna har redan börjat utveckla en app som kan hjälpa psykologer att följa hur deras patienter mår och anpassa sin behandling efter det – och ingripa när språket pekar på självmordsrisk.

Kan nästa steg vara att it-jättarna samarbetar med vården för att förebygga den ökande psykiska ohälsan? Vi har redan vant oss vid att annonserna på våra skärmar har kusligt mycket att göra med vad vi gjorde nyss på nätet. Vad skulle du säga om Google, Facebook och Instagram börjar styra ditt innehåll mot stödtjänster för psykisk hälsa, baserat på ditt ordval?

Jonas Mattsson är redaktör på Språktidningen

jonas@spraktidningen.se

Gör veckans språktest: Vad betyder orden? 

Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Du kan få svar på många andra språkfrågor i Språkrådets Frågelådan. Här finns även kontakt­information till Språkrådet.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Rebecka Kärde beskriver ärligt och klargörande (DN 19/10) hur hon kommit fram till att Peter Handke är en värdig Nobelpristagare i litteratur. Påkallat då att vi som anser motsatsen förklarar oss bättre än vi hann göra när priset till Handke tillkännagavs. Och följer henne när hon går till texterna.

 Den centrala frågan är hur man läser och värderar Handkes första långa text om Serbien och krigen på Balkan, ”Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien”. Kärde om den boken: ”Svårsmält idealisering, proportionslösa resonemang om skuld, visst – och ändå är Handke på det stora hela snarare sitt vanliga ambivalenta jag.” 

Läs mer: Rebecka Kärde: Därför är Peter Handke värd Nobelpriset 

Handke skriver om Serbien och krigen som han brukar skriva om annat. En bok som hela tiden återkommer som ett exempel på Handkes – fantastiska, är de flesta överens om – prosa (och ambivalenta jag) är ”Berättelsen om ett liv”, hans bok om sin mors alltför korta och till stor del olyckliga liv. 

Berättelsen om modern påminner verkligen mycket om Serbienberättelsen. I båda tar Handke sig an ämnen som vi alla uppfattar som verkligt existerande, i det ena fallet ett land i krig, i det andra en död mor. Och han gör det med liknande litterär metod. Allt filtreras genom den egna blicken, låga om några anspråk på objektivitet, och, framför allt, han gör det genom det egna språket: ett vindlande, närmast meandrande språk där varje egensinnighet och utvikning är tillåten, ja påbjuden. Enkelt uttryckt: ett eget språk. Ett eget språk kan vara värt ett Nobelpris, utan tvekan.

Men det finns en mycket viktig skillnad mellan de två böckerna. Det ämne Handke tar sig an i ”Berättelse om ett liv” är helt och hållet hans eget. Boken handlar också lika mycket om honom själv som om hans mor. Och varför skulle den inte göra det? Antingen tycker man om den eller inte. Antingen blir man berörd eller inte. 

När Handke tillämpar samma, låt oss kalla den egocentriska, metod, på Serbien och krigen, ett ämne som så många andra har precis samma eller större kunskaper om än han, ett ämne som dessutom när han skrev sin text av många, också av mig, uppfattades som vår generations helt avgörande politiska, ja moraliska fråga, då ställs berättelsen i ett annat ljus.

Handkes vägran att ens leta efter en sanning om skuld i Balkankrigen, hans våldsamma attacker mot journalister är gjorda i en annan tid

Kjell Magnusson konstaterade nyligen (DN 16/2): ”Handkes beskrivning av kriget är med undantag för sommaren 1992 i allt väsentligt korrekt.” Men Handke beskriver inte alls kriget i den här korta boken. Han nämner ett par av dess skådeplatser, det är sant, men han besöker dem inte, han omnämner ett par av krigets viktigaste händelser, men han analyserar dem inte, han ger inte ens läsaren en beskrivning av dem. Det han gör, i bokens första och avslutande delar, är att genom en rad retoriska frågor sätta det han kritiskt beskriver som en rad etablerade sanningar i fråga, sanningar förmedlade av hans främsta hatobjekt, Frankfurter Allgemeine Zeitung och särskilt den ene av dess dåvarande chefredaktörer, Johann Georg Reissmüller. 

Låt oss ta det mest komplicerade exemplet, massakern i Srebrenica. Han förnekar den inte, han återger upplevelsen hos några som upplevt massakern på håll, han citerar till och med sin hustru: ”Du tänker väl inte gå så långt att du ifrågasätter massakern i Srebrenica?” Nej, svarar Handke, och så kommer det mina ögon helt avgörande: ”Men jag skulle vilja veta hur en sån här massaker ska förklaras, hur den skett, inför, som man säger hela världens ögon?” Vidare: ”Varför en sådan tusenfaldigslakt? Vad var bevekelsegrunden? Till vad nytta?”

Berättigade frågor och de har ett svar, ett svar som Handke aldrig velat acceptera, han har inte ens velat ta ordet i sin mun: folkmord. Massakern i Srebrenica anses av den internationella domstolen i Haag falla in under brottsrubriceringen folkmord. Det säger sig självt att det då är fåfängt att söka efter rationella, krigets logik följande ”bevekelsegrunder”. Folkmordet är sin egen orsak. Det är det som skiljer det från andra krigsbrott.

Läser jag Handke för kritiskt? Ja, inte mer kritiskt än Rebecka Kärde och Nobelkommittén. Det är våra slutsatser som skiljer sig åt. Hennes slutsats: ”En omdömeslös, relativiserande vinkel på ett folkmord? Kanske det.”

Jag vet inte vad som kan vara värre än en relativisering av ett folkmord.

Var berättelsen om Serbien ett utfall av upphetsning i krigstid? Nej, när Handke i en uppmärksammad artikel drygt tio år senare känner sig föranledd att avge en ”förklaring i egen sak” (Süddeutsche Zeitung, 1/6 2006) argumenterar han på exakt samma sätt. Efter att som tidigare ha radat upp allt det han kallar klichéer (”blodig diktatur”, ”Hitler” och så vidare) säger Handke: ”Låt oss hålla oss till de fakta som gäller i ett av ett ohederligt eller åtminstone ovetande Europa anstiftat eller åtminstone medproducerat inbördeskrig”. Men han kommer aldrig fram till några ”fakta”. Alla har angripit varandra, varje massaker på den ena sidan motsvaras av en massaker på den andra, ingen är mer skyldig än någon annan.

Läs mer: Björn Wiman: Peter Handkes floskler imponerar inte på folkmordets offer 

Andemeningen i denna artikel är glasklar: det finns ingen sanning att finna i och om krigen på Balkan. Slutklämmen bjuder på det han i Serbienboken kallar ”det poetiska” och aldrig har den problematiska glidningen mellan litteratur och politik varit tydligare: ”Vik undan onda andar. Försvinn äntligen från språket. Låt oss lära oss konsten att ställa frågor, låt oss resa till det klangfulla landet, i Jugoslaviens namn, i ett annat Europas namn. Leve Europa. Leve Jugoslavien. Zivela Jugoslavija.”

Rebecka Kärde hade inte velat ge priset till Louis-Ferdinand Céline eller Ezra Pound på grund av deras grova antisemitism. Hennes jämförelse är relevant. Här en annan jämförelse: vår samtid är fylld av försök att i stället för att möta med argument på andra sätt underminera auktoriteten hos vetenskapsmän, politiker och journalister. Det pågår på alla fronter och inom alla områden. Den tyska extremhögern, här inspirerad av Donald Trump, talar om ”lügenpresse” (ljugpressen), en 30-talsglosa som plockats upp igen. Vet vi verkligen att det är mänsklig aktivitet som orsakar klimatkrisen? Och värst av allt: var det verkligen sex miljoner judar som förintades? Inte bara fem och en halv? Förneka inte, så bara tvivel. 

Handkes vägran att ens leta efter en sanning om skuld i Balkankrigen, hans våldsamma attacker mot journalister är gjorda i en annan tid. Men Nobelpriset delas ut i denna. Det är därför jag anser att han inte är värdig priset.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Donald Trump har inte direkt gjort saken bättre för oss golfare. Snarare på ett rent parodiskt sätt bekräftat alla fördomar om svingande affärsmän i stora byxor, vita kepsar och rykande cigarrer. Som dessutom pilar runt i löjliga små bilar i stället för att gå banan. Inte så konstigt att Michael Douglas redan i filmen ”Falling down” avfyrade ett vapen på en snofsig golfbana mot några spelare som råkade komma i hans desperata väg. 

I juni 2020 lär det bli mycket snack om golfklubbar. I förra veckan tillkännagav Vita huset att nästa G7-möte ska hållas på Trumps egen golfresort Doral i Miami. Det försäkrades naturligtvis med eftertryck att det inte på något sätt skulle gynna presidentens egna affärer.   

Vid samma tid spelas en unik golftävling på Bro Hof norr om Stockholm. För första gången tävlar män och kvinnor mot varandra. Sveriges bästa golfare genom tiderna, Annika Sörenstam och Henrik Stenson, står som värdpar. Vilken passning – och en snygg drive för svensk jämlikhet.   

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Jag har precis hört en ingående beskrivning av hur en man mördades. Med hjälp av ljudinspelningar från rättegången fick jag på den mest detaljerade nivå veta hur det gick till, inklusive vilka mediciner offret åt och hur förnedrande hans sista timmar i livet var. Det är en inblick jag inte hade kunnat få, om jag bara hade följt rapporteringen om fallet i tidningar, tv och radio. En fråga har fastnat i halsen på mig, strax ovanför klumpen i magen.

Behövde jag veta detta?

Det var i en krimpodd jag tog del av historien, jag och hundratusentals andra svenskar. På sistone har antalet poddlyssnare börjat närma sig två miljoner, enligt Orvesto, och det är till berättelser om krim och skräck många av oss dras. Trenden innebär att jag själv hittat en nisch och yrkesroll, som programledare för en podd med spökhistorier. Dessutom har det öppnat dörrarna för många begåvade historieberättare och journalister som kanske annars inte fått en publik. Som mediekritiker bottnar jag i övertygelsen att mer media alltid är bättre, och min kritik har aldrig som mål att tysta, bara att förbättra, men faktum kvarstår: här har vi en bransch på framväxt som måste börja ta sig själv på allvar.

Många som ger sig in i denna växande bransch har varken utbildat sig till journalister eller satt sin fot på en redaktion. Det ska sägas att det inte är ett JMK-betyg som gör någon till en bra publicist, men det brukar åtminstone innebära att man har en idé om vilka de största etiska riskerna är när en enskild människas öde görs till allmängods. I och med att så få av poddarna görs med denna kunskap är det nästan läge att börja identifiera producenterna som en egen yrkesroll. Historieberättare, kanske. Det ligger i dessa pionjärers natur att tänja på gränser, om inte annat så för att identifiera dem, men minst lika viktigt är att förstå värdet av och börja formulera en egen etik.

Men det handlar faktiskt också om en publik som inte verkar ställa några krav på vad den konsumerar. Det finns tiotusentals lyssnare som slukar allt med en blodig kniv på visningsbilden eller med ”mord” i titeln. Man behöver inte träffa en enda sorgsen anhörig, inte gräva i ett enda arkiv eller ens ställa en enda ny fråga, nej, det kan räcka att googla på vad andra skrivit om ett uppmärksammat brottsfall och sedan rakt upp och ner läsa in det i en ljudfil för att tillfredsställa dem. Försvunnen är den verklighetskontakt en reporter inte kan undgå, och resultatet blir att vissa mord idisslas i ett dussin upplagor medan andra aldrig nämns. Människoöden blir till snabbmat. 

Slutligen är det ett underbetyg till en marknad som rymmer miljontals konsumenter, en mängd producenter och oräkneliga annonspengar att det så fullständigt saknas självgranskande krafter. Det finns inget ”Medierna” i P1 för poddar, inte ens en Bloggbevakning. Kritik tolkas fortfarande snarare som drama, personligt agg eller en strategi för att få uppmärksamhet, kanske för att självbilden inte gått jämna steg med utvecklingen: precis som en influencer som fälls i Patent- och marknadsdomstolen förstår man inte att ens stora genomslag och avtryck förpliktigar.

De producenter som matar ut halvtuggade eller överdetaljerade mordberättelser måste förstå att det är en enkelriktad väg till offentliga bråk med upprörda anhöriga, konflikter de är dömda att förlora, där insatsen som värst är att rättssamhället inskränker en öppenhet man tycker missbrukats. De konsumenter som gör dessa poddar lönsamma måste ställa sig själva frågan hur de hade velat beskrivas i ett poddavsnitt, med vilken detaljrikedom och upphetsad känslolöshet de hade velat höra sitt eget lik dissekeras inför hundratusentals lyssnare. Och vill branschen i sin helhet växa och utvecklas måste den förstå att kritisk granskning inte bara är ofrånkomlig, utan också framåtsträvande.

Jag själv tyckte inte jag behövde höra alla detaljer om den där mannens hemska död, men en enskild persons indignation kan inte vara den här branschens rättesnöre. Upprörda krönikor styr sällan i rätt riktning. Ett första steg är att börja diskutera branschöverskridande yrkesetiska riktlinjer, som alla kan enas om och som i kraft av sin konsensus blir robusta och gör verklig skillnad. Det skulle alla – poddare, lyssnare och de vars liv blir deras avsnitt – tjäna på.

Läs fler krönikor av Jack Werner.  

{ 0 kommentarer }

Ang Lees ”Gemini man” ser ut att bli en flopp, rapporterar The Hollywood Reporter.

Recensenterna gillar inte actionthrillern, och biobesökarna verkar ha gått och sett ”Joker” i stället.

”Gemini man” spelade in knappt 119 miljoner dollar (1,1 miljarder kronor) världen över. I USA och Kanada var filmen bara den femte mest sedda i helgen, enligt Box Office Mojo.

Experter som The Hollywood Reporter pratat med räknar därmed att filmen kan komma bli en ekonomisk förlust på totalt 75 miljoner dollar för de inblandade produktionsbolagen.

I Sverige tog sig däremot filmen in på en andraplats på biotoppen.

{ 0 kommentarer }

– Jag vill ha en lugg som ser ut som din” sa jag när frisören undrade hur hon skulle klippa mig.

Hennes lugg var tjock och fluffig, ganska rak – men lite livlig – och räckte strax nedanför ögonbrynen. 

Mitt hår är visserligen varken fluffigt eller livligt, men frisören invände inte.

– Det kallas för gardinlugg” förklarade hon innan hon tog någon centimeter hår längst fram i min panna, snurrade till en liten korv och klippte av i höjd med näsan.

– Om man klipper för kort åker det bara upp vid tinningarna”, sa hon. 

Jag betraktade de tunna stråna som hängde rakt ner. Varken tjockt eller fluffigt, men kanske lite likt en gardin. En tunn sommargardin. Jag föreslog att hon skulle ta lite mer hår, hon tvekade men lydde och klippte av ytterligare några strån.

Frisören förklarade hur lätt min nya frisyr var att stajla: Man skulle göra mittbena, ta ena halvan av luggen, rulla upp men rundborste och blåsa torrt. Sen skulle man ta andra sidan. 

Det kunde hända, förklarade hon, att luggen rullade upp sig lite för mycket, så att man såg ut som en 80-talsskådis, men då var det bara att dra ner den lite.

Jag förklarade att det aldrig hade hänt att mitt hår rullat upp sig för mycket, eller över huvud taget svarat ”för bra” på styling. Problemet brukade vara det motsatta, att det hängde platt, rakt ner. Frisören skrattade.

Min nya lugg hade i tre minuter efter att jag lämnat frisersalongen något som liknade en form. Sedan hängde den som en tunn gardin med konstig mittbena. Lite som en sådan där panelgardin. Frisörens lugg var mer som en gardinkappa. 

Jag undrade hur jag hade kunnat vara så dum, vad hade jag egentligen för självbild om jag trodde att mitt platta hår plötsligt skulle kunna klippas till en tjock och livlig gardin-kappe-lugg? Hade inte frisören kunnat ge en antydan om att just den frisyren inte var möjlig utifrån mina förutsättningar?

Kanske var det inte min självbild som var problemet? ”Det är inte jag, det är du”, typ? Det kanske var frisörens? Hon kanske levde i tron att hon hade en tunn och gles gardinlugg som hängde i en trist mittbena och att hon klippte mig likadant? 

Men jag är skeptisk.

{ 0 kommentarer }

Landet lagom. Den klyschan om Sverige har aldrig varit sann. 

Tvärtom, Sverige har varit drömmarnas land för många och för andra ett skräcksamhälle. Två poler snarast. En vit och en svart. 

Kontrasterna i bilden av Sverige fanns redan då den amerikanske journalisten Marquis Childs skrev boken ”Sweden: The middle way” (1936) och beskrev Sverige som ett alternativ mellan USA:s marknadsekonomi och Sovjetunionens planekonomi. Childs imponerades av hur människor fostrades i demokrati genom folkrörelserna, bostadsbyggandet som gav arbetarklassen billiga bostäder, allmännyttans olika former. Och hur kungamakten, socialdemokratin och storföretagen kunde samarbeta för landets bästa. Författaren talade om hur Sverige valt ”den gyllene medelvägen”. Boken fick oerhörd betydelse och skapade bilden av Sverige som en utopi, förverkligad.

Den bilden togs om hand och förgylldes ytterligare av amerikanska demokrater och brittiska Labour, och berättelsen om landet som utplånade fattigdom och motverkade klasskillnader, som såg till att alla barn kunde äta sig mätta varje dag och fick utbildning, började bli till en vacker saga om moral och människovärde. 

Men på 1950-talet slog de konservativa amerikanerna till och den republikanske president Eisenhower kritiserade Sverige. Bristen på individualism gjorde svenska olyckliga, svenskarna var alkoholister och självmordstalen höga. Sverige, som stod utanför kriget, hade fostrat ömkliga medborgare.

De följande decennierna rev ”Den svenska synden” upp stor indignation. I Nyfiken-filmerna med svenska flaggan i titlarna ”Jag är nyfiken – gul” och ”Jag är nyfiken – blå” tänjde Vilgot Sjöman på alla sorters gränser, moraliska och politiska. Det blev fullt liv i Sverige, men även utomlands och Olof Palme drogs med i syndafallet. 

Sverige framställdes också som DDR, grått och kollektivistiskt. ”Der Spiegel” gjorde 1983 ett Sverigereportage om ”Barngulag” där staten tog sig rätten att skilja barn från föräldrar. Samtidigt som delegationer från olika länder kom för att studera hur sensationellt Sverige lyckats med sitt välfärdssamhälle, förundrats över män som dragit barnvagn och kvinnor som blivit chefer, har svartmålningarna pågått. Himmel och helvete på samma gång. 

Under 90-talet uppmärksammades tvångssteriliseringarna och tolkades utifrån dagens tidsanda. Plötsligt uppfattades det svenska samhället som scen för onda härskare, med rashygieniska motiv i sikte. Som nazisterna i stort sett. 

2015, då Sverige till skillnad från många andra länder i Europa, tog sitt ansvar när människor flydde från krig, har lett till förtal från skandinaviska grannländer, hån från högernationalister och stigande opinionssiffror för Sverigedemokrater. Och så Donald Trump på det: ”Last night in Sweden.”

Sverige är på botten. ”Die dumme Schweden.”

 ”Jag är orolig och trött på att denna bild av Sverige som en nation som har misslyckats har fått sådant fäste i Norge.” Det säger författaren Anne Holt i en intervju med DN:s Torbjörn Ivarsson (DN 14/10).  

Norrmännen anklagar svenskarna för att föda upp IS-krigare och nazister.  ”Det hörs mycket svenska när nynazister marscherar på norska gator” enligt den norska statsministern. Och danskarna skärper gränskontrollen mot Sverige, vill förhindra trafiken av kriminella. Grannländerna börjar se Sverige som en no-go-zon. 

Och svenskarna ser i verkligheten ganska modiga ut. Experimentbenägna. Inte bara historiskt sett utan också i dag. Tänk bara hur den unga Greta Thunberg skapar handling i klimatfrågan. Och hur solidariskt folk ställde upp när människor flydde från krig och behövde hjälp. Två högriskprojekt som kan betyda att Jimmie Åkesson blir statsminister i ett högerblock. 

Sverige är inget fegt lagom-land. Utan ett litet land som har – och som väcker – oerhört starka känslor. Mellan utopi och dystopi. 

{ 0 kommentarer }

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det finns stunder då rocken känns som den mest konservativa genre man kan tänka sig. Ett tydliggörande begrepp är fenomenet ”gitarrhjältar”. När jag läser tidningen Guitarists specialnummer på temat ”100 guitar heroes” baxnar jag över fantasilösheten. Det är en evig radda av vita, gärna långhåriga män från USA eller England. Helst ska man spela bluesbaserad rock eller hårdrock med grund i åren kring 1970.

Ni kan säkert gissa namnen: Jeff Beck, Jimmy Page, Eric Clapton, Gary Moore, Eddie Van Halen… Att de bara har med en enda kvinna (Bonnie Raitt) är inte speciellt förvånande.

Som en reaktion skriver jag ned en lista med alternativa gitarrhjältar. De som borde fått vara med och dessutom ofta är svängigare, roligare och sexigare. Det handlar om så mycket mer än teknisk skicklighet och långa solon.

Jag börjar med de svarta, amerikanska funkgitarristerna Leo Nocentelli från The Meters och Jimmy Nolen från James Browns band, går vidare med frijazzgitarristerna Sonny Sharrock och James Blood Ulmer. Tänker på coola blueskvinnor som Memphis Minnie och Sister Rosetta Tharpe.

Vidare ut i världen så finns det ju en uppsjö. Ta bara den indiske slidegitarristen Debashish Bhattacharya, reggaelegenden Ernest Ranglin från Jamaica eller Badi Assad från Brasilien. Eller varför inte norska Hedvig Mollestad och hennes stentuffa trio?

Sedan den afrikanska kontinenten, herregud! Där finns gitarrister som skulle fylla hela den här spalten. Ali Farka Touré från Mali, King Sunny Adé från Nigeria, Bombino från Niger, D’Gary från Madagaskar, Barthélémy Attisso från senegalesiska Orchestra Baobab.

Det är inga renodlade rockgitarrister. Men så råkar jag höra japanska punkbandet Otoboke Beavers album ”Itekoma hits” från i våras. Fyra unga kvinnor som med intensiv stopp/start-teknik åstadkommer ett underbart oväsen. De äreräddar samtidigt rocken i en handvändning. Gitarristerna Yoyoyoshie och Accorinrin spelar ungefär som en mästerkock hackar morötter: snabbt, hårt och effektivt.

De är mina nya gitarrhjältar.

Läs fler musiktexter av Magnus Säll, till exempel om ny och annorlunda sydkoreansk musik.

{ 0 kommentarer }

Det finns stunder då rocken känns som den mest konservativa genre man kan tänka sig. Ett tydliggörande begrepp är fenomenet ”gitarrhjältar”. När jag läser tidningen Guitarists specialnummer på temat ”100 guitar heroes” baxnar jag över fantasilösheten. Det är en evig radda av vita, gärna långhåriga män från USA eller England. Helst ska man spela bluesbaserad rock eller hårdrock med grund i åren kring 1970.

Ni kan säkert gissa namnen: Jeff Beck, Jimmy Page, Eric Clapton, Gary Moore, Eddie Van Halen… Att de bara har med en enda kvinna (Bonnie Raitt) är inte speciellt förvånande.

Som en reaktion skriver jag ned en lista med alternativa gitarrhjältar. De som borde fått vara med och dessutom ofta är svängigare, roligare och sexigare. Det handlar om så mycket mer än teknisk skicklighet och långa solon.

Jag börjar med de svarta, amerikanska funkgitarristerna Leo Nocentelli från The Meters och Jimmy Nolen från James Browns band, går vidare med frijazzgitarristerna Sonny Sharrock och James Blood Ulmer. Tänker på coola blueskvinnor som Memphis Minnie och Sister Rosetta Tharpe.

Vidare ut i världen så finns det ju en uppsjö. Ta bara den indiske slidegitarristen Debashish Bhattacharya, reggaelegenden Ernest Ranglin från Jamaica eller Badi Assad från Brasilien. Eller varför inte norska Hedvig Mollestad och hennes stentuffa trio?

Sedan den afrikanska kontinenten, herregud! Där finns gitarrister som skulle fylla hela den här spalten. Ali Farka Touré från Mali, King Sunny Adé från Nigeria, Bombino från Niger, D’Gary från Madagaskar, Barthélémy Attisso från senegalesiska Orchestra Baobab.

Det är inga renodlade rockgitarrister. Men så råkar jag höra japanska punkbandet Otoboke Beavers album ”Itekoma hits” från i våras. Fyra unga kvinnor som med intensiv stopp/start-teknik åstadkommer ett underbart oväsen. De äreräddar samtidigt rocken i en handvändning. Gitarristerna Yoyoyoshie och Accorinrin spelar ungefär som en mästerkock hackar morötter: snabbt, hårt och effektivt.

De är mina nya gitarrhjältar.

Läs fler musiktexter av Magnus Säll, till exempel om ny och annorlunda sydkoreansk musik.

{ 0 kommentarer }