{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

”Det var en gång en saga som ville bli berättad och förd ut i världen.” Jag bläddrar försiktigt i utgåvan av Selma Lagerlöfs ”En saga om en saga och andra berättelser” från 1911. Omslaget ser ut som en skör, blommig tapet och den första ägaren har skrivit sitt namn med blyerts i pärmen. Boken köpte jag under min nyss avslutade semester, på ett antikvariat på Österlen. Och Lagerlöfs ord om sagans försök att bli tillvaratagen, den som drev fram över Värmland, innan just hon fångade in den och skrev ner ”Gösta Berling”, får mig att fundera, på tiden vi lever i, och hur lite jag egentligen förstår. 

I tjugo år har jag bott i Bryssel, Europas regnigaste huvudstad. Jag brukar vilja flyga till värmen för att vara säker på att få lite sol. Men i år drabbades Belgien återigen av hettan. Redan i februari slogs värmerekord och juli 2019 blev inte bara den varmaste månad som någonsin uppmätts på den här planeten, Bryssel blev också en av de europeiska städer som drabbades värst. 

Så det var kanske inte enbart för krusbärens skull vi bestämde oss för att ha en svensk semester, jag och min familj. Jag tänker inte påstå att det var ett klimatmedvetet val, för tre av mina fem familjemedlemmar flög upp till Sverige och hybridbilen jag kör drar märkligt mycket bensin. Men i tre veckor kuskade vi runt, från Åre i norr till Hammenhög i söder, via Stjärnhov, Runhällen, Mariestad, Marstrand, Grums i Värmland och Stora Frö på Öland. Och medan jag försökte hålla balansen på en bräda i Åresjön, doppade mig i havet där Skagerack möter Kattegatt, badade naken i en sörmländsk, spegelblank insjö och simmade med hunden i Östersjön – så följde böckerna med på resan. Både dem jag läste för första gången och dem jag en gång läst men fortfarande minns. 

Jag har alltid samlat på historier som hjälper mig att förstå röran i det som är livet och världen. Böcker är mina talismaner. Med risk för att låta som att jag tycker att läsning är en redskapssport får de mig att känna mig mindre rädd och ensam. Och jag tjatar och tjatar om det som jag har lärt mig av Yuval Noah Harari, att det är våra berättelser som gör oss till människor. Att vår förmåga att hitta på saker som pengar, aktiebolag och mänskliga rättigheter och sedan komma överens om att tro på det vi hittat på, är det som skiljer oss från aporna, det som en gång gjorde oss till jordens härskare och det som kommer hjälpa oss att överleva. 

Ibland är min relation till böckerna jag har läst till och med starkare än det jag faktiskt gjort, livet jag har levt. Jag kan exempelvis inte minnas att jag någonsin tidigare varit på Öland. Men i skumtimmen på Alvaret kände jag tydligt igen Johan Theorins kalla, grå stenar, dimman, vinden, knotten, kylan. Och när jag fastnade bakom en traktor på en liten skogsväg utanför Grums var det Lars Lerins varma slåtterdagar i det tysta köket i Jonhål som jag tänkte på, inte platser jag faktiskt sett, och människor jag hälsat på i det så kallade riktiga livet. 

Men när jag körde in i det skogsbrandshärjade Härjedalen, då hände något annat. Min man och min äldsta sov, mellandottern tittade på film på sin Ipod, bara den yngsta tittade ut genom bilfönstret. Jag mötte hennes mörka blick i backspegeln. Hon ställde inga frågor om det döda landskapet, jag behövde inte försöka förklara, hur vi har hamnat här, vad har vi gjort? I stället fortsatte jag köra genom kilometer efter kilometer av nedbrända träd, avbrutna svarta stickor i marken. Det kändes som om den sönderbrända sträckan aldrig skulle ta slut. Och berättade den något så var det väl att Sverigesemester i all ära, men det här går inte att fly ifrån. Skogen där Dante stod, i mitten på sin levnadsbana, är inte längre bara mörk och skrämmande, den har brunnit upp. Helvetet har flyttat upp på jorden. 

”Böcker är uppdelade i kapitel”, skriver Delphine Vigan i ”No och jag”, ”som markerar att tiden har gått eller att situationen har utvecklats, ibland är de till och med uppdelade i stycken med löftesrika rubriker som Mötet, Hoppet, Fallet, ungefär som tablåer. Men i livet är det inte så, det finns inga rubriker, inga skyltar, inga anslag, ingenting som säger varning, fara, stenras eller risk för besvikelse. I livet står man ensam i sina kläder och får skylla sig själv om de är alldeles sönderslitna.” 

Sagan som ville bli berättad av Selma Lagerlöf, var först ”ett vimmel av historier, en hel formlös sky av äventyr” men lät sig så småningom tämjas. Verkligheten är tyvärr inte lika foglig. Greta seglar över Atlanten. Grönlands isar smälter, Amazonas brinner, haven dör, jag såg nio fjärilar i sommar. Det är mycket information. Men det hindrar inte att alla de berättelserna enligt den klassiska Hollywoodmodellen har nått klimax nu. 

{ 0 kommentarer }

Det finns en väldigt rar och envis skara Swifties som drömmer om att idolen ska återgå till den countryartist hon en gång var. Den senaste veckan har de fått vatten på sin kvarn. Först kom singeln ”Lover” som hintade i rätt riktning. Sedan läckte låtlistan till albumet som avslöjade ett av skivans ytterst få gästinhopp: Dixie Chicks. Dessutom hade hon avslutat producentsamarbetet med Max Martin och Shellback som en gång i tiden stod för hennes transformation.

I motsats till dagens listpop som byggs av rekordmånga upphovsmakare, är låten ”Lover” helt skriven av Taylor Swift själv och framkallar starka bilder av high school-tjejen med gitarren från Pennsylvania. Det är en akustisk kärleksballad, lika ofarlig som en kopp kamomillte framför ett avsnitt av ”Gilmore girls”. På omslaget av Vogues septembernummer bär hon mjukisdress.

Det vore helt logiskt om Taylor Swift unnade sig ett återbesök i det trygga. De senaste åren har kantats av kändisbeefs, hatkampanjer i sociala medier och flera rättsprocesser, vilket fick henne att bygga en hård och blank rustning på 2017 års mörka ”Reputation”.

Det är en av popdramaturgins grundlagar – efter en period av turbulens brukar nästa kapitel i boken handla om artistens återgång till sina rötter. En popkollega som Miley Cyrus la twerkandet på hyllan och vände hem till Nashvillecountryn. Kesha satte punkt för rättsprocessen med Dr Luke med introspektiva ”Rainbow”.

Lika långt går inte Taylor Swift. På sjunde albumet har hon förvisso grävt djupt i dagböckerna (utvalda delar släpps med en specialutgåva av skivan). De samtida dancehallflirtarna på ”Reputation” har ersatts av lagom många 80-talsskimrande syntar. Men aldrig hamnar hon hela vägen ner till rötterna, annat än för ett litet retsamt banjoklink.

I inledande ”I forgot that you existed” vill hon lämna allt drama bakom sig. Hon sjunger om en magisk natt när hon nås av insikten: ”I forgot that you existed/And I thought that it would kill me, but it didn’t/It was so nice/So peaceful and quiet”.

Det drygt timslånga albumet med sina arton spår, vinstoptimerat för strömningseran, är förstås inte helt lätt att ringa in. Här finns politisk pliktskyldighet i form av ansträngda hbtq-försök på ”You need to calm down” och genusexperimentet ”The man”, där hon föreställer sig hur det är att vara, tja, man.

Men mest domineras ”Lover” av samma typ av uppriktiga kärleksskildringar som hon redan vunnit världsmästerskap i flera gånger om. Om heterosexuell romantik (”London boy”, ”Lover”, ”Paper rings”), sin cancersjuka mamma (”Soon you’ll get better”), vännerna (”It’s nice to have a friend”) och kanske till sig själv (avslutande ”Daylight”).

Det är inte särskilt revolutionerande, men formuleringarna innehåller mindre kryptiska omskrivningar och syrlig sarkasm än någonsin. Mer klarspråk som de säger brukar komma vid en mognad av snart trettio.

Countrykramarna kan fortsätta tråna i kommentarstrådar, men Taylor Swift är smartare än så.

Bäst spår: ”The archer”

Läs fler musikrecensioner av Kajsa Haidl, till exempel om Johanna Knutssons poetiska ambientberättelser.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Vi som följt Lyra Ekström Lindbäck, numera Koli, sedan tiden med fikssion – ”en nättidskrift för och av oetablerade poeter” – har väntat på hennes poesidebut. Och nu är den här! Efter fyra romaner och annan litterär verksamhet i rollerna som kritiker, förläggare och redaktör. 

Men frågan är om det verkligen är poesi hon skriver, i denna ”långdikt som frågar sig vad det innebär att tro” som det står i förlagspresentationen. Jag läser en rytmiskt rullande essäistisk text som vrider sig kring fenomenet Leviatan, det bibliska monstret i Gamla Testamentet. Det är lätt att läsa, roligt och underfundigt och inte en enda gång tappar hon tråden. Sjöodjuret Leviatan är konstant i fokus, som myt och föreställning, som lockelse och hot. Koli visar att hon läst på, och refererar till bibelforskare, filosofer, författare och andra: 

john milton 

var en annan poet som blev fascinerad av leviatan

lite före mig

thomas av quiono

menar att man kan tolka det hebreiska ordet liwyatan

till att betyda ’överdriven storlek’

är leviatan god eller ond?

någon på yahoo answers säger

att han är skrämmande som fan

Och så vidare. Jag säger inte att det är dåligt. Det är snyggt och brainy och sammanhållet. Men det är en poesi som bara talar till huvudet. Tanken rör sig i alla riktningar, medan språket rullar som på räls. Den här mellanformen mellan tänkande och dikt har blivit alltmer populär, vilket är begripligt. I det som kallas ”lyrical essays” kan man strössla med russinen och slippa den mastiga kakan. Det är en utmärkt lättsmält form som får läsaren att känna sig smart utan att behöva anstränga sig alltför mycket. 

”Leviatan” intresserar mig på fler vis än vad som får plats i en recension, men den drabbar mig inte. Låt gå för det. Det finns en poetisk subgenre som kallas ”tankedikt”, där hör den här boken hemma. 

Det är till exempel intressant att unga smarta intellektuella återuppsöker den kristna underkastelsen (jämför med Alva Dahls nyutkomna ”Längtans flöde”). Det är intressant att tänka kring det allt starkare begäret efter något annat än realism (”i grund och botten / är det väl obestridligt / att de 34 verserna om leviatan är ett stycke science fiction”). Diktsamlingens utläggningar om ironi skulle också förtjäna en egen essä. 

För de som vill diskutera är Leviatan en matnyttig bok, men som sinnlig poesi är den tunn. När Koli skriver om gudsfruktan tänker jag att det också är ett slags poetik. Jag önskar att hon i större utsträckning ville omsätta den i praktik:

det är att inte ha en falsk mun

det är att sluta lyssna till sin stolthet

det är att strunta i auktoriteterna

det är att offra sin kropp

det är att ha en förkrossad ande

det är att vara villig

att verkligen vara rädd.

{ 0 kommentarer }

I HBO:s stora sommarsuccé ”Euphoria” framstår ungdomen av i dag som den mest degenererade, olyckliga, utsatta generationen någonsin. 

Trots att det är så bedrövligt får det mig att längta tillbaka till mina egna tonår. Kanske har det att göra med att min tjugofemårsdag närmar sig med tunga, hotfulla steg – länge har jag intalat mig att det faktiskt inte var så många år sedan jag slutade gymnasiet, och att jag fortfarande alltid blir leggad när jag ska köpa snus. Men tidigare i somras hade jag glömt mitt legg hemma när jag skulle köpa vin, och ynglingen i kassan log vänligt och sa: ”Det går bra ändå!”

Men vi lämnar min ålderskris därhän. ”Euphoria”, tv-serien om ett gäng high school-elever i en helt vanlig amerikansk medelklassförort, börjar med att huvudpersonen Rue beskriver sin födelse som att hon förlorade – ”för första, men inte sista gången”. När hon kommer till världen är det till tv-ljudet av tvillingtornen som faller i New York. Trettio sekunder in i det första avsnittet anar man att det här inte kommer att bli någon vidare munter upplevelse.

Och man får rätt. ”Euphoria” sparar inte på de dystra millennialmarkörerna – sexvideor läcks, piller missbrukas, killar porrskadas, nudes skickas, högljudda orgasmer på ecstasy fås på en karusell inför alla nöjesfältets besökare och deras kameror, tjocka hånas och bara genom att bli camgirls kan revanschen tas. En ung transtjej ligger med våldsam man efter våldsam man efter våldsam man som hon träffat på Grindr. Hela förorten och alla enskilda rum i den är neonupplysta som i en musikvideo, och alla ser ut att ha sminkat sig i timmar för att gå till skolan.

Det tar några avsnitt innan jag inser att ”Euphoria” inte nödvändigtvis ska spegla hur det är att vara ung, utan hur det känns. Och att vara ung känns lika klaustrofobiskt och nattsvart och hopplöst som att vara i helvetet. Det känns som att inte en dag går utan att man ser sig själv på Pornhub. Det känns som att någon skär upp sin underarm varje gång man går på fest. Det känns som att man ständigt börjar chatta med en anonym, mystisk, men sååå snäll kille, som senare visar sig vara son till en våldsam man man legat med, och som omedelbart börjar utpressa en.

”Euphoria” är ett tonårskoncentrat, utan alla dagar där inget särskilt hände – dagar där man inte var särskilt kär, inte var särskilt hög, och där det inte var särskilt synd om en. Amerikanska tv-kritiker (och helt nyligen svenska podden ”Daddy issues”) har jämfört serien med Instagram eftersom den är så snygg, så snabb, så scrollvänlig. Kanske är det därför jag kommer att tänka på den igen när jag läser en artikel i magasinet The Cut med rubriken ”Meet the unfluencers”.

Skribenten har noterat hur Instagramkonto efter Instagramkonto i hennes feed har gått från inspirationskälla till ”person som får mig att vilja göra motsatsen till vad hon än gör, och slänga vad jag än äger som hon har lagt upp en bild på”. I kontrast till influencers fungerar unfluencers alltså som direkt avskräckande exempel. Hon listar saker som de förstört för henne: krukväxter, författaren Rachel Cusk, rotting, hudvårdsmärket Aesop, utlandsbröllop… 

Efter att som i feber ha sett klart ”Euphoria” börjar jag tänka på karaktärerna som unfluencers. De lockade in mig med sina intrikata ögonsminkningar och sina destruktiva internetbeteenden, jag ville ha allt de hade, inledningsvis. Men efter åtta avsnitt och insikten om att skeendena är, om inte falska, så överdrivna, är jag (åtminstone tillfälligt) avskräckt.

Kanske ska det inte bli så hemskt att fylla tjugofem.

{ 0 kommentarer }

1. Patrik Svensson: Ålevangeliet

Albert Bonniers förlag, 279 sidor (ny)

Egensinnig och delvis självbiografisk exposé över den gåtfulla fisk som gäckat människan genom tiderna. 

2. Lina Wolff: ”Köttets tid” 

Albert Bonniers förlag, 263 sidor (ny)

Halsbrytande och makaber historia som ytterst handlar om vårt behov av andlighet och dragning till det köttsliga.

3. Naima Chahboun: ”Äpplen och päron”

Norstedts, 81 sidor (ny)

I Chahbouns andra diktsamling möter sagor och myter de samtida uttrycken och akademiska diskurserna.

4. Ulf Lundell: ”Vardagar 2” 

Wahlström & Widstrand, 671 sidor (10)

En fortsatt dagbok från en avförtrollad värld som växer till en ballad från en svunnen epok.

5. Maya Jasanoff: ”Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld” 

Övers. Helena Hansson. Daidalos, 452 sidor (6)

Rasande rik och snyggt utförd studie över en av de allra första sant globalistiska författarna.

6. Allan Klynne: ”Antikens sju underverk” 

Natur & Kultur, 329 sidor (ny)

Generös och underhållande vandring i ruinerna av historiens storhetsvansinniga stenkonstruktioner.

7. Claire Messud: ”Kejsarens barn” 

Övers. Marianne Öjerskog. Natur & Kultur, 551 sidor (8)

Genombrottsromanen från 2006 följer ett antal blaserade människor New York strax före terrorattackerna 2001.

8. Joshua Clover: ”Röd epik” 

Övers. Johannes Björk. Nirstedt 91 sidor (ny)

Vänsterpolitisk dikt som brinner av energi, dramatik och världsomfattande hybris.

9. Jennifer Clement: ”Gun love”

Övers. Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 248 sidor (1)

Gripande ur en flickas perspektiv om ett USA där fattigdomen förvärras av vapenkulturen.

10. Madeline Miller: ”Kirke” 

Övers. Niclas Nilsson. W&W, 393 sidor (ny)

Trollkvinnan från Odysséen får sin egen berättelse och väcks skickligt och stilsäkert till liv. 

{ 0 kommentarer }

När jag bodde i Ryssland upptäckte jag vilken status poesin har i landet. I skolan tvingades alla studenter lära sig minst en Pusjkindikt utantill, så även vi utlänningar. Med kinesisk, amerikansk, tysk och svensk brytning deklamerade vi ”Jag höll dig kär” tills de främmande orden fick mening. Från Moskvaklubbar till leriga bakgårdar i Sibirien kunde jag sedan läsa dikten i kör med unga såväl som gamla. 

På Sveriges skolor förde poesin i stället ett stilla och undanskymt liv. Jag misstänker att så fortfarande är fallet, jag undervisar blivande lärare i litteratur och på de flesta kurser är dikter en lyx.

Därför är det fantastiskt roligt att det nu kommer en ny antologi med svenskspråkig poesi för ungdomar: ”Berör och förstör”, redigerad av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Ni kanske minns ”Kärlek och uppror”? En diktsamling för tonåringar som sattes ihop av Siv Widerberg och Anna Artén. Den publicerades 1989 och har sedan dess varit en av de få större samlingsverken för åldersgruppen. I den presenteras ett urval svenska dikter från 1800-talet och framåt, utifrån teman såsom kärlek, död, föräldrar, krig.


Illustration: Rabén & Sjögren

”Berör och förstör” vill uppdatera formatet med ett urval av ny poesi, och resultatet är utomordentligt lyckat. 79 poeter är representerade och där finns allt från etablerade namn som Kristina Lugn och Tomas Tranströmer till nykomlingar som Burcu Sahin och Gabriel Itkez-Sznap. Jag uppskattar framför allt att fokus ligger på det samtida. ”Kärlek och uppror” var på många sätt en introduktion till en svensk lyrikkanon. Där är många poeter representerade med flera texter, särskilt typiska ”ungdomspoeter” som Elmer Diktonius och Karin Boye samt lättillgängliga poeter som Sonja Åkesson och Claes Andersson.

”Berör och förstör” är mer mångfald och mindre kanon, uppdelad under sju olika mer eller mindre löst hållna teman döpta efter diktrader. Kapitlet om arbete och ekonomi heter till exempel ”För att vi var tvungna” efter Jenny Wrangborgs ”Dottern”. Det finns inget insmickrande i urvalet, antologin tar unga på allvar. Det är betecknande att Farrokhzad och Folkhammar valt Johannes Anyurus förortsskildring ”Tid: en sång om Trojas murar” i stället för någon av hans dikter om graffiti. Det finns plats för tunga dikter om krig, exil och sorg, av poeter som Jasim Mohamed och Ann Jäderlund, men också för metapoetiska texter om skrivande och språk, såsom de av Marie Lundquist och Göran Sonnevi. Även det dunkla och obekväma får rum, som i Hanna Nordenhöks ”språk är sprickor, träd och död” och Matilda Roos ”Jag önskar att du kunde våldta mig nu”.

Till alla lärare, rektorer och skolbibliotekarier där ute: Köp in ”Berör och förstör” i klassuppsättning!

Något jag däremot saknar är skolan. ”Kärlek och uppror” innehåller ett helt avsnitt om klassrumsvardag, stress och tristess. Finns det inga skolskildringar i 2000-talets lyrik? Det säger i så fall en del om tidens syn på vuxenblivande. 

Satsningen kunde också ha varit större. Widerbergs och Arténs föregångare är en betydligt tjockare bok med nästan tre gånger så många dikter. ”Berör och förstör” innehåller till exempel enbart två 1900-talsdikter, utdrag ur Tua Forsströms ”Snöleopard” (1987) samt Åsa Ericsdotters ”börjar” (1999). Om man nu säger sig vilja samla dikter från perioden efter ”Kärlek och uppror” borde fler verk från 90-talet inkluderats.

Men på det hela taget är det ett underbart verk. Farrokhzad och Folkhammar skriver i förordet att en antologi i bästa fall är ”ett samhälle i miniatyr”, och det har deras lyriksamling också blivit, rikt på uttryck och erfarenheter. Till alla lärare, rektorer och skolbibliotekarier där ute: Köp in ”Berör och förstör” i klassuppsättning!

I texten ”Poetry is not a luxury” (1984) menar Audre Lorde, afro-amerikansk författare och aktivist, att poesi är en livsnödvändig del av vår existens. Den är ingen lyx utan grunden för hopp och drömmar om överlevnad och förändring. Om ett par år hoppas jag få höra ungdomar deklamera sina favoriter från ”Berör och förstör” på klubbar och gårdar. Eller än hellre: höra dem recitera nya dikter, lekar med ord, speglar för identifikation och fönster mot andra världar.

Läs mer om ungdomsböcker 

{ 0 kommentarer }

Läsare som kan sin Daphne du Maurier ryser redan i inledningsmeningen: ”I natt drömde jag att jag var tillbaka på Saltöga igen.” Och hoppsan, redan när man vänder blad står det en flicka högst upp på en klippa, färdig att hoppa.

Jodå, här spökar ”Rebecca” ordentligt, succéromanen från 1938 som blev Hitchcockfilm 1939 med Laurence Olivier och Joan Fontaine. Lena Ollmark håller sig tätt intill originalet men gör utan synbar ansträngning om det till en svensk ungdomsbok. Huvudpersonen Vera (som alltså har ett namn, till skillnad från du Mauriers huvudperson) är en trasig tonårsflicka vars mamma möjligen tog livet av sig. På behandlingshemmet för flickor träffar hon den vackra överklassflickan Max, vars tvillingsyster försvann under en segeltur. Och Max tar med sig Vera till Saltöga i Stockholms skärgård, till den sorgsna familjen och det vackra huset där systerns rum står kvar, orört.

Lena Ollmark är en av Sveriges skickligaste spökförfattare för mellanåldern (tillsammans med Ingelin Angerborn, Petrus Dahlin och några till), och hon bygger med förbluffande lätthet upp skräcken i ”Dödvatten”. Det är inga bombastiska överdrifter, tvärtom vet Lena Ollmark att det otäckaste som finns är de små detaljerna som bara är vagt oroande: en öppen dörr, en doft, våta fotsteg på golvet.

Det är intressant att studera hur författare använder klassikerna i dag. Just du Mauriers ”Rebecca” är extra tacksam, Petter Lidbeck utgick från den i sin ”Becca” 2016, också en spökbok för mellanåldern. Dagens författare refererar inte bara till de gamla verken, de är också sysselsatta med att hålla liv i klassikerna och berätta dem på ett modernt sätt som gör dem tillgängliga för nya generationer.

Det är faktiskt en pedagogisk gärning. Och så länge det görs av kompetenta författare är det bara att tacka och ta emot.

{ 0 kommentarer }

”Är det nu allt börjar?” Siri Spont, alias för Titti Persson, väljer en av den växande människans ivrigaste frågor som titel för att berätta om den unga människans närmast besatta längtan vidare. Mot det som sedan ofta mest blir en Golgatavandring genom stinkande armsvett, mök, kön och acnekräm. Jag pratar om högstadietiden, när hormonerna löper amok medan prestationssamhället skiter fullkomligt i hur du mår bara du kammar hem höga betyg.

Just här befinner sig Siri Sponts huvudperson Tilda. Snart går hon ut åttan och tillvaron snitslar sig fram mellan helgernas ständigt misslyckade fester. Brölande kalas där häxblandningarna smugglas med i shampoflaskor och smakar därefter. Där det alltid är någon annan som är mycket coolare, snyggare, mer efterfrågad. 

Tilda vantrivs men har en mental tillflykt i chatten med Emmy, tjejen hon aldrig träffat men som ändå blir en själsfrände. Tilda längtar bort och med hjälp av ett farmorsarv lyckas Tildas familj skrapa ihop till en språkresa. Hon och Emmy far till Brighton och ska äntligen träffas. Där, i England, långt bort från Tildas töntiga hemort Knivsjö, ska de tillsammans möta livet på riktigt, det är där allt ska börja, eller? 

Ur smärtan gror även Tildas insikt. Det kommer till en punkt där hon för alltid får nog av ”solsvedda ansikten och fylleflin”.

Vi har läst, tänkt och hört om det förut, om alla dessa grusade förhoppningar, olyckliga förälskelser, längtan bort och suget efter kickar som, åtminstone för en stund, ska få livet att lyfta. Den stora skillnaden ligger i gestaltandet som Siri Spont genomför intuitivt, varligt och drastiskt med ett språk som, mitt i svärtan, också är humoristiskt. Och, viktigast av allt, hon gör det så ”på riktigt” att det känns snudd på dokumentärt.

Tilda konstaterar sorgset att ”drömmar kostar så in i helvete mycket”, i många avseenden. Ändå är ”Är det nu allt börjar?” långt ifrån någon deprimerande läsning. Katastrofsommaren i Brighton erbjuder också en sorts katharsis. Siri Spont gestaltar bland annat vad som kan drabba, framför allt, unga tjejer när utlämnande bilder på Instagram förvanskar sanningen. Men ur smärtan gror även Tildas insikt. Det kommer till en punkt där hon för alltid får nog av ”solsvedda ansikten och fylleflin”. Det kommer till en punkt där föreställningen om att en kvinna endast får mätas och ges existensberättigande av den manliga blicken, plötsligt framstår i all sin förvrängda skevhet.

Tilda är en karaktär jag gärna fortsätter att följa, för oavsett när allt börjar så går Tilda definitivt vidare.

Läs mer om ungdomsböcker 

{ 0 kommentarer }

Ingela Korsell är en av författarna bakom den populära PAX-serien, och fortsätter nu sin resa bland svenska sägner och allsköns läskiga väsen utan sina gamla kollegor. ”Väsenologi” tar ett seriöst men också underhållande grepp om ämnet, och är en ”faktabok” om den folktro som PAX-serien byggde sin skräckfantasy kring. Ett antal gamla bekanta återkommer från den framgångsrika bokserien och flera nya därtill. Och allt är dessutom på riktigt! Googla får ni se!

Den svenska folktrons olika väsen har de senaste åren – vid sidan av PAX – haft en smärre renässans, inte minst genom Johan Egerkrans praktverk ”Nordiska väsen” och ungdomsfantasy av bland andra Elin Säfström och Mats Söderlund. Och sägnernas berättartekniska anspråk på att vara sanna är en stor del av deras charm. De inleds ju allt som oftast att berättaren ”känner” en person, eller mötte någon en gång som…ja, och så är det igång.

Bokens slut kommer att bli en klassiker på skolorna.

Därefter följer den ena gastkramande historien efter den andra, från Mylingar, Maror och Varulvar till dagens aliens och råttor i pizzor, för att på slutet återgå till en slags hyperrealism, ”vill man se den där järnsaxen så hänger den på väggen bredvid spisen i Ytterlännäs hembygdsgård.” Typ. Vem vet om den VERKLIGEN gör det, för det spelar ju ingen roll. Effekten är där. Självklart kommer jag kolla nästa gång jag åker förbi Ytterlännäs. 

Illustratören i ”Väsenologi” är Reine Rosenberg, som med sin serietecknarbakgrund lyckas bygga både stämning och intensitet inte minst i koloreringen. Varje kapitel handlar om ett sagoväsen och inleds med en faktasida som informerar om hur pass farligt det är, dess kön, dess ”funktion” och inte minst hur man skyddar sig mot det. Därefter följer en ”helt sann” sägen som avslutas med ett par innehållsrika faktasidor. Perfekt pedagogiskt upplägg för skolorna alltså. Men det blir intressant att veta hur lärarna kommer arbeta med sägner som ”Sägnen om kvinnan som krävde sex” och ”Den förföriska seriemördaren”. Man får verkligen lära sig både ett och annat i ”Väsenologi”. 

I slutet av boken ges även en del praktiska råd hur man botar olika åkommor med magiskt spott, blod, kiss och bajs, en avdelning som kommer att bli en klassiker på skolorna. Särskilt tipset hur man botar impotens…

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Youtubekändisarna Joakim och Jonna Lundell ska under en tid ha utsatts för hot och kränkningar av en man, som nu åtalats för olaga förföljelse och har suttit häktad sedan slutet av juli, skriver lokaltidningen Mitt i.

Enligt åtalet ska mannen bland annat i en video i sociala medier ha pratat om sina fantasier om att döda paret. Han ska också ha hotat med att mörda Jonna Lundell och bränna ner parets bostad.

Målsägarbiträde för Joakim och Jonna Lundell är Elisabeth Massi Fritz, som skriver till Mitt i:

”Ingen ska behöva uppleva denna mardrömssituation som mina klienter levt med under en längre tid. Det enda mina klienter vill att att förföljelsen av dom ska upphöra. Nu ser vi fram emot en prövning av åtalet.”

Den åtalade nekar till brott, men erkänner delar av det han står åtalad för. Rättegången inleds i nästa vecka.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Den extra bolagsstämman utlystes i slutet av juli. Förutom att Aris Fioretos föreslogs som ny ledamot föreslogs även att Ulrika Årehed Kågström ges fortsatt förtroende som ordförande. 

– Jag har på känn att arbetet i Dramatens styrelse liknar trädgårdsskötsel. Namnet på teaterkonstens beskyddare – musan Thalia – betyder ju ’Den blomstrande’. Metaforiskt gäller ansvaret alltså jordmån och flora. Många skall blomma, ogräs hållas kort, gäster vilja komma och återkomma. Det känns hedrande att anses ha så gröna fingrar, säger Aris Fioretos enligt ett pressmeddelande.

Ulrika Årehed Kågström har kommenterat invalet av författaren:

–Aris Fioretos blir ett mycket bra tillskott till styrelsen som nu har både mångsidighet och bredd med ledamöter med olika kompetens och bakgrund. Jag ser fram emot att fortsätta arbeta för Dramaten tillsammans med den nu fulltaliga styrelsen, säger Ulrika Årehed Kågström.

Lars Löfgren: ”Dramatens styrelse skadar teaterns arbete” 

Ulrika Årehed Kågström: ””Teatern måste vara en modern arbetsplats”

{ 0 kommentarer }