Metoo-rörelsen skakade Sverige och världen. De anonyma vittnesmålen om sexuella övergrepp skapade starka reaktioner. Vittnesmålen ledde till vissa förändringar, fördjupade samtal, mediedrev. Förmodligen – förhoppningsvis – kommer vi framöver att få se en hel del litteratur som på olika sätt behandlar metoo, ur olika aspekter, med olika syften, genom olika analyser. 

Samtidigt är fenomenet i sig inte nytt: varken vittnesmål om, eller litterära skildringar av, sexuellt våld är okänt i litteraturen. 

Nu har Ebba Witt-Brattström tagit sig ämnet an, med syftet att ”tjuvkoppla en tvåtusenårig tradition av vittnande om sexuellt våld med dagens #metoo-utsagor”. Resultatet är en vandring tillbaka i litteraturhistorien med Witt-Brattström som ciceron, med slutstation Gamla testamentet. Samtida, autentiska vittnesmål varvas med utdrag ur främst kvinnliga författares litterära skildringar av sexuellt våld. Här lämnas inget utrymme för tvetydigheter: det är blod och påkar och kukar i varje kroppsöppning, gruppvåldtäkter och trasiga glasflaskor i anus, incest och grov förnedring. Kvinnor har utsatts för fruktansvärda saker de senaste tvåtusen åren. 

Trots detta är tonen puttrig och Witt-Brattströms tonfall kåserande. Författarens karaktäristiska stämma är oerhört närvarande boken igenom. Den personliga, på gränsen till privata, rösten passar dessutom på att ge Svenska Akademien i allmänhet, och Witt-Brattströms exman Horace Engdahl i synnerhet, några kängor. 

Det blir ganska ljummet – ”Historiens metoo-vrål” är ingen krigsskrift. Den bjuder snarare på ett ganska bekvämt resonemang, där det strukturella våldet betraktas som ett dilemma. Witt-Brattström skriver: ”Hur vi än vänder oss har vi ändan bak. Inte vill vi skada någon (man), men inte heller vara medskyldiga när andra (kvinnor) offras.”

Witt-Brattströms eget jag glider ofta över i ett universellt ”vi”, som ibland talar för samhället i stort, och ibland tycks representera ”alla kvinnor”. Jag antar att hon med sina litterära exempel söker visa att det sexuella våldet mot kvinnor inte skiljer på klass, tid, etnicitet, vita och svarta kroppar. Det har förekommit i alla tider, på alla platser, bland alla samhällsklasser. 

Tyvärr analyseras inte den slutsatsen närmare, utan reduceras till insikten om en universell, kvinnlig kroppslig erfarenhet. En enhetlig kvinnokropp. Hos Witt-Brattström är identiteterna benhårt binära, utan intresse för dem som faller utanför kategorierna manligt/kvinnligt – och det hat, förakt och våld dessa kroppar utsätts för. Här råder total renons på medvetenheten om klass, etnicitet/ras, och, måste jag faktiskt säga – kön och genus. För att vara en bok som gör så höga anspråk på att vara samtida känns många av resonemangen hopplöst daterade. 

Som allra tydligast blir det när Witt-Brattström börjar tala om ”den så kallade svarta feminismen”. Som läsare blir man förvirrad – vad hände nu? Det som åsyftas är alltså inte ”black feminism”, det vill säga den tradition som – förenklat sagt – intar ett intersektionellt förhållningssätt till ras, kön, kroppar och makt. 

”Den så kallade svarta feminismen” syftar hos Witt-Brattström på ett slags metoo-texter som är skrivna av kvinnor för att bli gillade och belönade av patriarkatet. Texterna stöder den traditionella genusordningen, men eftersom de är skrivna av kvinnor vill vi tro att de står på vår sida. Slutsatsen? Inför ”den svarta feminismen” står ”vi kvinnliga läsare” chanslösa. 

Österrikiska Elfriede Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004.
Österrikiska Elfriede Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004.

Foto: imago/SKATA

Det hela blir riktigt makabert när Witt-Brattström låter tankefiguren illustreras av Elfriede Jelinek, som givetvis får en känga för att hon har haft mage att ta emot Nobelpriset. Vilket naturligtvis har med Witt-Brattströms före detta make att göra. Och så är cirkeln sluten igen: tillbaka till Witt-Brattström, tillbaka till det författarjag som på intet vis är ett universellt vi. 

”Historiens metoo-vrål” förkroppsligar en feminism som inte vill ifrågasätta sina egna privilegier. Det tråkigaste är ändå det som stannar kvar i mig efter boken: det är inte de starka vittnesmålen, men Ebba Witt-Brattströms käcka stämma. Det är synd, eftersom den litteratur som lyfts fram har potential att vara intressant – när författaren ägnar sig åt att vara litteraturprofessor snarare än uttolkare av samhället och patriarkatet, och dessutom representant för alla som på något vis identifierar sig som kvinnor. 

Läs mer: Recension av Ebba Witt-Brattströms förra bok, ”Kulturkvinnan och andra texter”.

Intervju med Ebba Witt-Brattström från juni 2018.

{ 0 kommentarer }

Filmen beskrivs som en thriller med övernaturliga förtecken där Skarsgårds rollfigur råkar se en mystisk porrsida på sin rumskamrats dator, slås medvetslös och vaknar upp i en läskig källare.

Bland övriga skådespelare finns Mark Koufos och Catherine Howard och filmen regisseras av G-Hey Kim.

{ 0 kommentarer }

Filmen beskrivs som en thriller med övernaturliga förtecken där Skarsgårds rollfigur råkar se en mystisk porrsida på sin rumskamrats dator, slås medvetslös och vaknar upp i en läskig källare.

Bland övriga skådespelare finns Mark Koufos och Catherine Howard och filmen regisseras av G-Hey Kim.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

Punkten efter Dagens Nyheter har funnits med allt sedan det första numret 23
december 1864. Grundaren Rudolf Wall lär ha satt dit den med tanken att Dagens Nyheter inte bara är ett namn.
Det är också en avslutad mening, ett konstaterande av vad som hänt. Därför sätter vi punkt även i vår tid.

{ 0 kommentarer }

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

Punkten efter Dagens Nyheter har funnits med allt sedan det första numret 23
december 1864. Grundaren Rudolf Wall lär ha satt dit den med tanken att Dagens Nyheter inte bara är ett namn.
Det är också en avslutad mening, ett konstaterande av vad som hänt. Därför sätter vi punkt även i vår tid.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Syftet med mötet i riksdagen var att återuppta diskussionen kring arbetsmiljön på nationalscenen, men även inom scenkonsten i stort. Kallelsen från utskottet gick ut i början av april, dagarna innan beskedet kom att Dramatens teaterchef Eirik Stubø skulle lämna jobbet och ersättas av Maria Groop Russel, tidigare vice vd. 

”Det var ett öppet och konstruktivt samtal om hur Dramaten har arbetat med olika arbetsmiljöfrågor det senaste ett och ett halvt året och vad som nu är prioriterat framåt”‚ säger Dramatens styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström i ett skriftligt uttalande till DN.

Kulturutskottets ordförande Christer Nylander (L) säger att han är nöjd med mötet. 

– Vi har fått svar på många frågor. Det finns mycket kvar att göra så klart, och alla inblandade förstår nog att det här är en jobbig situation. Jag tycker att de svarade bra på de frågor jag hade, säger Christer Nylander. 

Vad har de kvar att göra?

– De får själva svara på det, men det handlar om hur man ser till att bevara förtroendet för en nationell institution som är väldigt viktig för Sverige och för teaterkonsten. Och hur man hanterar de berättelser och den situation som uppstått de senaste veckorna men som också har varit ett återkommande problem under ganska lång tid.

Bristerna i arbetsmiljön på Dramaten har belysts vid flera tillfällen den senaste månaden. DN har bland annat kunnat avslöja innehållet i interna dokument där teaterledning och styrelse fått varningar om problemen, bland annat i en rapport från företagshälsovården som att man var ”uppriktigt orolig över medarbetarnas hälsa och hur den här organisationen fortsättningsvis ska kunna leverera teater utan att allvarliga incidenter inträffar”.

– Utifrån vad styrelseordförande återgav om vad som gjorts de två sista åren tycker jag det kändes ärligt och förtroligt. Jag tycker att hon gav en bra bild, men jag ser fram emot att vi ska möta Teaterförbundet nästa vecka för att höra om de verifierar den bilden, säger Lars Mejern Larsson (S), ledamot i kulturskottet.

Han lyfter fram att kulturutskottet redan för nio år sedan, i april 2010, höll en offentlig utfrågning med de dåvarande cheferna för nationalscenerna gällande arbetet mot sexuella trakasserier och kränkningar. Även i samband med, och månaderna efter, metoorörelsen bjöd kulturskottet in till flera möten. 

– Det här handlar om en nio år lång tidsaxel, och jag tycker kritiken mot Dramatens agerande har varit berättigad. Det är ett arbete som startade långt innan metoo, men man har inte nått fram till de resultat som krävdes redan då. Vi kommer inte släppa taget om den här frågan, säger Lars Mejern Larsson.

{ 0 kommentarer }

Syftet med mötet i riksdagen var att återuppta diskussionen kring arbetsmiljön på nationalscenen, men även inom scenkonsten i stort. Kallelsen från utskottet gick ut i början av april, dagarna innan beskedet kom att Dramatens teaterchef Eirik Stubø skulle lämna jobbet och ersättas av Maria Groop Russel, tidigare vice vd. 

”Det var ett öppet och konstruktivt samtal om hur Dramaten har arbetat med olika arbetsmiljöfrågor det senaste ett och ett halvt året och vad som nu är prioriterat framåt”‚ säger Dramatens styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström i ett skriftligt uttalande till DN.

Kulturutskottets ordförande Christer Nylander (L) säger att han är nöjd med mötet. 

– Vi har fått svar på många frågor. Det finns mycket kvar att göra så klart, och alla inblandade förstår nog att det här är en jobbig situation. Jag tycker att de svarade bra på de frågor jag hade, säger Christer Nylander. 

Vad har de kvar att göra?

– De får själva svara på det, men det handlar om hur man ser till att bevara förtroendet för en nationell institution som är väldigt viktig för Sverige och för teaterkonsten. Och hur man hanterar de berättelser och den situation som uppstått de senaste veckorna men som också har varit ett återkommande problem under ganska lång tid.

Bristerna i arbetsmiljön på Dramaten har belysts vid flera tillfällen den senaste månaden. DN har bland annat kunnat avslöja innehållet i interna dokument där teaterledning och styrelse fått varningar om problemen, bland annat i en rapport från företagshälsovården som att man var ”uppriktigt orolig över medarbetarnas hälsa och hur den här organisationen fortsättningsvis ska kunna leverera teater utan att allvarliga incidenter inträffar”.

– Utifrån vad styrelseordförande återgav om vad som gjorts de två sista åren tycker jag det kändes ärligt och förtroligt. Jag tycker att hon gav en bra bild, men jag ser fram emot att vi ska möta Teaterförbundet nästa vecka för att höra om de verifierar den bilden, säger Lars Mejern Larsson (S), ledamot i kulturskottet.

Han lyfter fram att kulturutskottet redan för nio år sedan, i april 2010, höll en offentlig utfrågning med de dåvarande cheferna för nationalscenerna gällande arbetet mot sexuella trakasserier och kränkningar. Även i samband med, och månaderna efter, metoorörelsen bjöd kulturskottet in till flera möten. 

– Det här handlar om en nio år lång tidsaxel, och jag tycker kritiken mot Dramatens agerande har varit berättigad. Det är ett arbete som startade långt innan metoo, men man har inte nått fram till de resultat som krävdes redan då. Vi kommer inte släppa taget om den här frågan, säger Lars Mejern Larsson.

{ 0 kommentarer }

Det är en märklig filmsekvens. En rad människor i olika åldrar går under stort allvar fram till en grön vägg med ena handen doppad i röd färg och lämnar sitt avtryck. De är sommarklädda men djupt allvarliga. Det hela utspelade sig i söndags i Derry, Nordirland. 

Huset med den gröna väggen är det extrema republikanska partiet Saoradhs kontor. Den röda handen är historiskt sett symbolen för det nordirländska grevskapet Ulster. Men här handlar det om terrormordet på journalisten Lyra McKee i torsdags, som sköts i huvudet när hon bevakade kravallerna i stadsdelen Creggan. Vad de unga demonstranterna säger är: ni har blod på era händer.

Lyra McKee har efter sin död blivit känd i hela världen. Det hade hon kanske blivit också om hon fått leva: hon var en av Irlands främsta unga journalister, som skrivit om att växa upp som ung homosexuell i Belfast och om barns och ungdomars trauman under ”the Troubles”. Till sommaren kommer hennes bok ”The lost boys” – en undersökning av vad som hände med barn som försvann under oroligheterna på sjuttio- och åttiotalen. När hon träffades av en kula stod hon intill en polisbil. Den misstänkte gärningsmannen, 18 år gammal, försökte troligen skjuta en polis. Även en 57-årig kvinna har gripits för ”inblandning” i mordet.

Tidningen Belfast Telegraph visar i ett reportage på samspelet mellan terrorism och medier, sociala såväl som traditionella. Den misstänkte artonåringen, själv född efter Freduppgörelsen, var tills nyligen ”en vanlig grabb” och hans FB-sidor handlade om bilar och fotboll. Tills de plötsligt fylldes av bilder på vapen och ”martyrers” gravar. Han hade, som det heter, radikaliserats; mönstret går igen vare sig vi talar om jihadister, högerextremister eller, som här, extrema nationalister. 

En anledning till att kravallerna blossade upp i Creggan kan vara att MTV var där för att spela in ett avsnitt av ”Reggie Yates vs The World” och intervjua unga ”dissidenter”. Mycket pekar på att man ville visa upp sig för kamerorna samtidigt som polisen gjorde en räd för att beslagta vapen. Den grupp som ”tagit på sig ansvaret” för mordet – hur gör man det? – kallar sig New IRA och har tydliga kopplingar just till Saoradh.

Intressant nog vänder många i McKees nordirländska generation ögonen mot republiken Irland: ett land i snabb förändring, som nyligen röstat igenom nya skilsmässolagar och abortlagar och som har en öppet homosexuell premiärminister med invandrarbakgrund, Leo Varadkar. Man har kommit långt från den ”papistdiktatur” som Nordirlands protestanter länge såg som det stora hotet. 

Brexit har fått sådana grupperingar som Saoradh och deras motsvarigheter på protestantsidan att vakna: hotet om en ”hård gräns” rakt genom ön igen är precis vad de behöver. Men i spåren av mordet på McKee kommer nu också helt andra strömningar fram i ljuset: en stark opinion kräver att det politiska samarbetet mellan Sinn Féin och protestantiska DUP tas upp igen, inte minst inför hotet från Brexit. 

”Not in our name” sprids som tagg på husväggar och twitter. Och kan inte de traditionella politikerna möta hotet om en ny gräns mer kreativt och kompromissvilligt än hittills kommer allt fler unga väljare att kasta blickar mot söder – vilket redan syns i opinionssiffrorna. De som ironiskt nog nu står i vägen för ett närmande till republiken Eire är just extremister av Saoradhs slag.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Att scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss arbete fungerar så fint i Pontus Hulténs visningsmagasin är egentligen inte särskilt förvånande. Det belamrade, teatrala rummet är Moderna museets mest svårhängda. Det kräver anpassningsbarhet och scenisk finess. Men också ett stark och självständigt uttryck.

Gunilla Palmstierna-Weiss besitter allt det ovanstående. Utställningen ”Tecknade scener 1964-1984” är framarbetad tillsammans med curatorsduon Mint (Asrin Haidari och Emily Fahlén) och består av ett urval kostymskisser från i första hand betydelsefulla samarbeten med Ingmar Bergman och maken Peter Weiss, tillsammans med några utsökta scenmodeller. 

Här ges även några prov på hennes verksamhet som keramiker. Dessutom visas en del arkivmaterial som placerar Gunilla Palmstierna-Weiss i den intellektuella kontext som var hennes politiska 60-tal.

Curatorernas ambition är att lyfta fram Palmstierna-Weiss och låta betraktaren möta hennes verk som fristående från teatern. Det fungerar delvis. 

Med skisser från legendariska uppsättningar av ”Marat/Sade” och ”Macbeth” och de små modellerna där Bergman lekt dockhus är det förstås svårt att inte ta del av utställningen som ett smörgåsbord i teaterhistoria. 

Men kvaliteten hos Palmstierna-Weiss blir verkligen tydliggjord. Hennes skisser står sig till och med oväntat bra som självständiga teckningar och collage. Skisserna är långt mer än bara kostymförslag och visar med tydlig mimik och pregnanta siluetter hur medskapande scenografen och kostymören kan vara.

Det är också roligt att se hur hon på samma sätt som Peter Weiss i sitt måleri formligen vältrar sig i Pieter Brueghels folkmyller. Låt oss hoppas att en rejäl utställning om parets stora och produktiva fascination inför den flamländske renässansmålaren hägrar vid horisonten.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

När det officiella Cannes-programmet släpptes förra veckan lyste svensk film med sin frånvaro – med undantag för Elin Övergaards ”Ingen lyssnar” som tävlar om en guldpalm för bästa kortfilm. 

Som plåster på såren har ”Cirkeln”-regissören Levan Akins ”And then we danced” tagits ut till den prestigefyllda sidosektionen. Levan Akin långfilmsdebuterade 2011 med ”Katinkas kalas” och har även regisserat ”Cirkeln” som hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin 2015. Han har även regisserat avsnitt i tv-serier som ”Livet i Fagervik”, ”Anno 1790” och ”Äkta människor”. 

Nya dramat handlar om den unga dansaren Merab som ställs inför sitt livs tuffaste dilemma när han förälskar sig i sin största rival på danskompaniet. 

– Att göra en film med detta tema i Georgien var en utmaning och vi arbetade under stor press och hemlighetsmakeri. Det är en väldigt viktig och personlig historia för mig och jag hoppas att filmen ska nå många människor, säger Levan Akin som är född i Sverige men har sina familjerötter i Georgien.

”And then we danced” spelades in i Georgien under förra hösten och är en svensk-georgisk-fransk samproduktion. Filmens svenska producent är Mathilde Dedye på French Quarter Film som ligger bakom Anna Odells ”Återträffen” och Lina Maria Mannheimers bioaktuella ”Parning”

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Måns Mosesson, som jobbar som fördjupande reporter på DN, har tidigare skrivit om Tim Bergling. Dels i en stor sammanfattande artikel om Bergling kort efter hans bortgång, och inför årsdagen av händelsen intervjuade han även Berglings familj och vänner.

– Jag träffade hans föräldrar och hade väldigt bra samtal. Efter det har frågan att skriva biografin kommit. 

Mosesson säger att han vill skildra Tim Bergling både som musiker och person. 

– Dels vill jag att boken ska handla om Tims musikaliska mod, hur han utvecklade den elektroniska dansmusiken. Jag vill berätta om vilken visionär han var, hans öppenhet som kompositör, och hur hans melodikänsla tog honom från pojkrummet i Stockholm ut i världen. Han är ju en svensk som verkligen är älskad över hela världen. 

– Men sedan är det också viktigt att det blir en uppriktig och ärlig berättelse som inte väjer för svårigheterna Tim genomgick i rollen som Avicii. Han var själv så öppen med att han var en introvert person som inte alltid trivdes i virvelvinden av stress och förväntningar han hamnade i, och med att ständigt vara varumärket Avicii. I och med att han själv var så ärlig kring sitt mående i den uppskruvade livssituation det innebär att vara världsstjärna så känns det viktigt att boken blir uppriktig i de frågorna. 

Som 22-åring hade Tim Bergling tre utsålda spelningar i Globen.
Som 22-åring hade Tim Bergling tre utsålda spelningar i Globen.

Foto: Hanna Persson

Läs även: Alla såg stjärnan Avicii – men vem såg Tim Bergling?  

För Mosesson var det självklart att tacka ja till uppdraget. 

– Som väldigt många andra berördes jag av Tims bortgång, det finns en värme och empati i hans person som skiner igenom i hans musik, jag känner att jag gillar honom som person. Att han rycktes bort känns så onödigt. Därför är det ett väldigt hedersamt uppdrag att teckna en så heltäckande bild av honom som möjligt. 

Boken ges ut på Albert Bonniers förlag under 2020. Behållningen av intäkterna som tillfaller Avicii AB kommer att gå till stiftelsen Tim Bergling Foundation, som jobbar för att stödja arbete med att förebygga bland annat psykisk ohälsa och självmord.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Med bokexport menas kontrakt för utgivning av svenska författare utomlands. Skönlitteratur stod för den största delen av kontrakten, följt av barn- och ungdomsböcker. Fackböcker låg på en lägre nivå.

Siffrorna är framtagna av Svenska Förläggareföreningen tillsammans med litterära agenturer och sägs vara de första i sitt slag. Någon jämförelse med tidigare år finns alltså inte.

Tanken är att statistiken ska bli ett viktigt verktyg för den svenska bokbranschen.

”Litteraturexporten har stor ekonomisk betydelse för de svenska författarna och förlagen och bidrar till att forma och främja Sverigebilden i utlandet”, slår Svenska Förläggareföreningen fast i ett pressmeddelande.

{ 0 kommentarer }

– Det känns otroligt stort att få ha varit med om det här. Jag kommer att sakna att få träffa det här gänget med jämna mellanrum, säger Chris ”Thor” Hemsworth till TT.

Den förra filmen, ”Avengers: Infinity war”, slutade med att Thanos besegrade Avengers och en rad av superhjältarna dog uppenbarligen, samtidigt som Thanos också raderade ut hälften av universums befolkning.

Några av de döda Avengers finns dock med på listan över rollfigurer som förekommer i den nya filmen – men om de på något sätt återuppväcks eller om de förekommer i tillbakablickar är ännu en hemlighet. Inför intervjuerna har pressen inte fått se hela filmen, utan bara två 90 sekunder långa klipp.

Nu ska i alla fall de kvarvarande hjältarna försöka besegra Thanos, och alla de som TT träffar hävdar bestämt att det är slut nu. På filmsajten Imdb står det att Scarlett Johansson just nu filmar en fristående film om sin karaktär Black Widow, men hon förnekar detta bestämt.

– Det pågår absolut ingen sådan inspelning, säger hon.

Läs mer: Marvel har släppt alla bonusscener inför ”Avengers: Endgame” 

”Endgame” regisseras av bröderna Anthony och Joe Russo. Detta är deras fjärde Marvel-film, efter ”Captain America: The winter soldier”, ”Captain America: Civil war” samt ”Avengers: Infinity war”.

– Att få göra de här fyra filmerna har verkligen gett oss möjlighet att utvecklas som filmskapare, säger Joe Russo.

– Den tekniska utvecklingen går ju hela tiden framåt och vi har kunnat följa med och vi har lärt oss nytt hela tiden.

Men var det nödvändigt att avsluta med en speltid på tre timmar och en minut? Anthony Russo skrattar.

– Det var många rollfigurer att berätta om, det var många historier som skulle knytas ihop. Vi försökte med en kortare speltid, men det gick inte.

Med på intervjuerna i London är också Paul Rudd, som spelar Ant-Man. Vad har han fått med sig från att gestalta honom?

– Vetskapen om att jag klarar av att äta lax varje dag i veckan. Jag gjorde det medan jag tränade upp min kondition, och det fungerar, svarar han med glimten i ögat.

”Avengers: Endgame” har svensk biopremiär den 24 april.

Filmrecension: ”Avengers: Infinity war” är ett storskaligt superhjältesmörgåsbord 

{ 0 kommentarer }

”När du var med om den värsta stunden i hela ditt liv offentligt, på en hård, kall stol, med främlingar som går förbi. Att du ska dö. Eller tror att du ska dö. Och sedan dör du inte, trots oddsen.”

18-åriga Marlowe i australiensiska Shivaun Plozzas ”Ditt hjärta är mitt” har tagit emot ett dödsbesked. Hon har gråtit, förlorat hoppet och försökt försonas med tanken på att dö för att sedan plötsligt räddas av en organdonation. Hon får ett nytt hjärta av en anonym donator och livet börjar om. 

Döden är en ständigt närvarande skugga i ungdomslitteraturen. Det är syskon som begår självmord, pojkvänner som kraschar med bilar, mammor som somnar in och dödssjuka unga huvudpersoner.

Av de sistnämnda är berättarjaget cancersjuka Annika från Gunnel Beckmans ”Tillträde till festen” (1969) ett av de mer välkända svenska exemplen.

Det finns fler liknande berättelser, Jenny Downhams ”Before I Die” (2007) och John Greens ”The Fault in Our Stars” (2012) för att nämna några. 

Vi som arbetar med litteratur för unga tvingas gråta mycket på jobbet. Det är därför härligt befriande att Shivaun Plozza vänder på steken. ”Ditt hjärta är mitt” börjar där tidigare berättelser slutar. Det är både smart och nyskapande. Jag har faktiskt inte tänkt på vad som händer med dem som inte dör.

Alla minns James Deans krasch, få Bob Dylans. Plozza är väl insatt i processen kring organdonationer och beskriver inkännande den enorma press på att vara lycklig som Marlowe känner. 

Men tro nu inte att ”Ditt hjärta är mitt” är en tråkig roman. Berättarjagets skildring av sin militanta veganmorsa, fjantiga lillebror och tafatta försök att skaffa nya vänner är beroendeframkallande. 

Det är svårt att beskriva skruvade karaktärer utan att det blir tillgjort men Shivaun Plozza behärskar konsten till fullo. Jag saknar Marlowe, hennes familj och vänner så fort boken har tagit slut. 

Läs mer: De bästa böckerna för barn och unga just nu 

{ 0 kommentarer }