Arkitekten Ernö Goldfinger hade en brutalt jobbig natt den 17 september 1964. Telefonen ringde oavbrutet, och i luren varvades nynnanden av James Bond-temat med imitationer av Sean Connerys eleganta skotska: ”Goldfinger? This is agent 007.”

Filmversionen av Ian Flemings spionroman hade precis haft premiär, och dess sadistiske guldsmugglare antogs ha fått sitt namn av den ungerskfödda Londonbon. Detta som hämnd för den rätblockiga utformningen på arkitektens tegelhus på Willow road 2 nära Flemings bostad.

Goldfinger var både skakad och berörd. Men inte nog för att hålla fingrarna borta från Londons stadsbild.

Tvärtom blev han en av frontfigurerna för
nybrutalismen (senare bara brutalismen), det byggideal som präglade staden i tre årtionden efter andra världskriget, inte minst med sina burdusa tvillingtorn Balfron (1967) och Trellick (1973).

Trellick Tower i London, norra Kensington (ej med på bild i boken) och parkeringshuset Spiran i Norrköping. (Bilderna är beskurna.)
Trellick Tower i London, norra Kensington (ej med på bild i boken) och parkeringshuset Spiran i Norrköping. (Bilderna är beskurna.)

Foto: IBL och Tove Falk Olsson

Namnet syftade till franskans
beton brut, den obehandlade betong som ofta klädde fasaderna, och tycktes dessutom fånga den obarmhärtiga skalan, eller idén att den inre infrastrukturen som ventilation och värme skulle synas. En byggnads yttre skulle inte längre reflektera rikedom och makt, utan funktion. Den nya välfärdsarkitekturen skulle vara ärlig och rationell.

Men ordet har likt ”funktionalismen” även svenskt ursprung, och användes först skämtsamt av arkitekten Hans Asplund för att beskriva en annan tegelkloss, nämligen Villa Göth i Uppsala, som ritades av Bengt Edman och Lennart Holm åt Pharmacias dåvarande chef Elis Göth. (För den som vill bo i ett miljonprogramshus i miniatyr är villan sedan september till salu.)

Villan uppmärksammas i boken ”Sverige brutal – arkitektur med attityd under 60- och 70-tal”, med smickrande fotografier av Tove Falk Olsson och en introduktion av Martin Rörby. Och precis som deras förra samarbete på förlaget Max Ström, ”Sthlm brutal” från 2015, är den som ett porralbum för oss betongfantaster.

Stadsbiblioteket i Norrköping. (Bilden är beskuren.)
Stadsbiblioteket i Norrköping. (Bilden är beskuren.)

Foto: Tove Falk Olsson

Här finns Norrköpings stadsbibliotek, som bryter upp ur asfalten som grå kristall. Täljövikens majestätiska men övergivna kursgård i Åkersberga som LO omedelbart borde restaurera. Olsson fångar väl friden kring Gävles krematorium, där jag skulle kunna tänka mig att susa upp bland tallarna en dag. Men här finns också ögonplågor som Gert Wingårdhs jättelika barnbyrå med alla lådor utdragna, som han baxat upp på Tingshuset i Örnsköldsvik.

Vad kan förklara detta nyintresse?

Delvis har det kanske gått lagom tid sedan byggnaderna föll i onåd vid mitten av 1970-talet. Arkitekturen har cykliska drag, då byggnader står kvar längre än vi orkar vara tjuriga mot dem. Dessutom bidrar den lätta spridningen av foton via Instagram, vars tagg
#brutalism kryllar av allt från bortglömda sovjetiska vattentorn till maffiga miljonprogramsområden som Rozzol Mezzara i Trieste, byggnader som man annars kanske sällan skulle resa till. För de arkitekturintresserade finns därtill en mängd läckra fotoböcker, som förlaget Phaidons nysläppta betongblock ”Atlas of brutalist architecture”, och utställningar som ”Toward a concrete utopia: Architecture in Yugoslavia, 1948–1980” på The museum of modern art i New York.

Kanske bidrar också den höjda statusen för hiphop, där brutalismens råa formspråk sedan länge varit en självklar kuliss för sanningssägande.

Om Goethe har rätt i att arkitektur är stelnad musik, så är kanske brutalismen frusen hiphop.

I Sverige såg redan Latin Kings alltid till att pryda albumen med rejäla cementformationer, som de uttryckte kluvna känslor inför i texterna. Som i ”Mitt kvarter”, där de rappar att ”förorten är en djungel av betong/om man fick chansen skulle man gitta på en gång”. Likadant i den dansanta brittiska rapgenren grime, vars videor ofta spelas in framför just Goldfingers Balfrontorn i östra London. I dag är nedsprejade höghus standardfond i snart sett all popmusik som vill plundra fattiga förorter på autenticitet.

Så om Goethe har rätt i att arkitektur är stelnad musik, så är kanske brutalismen frusen hiphop. (Arkitekten Le Corbusier sa något liknande om jazzen, nämligen att den ”har vidrört Amerika för att den förenar själens melodi med maskinens rytm”, och att han hoppades att arkitekturen en dag skulle bli lika sofistikerad.)

Även jag är smittad av grå feber, ska erkännas. Så pass att jag åkte på en brutalistturné i Berlin i augusti.

Vi besökte bland annat miljonbygget Pallasseum, som med sitt myller av balkongparaboler reser sig över ett jättelikt skyddsrum från andra världskriget, samt förstås Le Corbusiers utopiska jättebygge Unité d’habitation ännu längre västerut. Vi missade heller inte ”musbunkern”, ett medicinskt laboratorium som liknar ett strandat krigsfartyg.

Filmhuset och Kaknästornet i Stockholm. (Bilderna är beskurna.)
Filmhuset och Kaknästornet i Stockholm. (Bilderna är beskurna.)

Foto: Tove Falk Olsson

Vi märkte snabbt hur många av brutalismens byggnader som är ägnade allmännyttan, i de flesta fall storslagna bostadshus för fattiga eller myndighetssäten. Precis som i Stockholm, med förvaltningsbjässar som Tekniska nämndshuset och Garnisonen, DN:s och SvD:s medieskrapor i Marieberg och LO:s kontorshus vid Sveavägen. 

Brutalismen verkar
alltså inte vara en stil. Utan snarare en idé om att även demokratin förtjänar en monumental arkitektur, precis som kungarna hade sina slott och storkapitalet sina glastorn. Men denna gång skulle makten och folket bo likadant.

Detta glömmer man lätt i dag, när stjärnarkitekter stundtals flirtar med brutalismen i sina skrävelhus, som fräcke holländaren Rem Koolhaas och nyligen bortgångna Zaha Hadid. Visst bygger de ofta svindlande och storartat, men när en miljard människor bor i slumområden undrar man om världens främsta arkitekthjärnor verkligen klurar över rätt saker.

Brutalismen däremot skapade skrytbyggen för underklassen.

Det är synd att inte varje byggnad får en egen presentation, och jag hade gärna skymtat fler människor. De göms nämligen gärna undan.

Därför är jag också skeptisk till dagens uppvärdering av dess bryska formspråk. Den demokratiska ideologin glöms nämligen ofta bort, och kvar blir en ytlig debatt om vilka fasader som är finast, som alltför väl passar populiströrelser som Arkitekturupproret.

Ta Tom Blachfords nattliga fotobok ”Nihon noir” (2018), där Tokyo ser ut att höra hemma i science fiction-dystopin ”Blade runner”. De visserligen trolska bilderna är tömda på både färg och folk, och kvar finns en hotfull infrastruktur som tycks klara sig bäst utan oss. Likadant på Instagram, där kontrastrika och hårt beskurna bilder ofta utelämnar parker och folkliv, och därmed också det demokratiska projekt som brutalismen var en del av.

Därför uppskattar jag att ”Sverige brutal” inte bara låter färgen ligga kvar, utan också inleds med en utförlig presentation och problematisering. Dock är det synd att inte varje byggnad får en egen presentation, och jag hade gärna skymtat fler människor. De göms nämligen gärna undan.

De senaste årtiondenas spektakulära rivningar har börjat stöta på motstånd. 2015 lanserades räddningstjänsten SOS Brutalism, en 1.100 byggnader stor fotodatabas med kampanjer för att bevara hotade betongbyggen. I våras gästade deras utställning ”Rädda betongmonstren!” Frankfurt.

Att slänga sig framför en bulldozer för att rädda exempelvis Robin Hood Gardens i London är förhastat, det kan jag erkänna. Men låt oss i gruset gräva fram den brutalistiska sanningen att det inte främst handlar om att bygga fasader, eller ens om hus, utan om att bygga samhällen.

Universitetet vid Frescati i Stockholm, södra huset.
Universitetet vid Frescati i Stockholm, södra huset.

Foto: Tove Falk Olsson

Läs mer: Arkitekturupproret mot modernismen är ett fuskbygge 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Luleåbördiga Movits får musiken de gör att låta som om den är på maskerad. Det är på sitt sätt ett ögonbrynshöjande trick. Precis som rocken arbetar ju hiphopen ofta med värden som råhet och äkthet. Sedan bröderna Johan och Anders Rensfeldt och Joakim Nilsson debuterade med albumet ”Äppelknyckarjazz” 2008 har de gjort exakt tvärtom. 

I kostymer och med influenser från efterkrigstidens jazz och swing tog de rap på svenska på turné i USA. Det var inte bara det gladlynta blåset som fick projektet att kännas som en cirkus.

De beskriver själva sin utveckling under de senaste tio åren som om de rört sig framåt genom tiden några decennier i taget. Nu, med hälften av det färska dubbelalbumet ”V” just släppt, ska de enligt egen utsago nästan vara framme vid nuet. 

Påståendet går bara knappt att ta på allvar. När de på lördagskvällen begår turnépremiär på Münchenbryggeriet är känslan betydligt mer millennieskifte än samtid.

Inte för att de vid det här laget inte uppdaterat den i det närmaste studentikosa stämning av utklädnadsakt som präglade genombrottet. Kostymerna är sedan länge hängda i garderoben. Trion, förstärkt av extra musiker, bär för ändamålet i stället mjukisoveraller med bandnamnet tryckt över bröstet. 

I ljuden finns också en vag aning om en vilja att utvecklas. Den tramsigt ungdomliga energin är bitvis ersatt av ett mognare, tyngre sväng. Texterna går oftast att applicera på nutida omständigheter.

Men sättet på vilket de lutar så kraftigt åt blåsburna anthems med nonsensrefränger tar udden av varje nyskapande ambition. Så som Movits låter i dag har de mer gemensamt med den högintensiva svenska poptradition som Håkan Hellström lade grunden till kring sina första skivor, än vad de har med den samtida urbana scenen. 

Illustrativt nog är det när gäster som Michel Dida och Herbert Munkhammar, båda med en betydligt mer modern utgångspunkt, ansluter som kvällen får verklig substans. I övrigt är Movits fortfarande mer verklighetsflykt än en spegling av sin tid. En kuriositet, snarare än något med potential att göra avtryck.

Läs mer: Intervju med Movits.

{ 0 kommentarer }

I Uppsala går ”Karl-Bertil Jonsson…”
all in. Det finns inte en spärr, inga ängsliga sidoblickar när regissören, scenografen med mera Jonas Österberg Nilsson (från bland annat Stadsteaterns Skärholmenscen) med ensemble begår lustmord på Sveriges mest helgonförklarade posttjuv.

Om Scalateatern nyss presenterade en konstnärligt ambitiös, förhållandevis stilfull (och rolig) tolkning av Tage Danielssons melankoliska ironier, så gör Uppsala Stadsteater en total slash-boom-bang-tecknad serie av desamma. 

Det måste ju gå åt skogen: så gällt, så skruvat kan inget skådespel i längden vara uthärdligt. 

Men jo! Friheten, fräckheten och den enormt talangfulla precisionen besegrar publiken helt. I stället för att leta efter likheter jublar vi över olikheterna, får klichéer avklädda, upptäcker finfina kommentarer, njuter av grova ironier – samt av, oundgängligen, en äkta kärlek till förlagan. 

Här ser alla ut som i en Acke-serie. Allt har konturer, varje knapp är påritad utanpå kapporna.  Alla har vilt uppspärrade ögon. Historien berättas som i serierutor, alltid med en synlig poäng. Här stiger ångan tvådimensionell ur kaffekopparna. Tårarna som den bortskämda (och svidande bortglömda) lillasyster Ingrid (Jennifer Amaka Pettersson) gråter, håller hon som en darrande blombukett framför ögonen. Mekaniska små mirakel som är extra förbluffande i dataanimeringens tid och åtföljs av ljuvligt pricksäkra ljudeffekter. Man har så roligt. 

Karl-Bertil själv (Jesper Feldt) motsvarar alla
förväntningar – lillgammal, tanigt rar och småförtjust i den fiolspelande tiggerskan Izabella (Stina Nordberg). Alla borde nämnas, i varenda roll, från den tuggummituggande (slish, slish) taxichauffören till tjocke pappa Jonsson själv, en oigenkännbar Göran Engman.

Dessutom, överraskande nog, ljuder mitt i vanvördigheten också en djup och äkta moralisk ton. Till allt annat är ensemblen nämligen en skönsjungande fattigmannakör. Då och då stämmer den upp våra mest älskade julsånger, vackert och på fullt allvar, och får konsumtionsraseriet och egoismen att framstå i än tydligare relief. Som det ska vara, i juletid.

Läs mer: Ingegärd Waaranperäs recension av ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” på Scalateatern i Stockholm.

{ 0 kommentarer }

PIA HUSS

1. Ulf Stark & Kitty Crowther – ”Rymlingarna” (Lilla Piratförlaget)

Ulf Starks hyllning till livet, den kärleksfulla förståelsen mellan generationer och det vackra avsked som sker mitt i skärgårdens brinnande höstfärger, den boken är ett måste under varje julgran. Ett och ett halvt år har passerat sedan Ulf Stark, i likhet med flera av sina diktade gestalter, placerat sig bland evighetens moln. Hans kluriga, och varmt personliga, berättelser lever dock för alltid. Som ”Rymlingarna” där lille Ulf tar bistre farfars sista önskan på allvar och beger sig ut på en förunderligt tragikomisk resa längs memory lane.

2. Emma Adbåge – ”Gropen” (Rabén & Sjögren)

Just så! Emma Adbåge fångar exakt vad som är varje barns innersta, men av vuxenvärlden dem så förnekade, längtan. Att få leka, drömma, gräva och fantisera på en plats som INTE är tillrättalagd och ofarligfierad. ”Gropen” är en tribut till barnets oövervinnlighet! 

3. Marta Söderberg – ”Tankar mellan sött och salt” (Gilla Böcker)

Strunta i den märkliga titeln, det är innehållet som räknas för denna ungroman som knivskarpt humoristiskt berättar om högstadieångest och civilkurage. Intrikat gestaltas här hur könsmaktsordningen går på tvärs. En uppstudsigt engagerande Metoo-skildring!

ULLA RHEDIN

1. Wolf Erlbruch – ”Om natten” (Övers. Ulla Forsén) (Hjulet)

Varför sova på natten, undrar lille Fons och tvingar sin pappa ut på vandring.  Själv upplever han sitt livs äventyr medan pappan stapplande mal på om det meningslösa i företaget och därmed missar hela magin i det som pågår i mörkret. Galet roligt, galet vackert och faktiskt galet tänkvärt: så här skapar vi ju alla vår egen verklighet ovetande om hur andra upplever sin. Denna klassiska pärla från 1999 blev märkligt förbigången under ALMA-firandet av Erlbruch. Nu i fin översättning av Ulla Forsén.

2. Eva Lindström – ”Kom hem Laila” (Alfabeta)

Om längtan efter någon som valt att vandra ensam. Kom hem, manar kören av röster, du får en bro, en sjö, en buss och din älsklingsrätt…

Eva Lindström utmanar oss existentiellt, poetiskt och humoristiskt i en stark och gåtfull bilderbok för alla åldrar.

3. Ulf Stark och Kitty Crowther – ”Rymlingarna” (Lilla Piratförlaget)

Ulf Stark infriar alla förväntningar i en mustig, frustande rolig historia om en oborstad farfar och ett förslaget barnbarn. Kitty Crowther gestaltar karaktärer och miljöer så att världen får färg och lyster. Det sprakar om mötet. 

Glad högläsning!

EMMA HOLM

1. Ulf Stark och Kitty Crowther – ”Rymlingarna” (Lilla Piratförlaget)

Det är höst. En farfar ligger på sjukhus och är arg. När barnbarnet hälsar på bestämmer de sig för att rymma till huset i skärgården, för att se det en sista gång. Farfar vill elda i kakelugnen och sitta där farmor alltid satt och blickade ut. Ulf Starks sista bok är vacker, rolig och sorgesam. Tillsammans med Kitty Crowthers varma och intensiva illustrationer i krita skildrar han en gammal mans sista äventyr. En resa kantad av lingonsylt, svordomar och kråkor som så småningom blir till havsörnar.

2. Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark – ”Vi skulle segla runt jorden” (Natur & Kultur)

Agnes pappa är underbar, men tyngs av ett mörker. Maktlös bevittnar Agnes hur depressionen tar över. En grafisk roman som passar läsaren som inte räds det svåra, och som tilltalas av det bildbetonade berättandet – här med detaljerade bilder i blyerts.

3. Lisen Adbåge – ”Dom som bestämmer” (Bonnier Carlsen)

Vilka är det som bestämmer? Dom som alla vet bestämmer, dom som bara gör det. Dessa abstrakta, oskrivna men ändå glasklara regler tar Lisen Adbåge itu med i en igenkännlig bilderbok för alla som erfarit barndomens märkliga maktordning.

MARTIN HELLSTRÖM

1. Emma AdBåge – ”Gropen” (Rabén & Sjögren)

I gropen är inget tillrättalagt, man leker som man vill, fritt och fantasifullt. Och i Emma AdBåges ”Gropen” gestaltas detta med ett handlag som tyder på närkontakt med de här slänterna, stenarna och livsfarliga stubbarna. Rötter och hopprep trasslas ihop i den miljö som antyder lera och smuts som för alltid fastnar på ytterbyxor och hud. Det droppar om skor och näsor på barnen i klassen som är lika noggrant tecknade som de i Ilon Wiklands ”Jag vill också gå i skolan”. I AdBåges skola vill man gärna gå!

2. Sven Nordqvist – ”Hundpromenaden” (Opal)

Paketet med den här boken kommer sticka ut under granen. Måtten är väl tilltagna och det behövs för alla de detaljer, figurer och finurligheter, som möter den som ska gå på promenad med en hund i Norqvist värld. Den rymmer allt, även inspiration till äldre läsare.

3. Lev Tolstoj och Jockum Nordström ”Fabler och andra berättelser” (Övers. Ylva Mörk) (Rabén & Sjögren)

Med tanke på vad konstböcker med Nordströms bilder brukar kosta är den här boken rena fyndet! 130 sidor med kollage fyllda av de sneda och vinda figurer som många saknat sedan sista Sailor och Pekka-boken kom ut. Tolstojs fabler ackompanjerar bilderna, inte tvärtom.

LYDIA WISTISEN

1. Revolution Poetry – ”Revolution Poetry” (Bonnier Carlsen)

Revolution Poetry är en plattform för spoken word-lyrik vars texter nu för första gången finns i tryckt form. Diktsamlingen är en läsvärd introduktion till den estradpoesi som under de senaste åren fått allt fler marginaliserade ungdomar att både ta del av och skriva poesi. En såväl viktig som revolutionär julklapp för alla som vill ta del av en ny generation förortsskildringar. Allra bäst är de förstås live. Framföranden av dikterna finns att se på kanalen Revolution Poetry TV på Youtube.

2. Allison Raskin och Gaby Dunn – ”Hatar alla utom dig” (Gilla böcker) (Övers. Anna Thuresson)

Humorduon Raskin och Dunns debut är något av det roligaste som getts ut i Sverige i år. Sex, ångest och identitet diskuteras med samma rappa humor. Den passar både äldre tonåringar och vuxna som vill utveckla sitt feministiska tänkande skrattandes.

3. Jacqueline Woodson – ”brun flicka drömmer” (Övers. Athena Farrokhzad) (Natur & Kultur)

ALMA-pristagaren Woodsons poetiska barndomsskildring är en av årets vackraste texter och Farrokhzad har gjort ett fantastiskt jobb med översättningen. Läs den gärna parallellt med debutanten Angie Thomas omtalade ungdomsbok ”The Hate U Give” (2017).

ALEXANDRA SUNDQVIST

1. Meg Rosoff – ”En duktig hund” (Övers. Helena Ridelberg) (Lilla Piratförlaget)

Det är kris i familjen Peachey. Mjölken är slut, barnen är sena till skolan och köket så belamrat att det inte går att ta sig till kylskåpet. Allt för att mamman sagt upp sig som mamma och börjat med yoga istället. Kvar står en handfallen pappa och tre villrådiga barn som är vana att allting händer av sig själv. Kan en hund vara lösningen på deras problem? 

Med värme och humor skildrar prisbelönta Meg Rosoff vardagslivets dramatik och kaoset som uppstår när relationerna i en familj omförhandlas – genom en ovanligt kompetent hunds ögon.

2. Hsu-Kung Liu – ”Är du min bror?” (Övers. Anna Gustafsson Chen) (Natur & Kultur)

En brandgul häst söker efter sin försvunna bror, med ett sönderrivet foto som enda ledtråd. Men staden är stor och de potentiella brorsorna många. En charmig, visuellt utsökt och naivistisk bilderbokspärla om längtan efter tillhörighet och vänskap. 

3. Anneli Furmark (bild) och Monika Steinholm (text) – ”Närmare kommer vi inte” (Wibom Books)

Via stilsäkra teckningar i tusch, blyerts och färgpennor, ovanpå en flytande akvarell, ger Anneli Furmark liv åt en brännande kärlekshistoria fylld av berg, hångel och norsk schlager. Baserad på norska Monika Steinholms hyllade ungdomsroman från 2016. 

STEVEN EKHOLM

1. Philip Reeves – ”Mortal Engines del 1: De vandrande städerna” (Övers: Lena Karlin) (Natur & Kultur)

Med stöd av Peter Jacksons flexande filmmuskler kommer Philip Reeves mästerliga ”Mortal Engines”-kvartett säkert att flyga högt vid denna välkomna återutgivning. Det finns dock ingen Ikaros-risk för Reeves spännande, postapokalyptiska pärla – snarare klassikervarning! Långt i framtiden bor människorna i konkurrerande mekaniserade städer och djungelns lag gäller. För 15-årige Tim bryts en dag tristessen i London då staden plötsligt ger sig ut på jakt. Ett beslut som får ödesdigra konsekvenser.

2. Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson – ”PAX del 10: Draugen” (Bonnier Carlsen)

Den sista och avslutande delen i PAX-serien är även en av de allra bästa. Och mörkaste. Spännande, välskriven, välillustrerad och denna gång även lite sorglig – det är ju trots allt dags att ta farväl. Snacka om att sluta med flaggan i topp! 

3. Jessica Townsend – ”Nevermoor” (Övers. Carina Jansson) (Semic)

Berättelsen om det ”fördömda barnet” Morrigan Crow är verkligen en utmanare i kategorin: vad-ska-jag-läsa-när jag-plöjt-Harry Potterserien-för-hundrade-gången? Överraskande komplex och oförskämt underhållande lovar ”Nevermoor” väldigt gott för framtiden.

LOTTA OLSSON

1. Ulf Stark – ”Det bästa jag vet” (En bok för alla)

Alldeles underbar (och billig!) samling Ulf Stark-berättelser, illustrerad av några av Sveriges mest begåvade bilderbokskonstnärer. Den inledande ”När pappa visade mig världsalltet” är Ulf Stark när han är som allra bäst, existentiell och humoristisk. Men här finns också utdrag ur ”Kanel och Kanin” illustrerad av Charlotte Ramel, den ofantligt dansanta ”Elmer Kock” illustrerad av Lotta Geffenblad, ”Kvällen när pappa lekte” illustrerad av Mati Lepp och många fler. En högläsningsbok som räcker länge. 

2. Oscar Kroon och Josefin Sundqvist – ”Mitt fönster mot rymden” (Brombergs)

Kapitelbok med vackra blyertsillustrationer av Josefin Sundqvist. Oscar Kroon skriver vackert om vanlig lek och stor skräck, för pappa hostar så att han inte orkar ta hand om Gurkan. (Det blir inte så hemskt.)

3. Lisa Bjärbo – ”Inuti huvudet är jag kul” (Rabén & Sjögren)

Liv och hennes pappa flyttar till Småland, ”en ny start”, säger pappa optimistiskt. Men Liv får ännu mer ångest. Lisa Bjärbo skriver med drastisk humor om sociala fobier som vuxna tror att man kan ”tänka bort”.

ANDREAS PALMAER

1. Mats Strandberg – ”Slutet” (Rabén & Sjögren)

Sjuttonårige Simon tittar på granntomten och tänker: ”Barnen som bor där kommer aldrig att bli vuxna”, det kommer inte han heller att bli. Den 16 september 04:12 kommer en komet att slå in i jorden och utrota allt liv, det är fyra veckor kvar.

Mats Strandberg tar sig an en knivig dramaturgisk utmaning, när karaktärerna saknar hopp, när läsaren vet hur det kommer att sluta, hur får man boken intressant? Man slänger in en mordgåta så klart. ”Slutet” är årets mest spännande och sorgliga läsning. 

2. Piotr Socha & Wojciech Grajkowski – ”Stora boken om träd” (Övers. Tomas Håkanson) (Alfabeta)

Grönskan väller ut från de prunkande, färgrika sidorna i denna roliga och lärorika bok som handlar om trädens historia, och alla dess små invånare som lurar under barken. Boken är så ståtlig till formatet att den konkurrerar med granen. 

3. Neil Gaiman – ”Nordiska myter – från Yggdrasil till Ragnarök”(Övers. Kristoffer Leandoer) (Bonnier Carlsen)

Tor skakar dammet från sin hammare och dunkar fram blixtar och åska för en ny publik när Neil Gaiman äntligen tar sig an den nordiska mytologin. De gamla historierna skrivs om med modernt språk, men mystiken finns kvar. 

{ 0 kommentarer }

Dagens grötrim: 16 december

16 december 2018

Nej se vi störtar, nej se vi störtar, vi måste göra nåt nu!

– Nä sitt du stilla och bara chilla, vi hinner drinken ännu.

Det finns ju andra problem, vi ska ändå ner,

och de förhandlar i Polen – vi väntar och ser!

Här samlas årets grötrim.  

Läs förra årets grötrim här.

{ 0 kommentarer }

I tomtevärlden på Nordpolen harvar Tomten och Tomtemor på med julförberedelserna. Men för varje barn som slutar tro på tomten lyser ljusets lykta, som håller tomtevärlden vid liv, allt svagare. Och som en följd av sitt imageproblem har Tomten drabbats av en djup depression. Dessutom har hans barn, Julle och Julina, sedan länge slutat skratta när han drar sitt klassiska pappaskämt – att knacka på deras dörrar och fråga: ”Finns det några snälla barn här?”

Det är Fredde Granberg och Thomas Claesson som ligger bakom ”Panik i tomteverkstan”. De har tidigare gjort flera säsonger av skräckhumorserien ”Familjen Rysberg” för Barnkanalen, och samarbetat på produktioner som ”Dr Mugg”, ”Hem till Midgård” och ”Kommissarie Späck”. Rollerna som Tomten och Tomtemor spelas av komikern och skådespelaren Per Andersson och artisten och reality-tv-stjärnan Pernilla Wahlgren.

– Vi tänkte att det inte fanns några som var bättre lämpade än de här, säger Fredde Granberg och gestikulerar mot Per Andersson och Pernilla Wahlgren i soffan intill.

Vi möts i SVT-huset i Stockholm när årets julkalender bara har hunnit komma halvvägs till julafton. I julkalendervärlden gäller det att vara ute i god tid.

– Det känns otroligt kul att få vara med i en julkalender. Det är så stort och hedrande, och det känns som att vi kommer att ha väldigt roligt ihop. Jag gillar ju humor, säger Pernilla Wahlgren.

Pernilla Wahlgren och Per Andersson.
Pernilla Wahlgren och Per Andersson.

Foto: Nicklas Thegerström

Humor, ja. Fredde Granberg beskriver ”Panik i tomteverkstan” som en ”sitcomsaga”.

– Det är en blandning mellan en saga och en sitcom. Vi gillar sitcomformatet väldigt mycket, och har jobbat med det i ”Familjen Rysberg”. Men i en sitcom är ju alla avsnitt avslutade historier, medan en julkalender är en följetong, så vi kom på att vi kunde skriva en saga med sitcomdialog, säger han.

Thomas Claesson intygar dock att julkalendern inte kommer att innehålla några pålagda skratt.

– Men jag och Per kommer att skratta mycket åt varandras skämt, säger Pernilla Wahlgren.

Är det fysiskt möjligt att tacka nej när man får frågan om att vara med i julkalendern?

– Nej, det är ju inte det. Jag vet inte om jag hade kunnat tacka nej oavsett vad det hade varit, för att det är en så jävla cool grej. Så det var tur att det var just det här gänget som frågade, säger Per Andersson och skrattar högt.

Fredde Granberg, som tillsammans med Thomas Claesson både skriver manus till och regisserar ”Panik i tomteverkstan”, framhåller att det finns vissa saker som är viktiga för honom när det kommer till julkalendrar. 

– Att det ska vara julstämning, till exempel.

Pernilla Wahlgren instämmer.

– Jag hade nog tyckt att det var ganska tråkigt om vi skulle göra en alternativ julkalender.

Läs mer: Bedårande barn i SVT:s julkalender ”Storm på Lugna gatan”

Jag frågar hur man gör en julkalender som både vuxna och barn skrattar åt.

– Vi vill att man som vuxen själv ska tycka att det är roligt, att man inte bara sitter med för barnens skull. Man får ha olika lager på humorn för att fånga hela familjen, säger Fredde Granberg.

Johanna Gårdare, som är programchef för barn- och ungdomsutbudet på SVT, berättar att de jobbar strategiskt med att få julkalendern att nå så många som möjligt.

– Det låter nästan cyniskt, men det är ingen slump att fler och fler vuxna tittar på julkalendern ihop med sina barn, eller till och med utan barn. Redan i utvecklingsstadiet väljer vi idéer utifrån vilka som har potential att nå flest, och nu jobbar vi tillsammans med Fredde och Thomas vad gäller casting, humorlager och bärande historier för både unga och vuxna karaktärer.

Även hon lyfter fram julstämningen som bärande element för julkalendern.

– Vi har slutat experimentera. De viktigaste ingredienserna är jul, snö, att det ska vara mysigt och ganska friktionsfritt. Det är det här svenska folket vill ha, och då ska vi leverera det – med lite olika variationer, säger Johanna Gårdare.

När jag ber Pernilla Wahlgren och Per Andersson att berätta mer om sina karaktärer pekar de förstulet mot manusförfattarna. Hittills vet de inte så mycket om ”Panik i tomteverkstans” Tomtefar och Tomtemor, eftersom manusarbetet fortfarande pågår.

– Vi skojar med schablonbilderna av Tomten och Tomtemor, kan man säga, med stereotyper som folk känner väldigt väl, säger Fredde Granberg.

Kommer du att behöva gå upp mycket i vikt för att spela tomten, Per?

– Jag har inte hört något om det än…

– Nej, det där småplufsiga duger, säger Fredde Granberg.

Alla skrattar. Thomas Granberg konstaterar att det nog räcker med att sätta på Per Andersson en liten lösmage.

– Den kan jag fixa själv över julen, svarar han.

Inspelningen av nästa års julkalender börjar i mars och kommer med undantag för en kort inspelningsresa till norra Sverige att äga rum i en tv-studio i Stockholm. De beskriver julkalenderns visuella uttryck som ”lite osvenskt”, ”åt det vulgoamerikanska hållet”. Jag säger att det kanske är skönt att slippa oroa sig över att svenska folket ska klaga på utebliven julstämning.

– Ja, gillar man inte jul, då ska man inte kolla, säger Fredde Granberg.

Övre raden Thomas Claesson och Fredde Granberg, nedre Per Andersson och Pernilla Wahlgren.
Övre raden Thomas Claesson och Fredde Granberg, nedre Per Andersson och Pernilla Wahlgren.

Foto: Nicklas Thegerström

Tomtens hem är uppbyggt som ett hem i en sitcomserie, ”fast tomte style”, berättar de. Intill hemmet ligger Tomtens verkstad, som arbetsleds av en storvuxen snögubbe. Förutom snögubben spelar tomtens barn centrala roller i julkalendern.

– Det är Benjamin och Bianca som spelar dem, skämtar Pernilla Wahlgren.

Julkalenderns stora antagonist är julbocken, som tidigare haft men fråntagits jultomtens uppdrag. Numera ligger han infrusen i permafrosten i Sibirien, säger manusförfattarna. 

– Men permafrosten smälter, och julbocken är ondskefull, säger Fredde Granberg.

Det låter som en parallell till klimatförändringarna?

– Nej, faktiskt inte! Det är ingen som har klimatångest i vår julkalender, säger Thomas Claesson. 

Quiz: Kan du din julkalender?

Jag frågar om Pernilla Wahlgren och Per Andersson har hunnit fundera något på hur de ska gestalta sina roller. I stället svarar återigen manusförfattarna på frågan.

– Det som är roligt är att det är vardagsrealism i en så vulgär tomtemiljö, säger Thomas Claesson.

… Att de ”är som folk är mest”?

– Precis!

– Det kommer att vara för dem som för vilken familj som helst i december, att de stressar för att få ihop allting, säger Per Andersson.

– Man kan säga att det handlar om vad presidenten och presidentfrun gör när de inte står på balkongen och vinkar, säger Fredde Granberg.

Någon föreslår att det är lite som ”House of cards”. Alla skrattar högt igen. Sedan slutar Per Andersson skratta.

– Men då är ju jag Kevin Spacey?

Läs mer: Fler ser julkalendern på SVT Play

{ 0 kommentarer }

6 DECEMBER

Dagens Nyheter i dag: Koloxidutsläppen i världen ökar. ”Parismålen kan rädda en miljon liv”. De franska protesterna tvingar presidenten Emmanuel Macron att
ge upp planerna på att höja bensinskatten.
Den nya Teslan har presenterats: 650.000 kronor.
Köttkonsumtionen minskar. Forskaren
Steven Pinker tror att mänskligheten ändå kan lösa klimatproblemen. Förhandlingarna om den svenska regeringsbildningen fortsätter, det talas om jobbskatteavdrag, försvaret och landsbygden. Klimatfrågan nämns inte.

Liljeholmen

Den tekniska termen är ”anarkistbuss”. Färggrann julgransbelysning i fönstren. Turkosa och blommiga draperier över den trista stolsbeklädnaden från Västbuss. I taket girlander av plastblommor på tuvor av konstgräs och mitt i bussen en soffa. Och busschaufförens obligatoriska inledningsanförande om toaletten som hälsas med glada fniss:

– Helst inte nummer två om ni inte måste!

Vi är en brokig samling. Här är den medelålders hemkunskapsläraren som varit skidlärare i Chamonix och har halva sin bekantskapskrets i filmbranschen. Här är de unga tjejerna som uppenbart har en politisk karriär framför sig, med knivskarpa åsikter som formuleras med internationell terminologi (jag hör ”framing” och ”urgency”, jag hör ”mitigation” och ”adaption”). Här är waldorfkillen i lila luva och gula byxor som tycker att människor nuförtiden är avskurna från naturen och från sig själva och att meditation kan vara en lösning, här är 70-åriga Annalisa med bakgrund inom Unicef och vaccinationsprogram i Indien.

Säga vad man vill om hotet mot mänsklighetens överlevnad, det har en tendens att föra samman olika sorters människor.

Bakom ett draperi med en bild av Backstreet Boys längst bak i bussen hittar jag Samuel Jarrick och Agnes Lansrot, som har kopplingar till de mest radikala klimatorganisationerna Extinction Rebellion och Ende Gelände som brukar blockera grävmaskiner och godståg utanför gruvor och kolkraftverket. Det lär de inte få chans att göra i Katowice.

– Det gäller ändå att vara där, säger Agnes, att tala om för alla att det de gör inte är tillräckligt. 

Stormöte inför klimatkonferensen: den brokiga skaran aktivister ska försöka enas om vilken slags aktioner man ska våga genomföra.
Stormöte inför klimatkonferensen: den brokiga skaran aktivister ska försöka enas om vilken slags aktioner man ska våga genomföra.

Foto: Jesper Högström

Jönköping

Sture Grönblad från Skövde äntrar bussen. Han är 78 år gammal, veteran från kampen mot uranbrytning i Ransta på tidigt sjuttiotal. Han gick med i Miljöpartiet när det grundades, men har gått ur nu: partiet har svikit sina ideal, EU-motståndet, nedläggningen av det militära försvaret.

– Nej, jag har inga stora förhoppningar om klimatmötet. Men det är kul att vara med i händelsernas centrum. Jag är ju pigg, jag har kompisar som är döda. PRO tjatar på mig att jag ska gå med, men sitta där och dricka kaffe och prata om väder och vind… Då åker jag hellre med här.

Malmö

När jag var i tjugoårsåldern och bodde i Malmö hängde jag ibland på Vinterpalatset. Där härskade de seriösa aktivisterna, husockupanterna, de autonoma. Jag minns en diskussion om ifall man hade rätt att vara lycklig när världen såg ut som den gjorde. En Roger med stort skägg förklarade på tung blekingsk dialekt att nej, man hade inte rätt att vara lycklig när världen såg ut som den gjorde. Det fick mig att inse att jag i själ och hjärta var småborgerlig individualist.

Vem kliver på bussen vid Jesusparken i Malmö om inte Roger? Han ser exakt likadan ut som för trettio år sedan: skägget, glasögonen, den okuvliga utstrålningen. Inget snack om saken, Roger har kört vidare på samma linje.

Och jag, vilken linje har jag följt?

Kolkraftverket i Wroclaw genom bussfönstret. Klimatkonferensens värdland Polen är totalt beroende av kolet.
Kolkraftverket i Wroclaw genom bussfönstret. Klimatkonferensens värdland Polen är totalt beroende av kolet.

Foto: Jesper Högström

7 DECEMBER

Swinoujscie

”Sklop” heter bensinmacken. Bussen har stannat för att tanka, i mörkret klockan halv sju på morgonen är de röda bakljusen från ett långtradarsläp det enda som syns. Men Roger har redan vaknat till i sätet bakom mig. Han och Erik diskuterar aktioner mot utbyggnaden av Preemraff i Lysekil: blockera E6? Folk blir förbannade, men det kanske bara är bra. Då kommer folk att tänka! Ja, de kommer att tänka att de hatar aktivister! Och om en ambulans inte kommer fram och nån dör i hjärtstopp? Inte så bra, nej inte så bra.

Den särskilda stämning som uppstår när alla är överens men ändå inte kan låta bli att fortsätta argumentera.

Längre fram i bussen, andra diskussioner. Fördelarna med solceller, Annie Lööfs idéer om att biobränsle ska fixa utsläppen från flyget. Greenwashing! Den särskilda stämning som uppstår när alla är överens men ändå inte kan låta bli att fortsätta argumentera. Och ändå inte har något större hopp om att de förslag de är överens om ska genomföras. Ett skratt och en axelryckning avslutar det mesta.

Polsk blandskog i dimma utanför bussfönstret. Några tjejer stickar och läser Liv Strömquist. Nån som har glömt bestick äter bönor och portobellosvamp med en kulspetspenna. Killen från Grön ungdom som älskar science fiction slås plötsligt av en tanke: hur ska det bli med rymdfärder i det fossilfria samhället?

Möte, mitt i bussen! Det börjar med presentationsrunda: namn och ”spirit animal” (snart uppmjukat till ”favoritdjur”). Jag hänger i ett handtag i taket och försöker hålla mig avsides, men kommer inte undan. Som favoritdjur drar jag till med igelkott. Diskussionen drar igång: vem kan tänka sig illegala aktioner? Den högerpopulistiska polska regeringen har drivit igenom lagar mot spontana demonstrationer, ingen vet hur hårdhänt polisen utanför klimatkonferensen kommer att vara. Unge Alfred Westh förklarar att han, för sin del, gärna blir arresterad. Reseledaren Klas Sivén, assistent åt miljöpartistiske EU-parlamentarikern Max Andersson, ser trött ut i sin lammullströja.

– Jag vill inte bli arresterad och tycker inte att någon annan ska bli det heller. Det enda budskap det sänder är att vi är ett gäng svenska ungdomar som tycker att vi står över polsk lag.

Paus i Polkowice på nedresan genom Polen: aktivisterna får möjlighet att sträcka på sig.
Paus i Polkowice på nedresan genom Polen: aktivisterna får möjlighet att sträcka på sig.

Foto: Jesper Högström

Diskussionen avbryts av att bussen gör matpaus. I ett deprimerande off-motorvägsområde utanför en ort vid namn Polkowice kan miljöaktivisterna välja mellan Donken, Kentucky Fried Chicken och en mack tillhörig internationella fossilskurken Shell. Flera stycken av oss anser McDonald’s vara det mindre onda, Klas Sivén och jag till den grad att vi beställer Big Mac. Klas skakar på huvudet åt diskussionen:

– Problemet med miljörörelsen är att den innehåller för många människor med auktoritetsproblem.

Alfred Westh har för sin del kompromissat med en McFlurry.

– Jag tycker att man måste göra extrema saker för att visa att situationen är extrem.

Katowice

Vi välkomnas i Katowice av klimataktivisten Pascoe Solido. Han har just blivit portad från konferensen för att ha satt upp för många klisterlappar som angripit fossilindustrins lobbyism där inne. Inte så smart att göra efter för mycket gratisvin, man blir inte så nogräknad med var man sätter dem. 

Men är det konstigt att man blir lite upphetsad? säger han. Vem är det som har sponsrat hela konferensen? Det är kolindustrin som värdlandet Polen investerat så starkt i, det är bankerna och försäkringsbolagen som finansierar kolindustrin, det är naturgasbolagen som Polen och hela EU vill framställa som det miljövänliga alternativet trots att naturgasen – eller ”fossilgas” som den egentligen borde kallas – bidrar lika mycket till den globala uppvärmningen. Och FN? Ja, man får bara komma ihåg att de rika länderna har råd att skicka hit hundra gånger så många förhandlare som de fattiga, och att FN bara speglar samma neoliberala, kapitalistiska världsordning. Det är så starka intressen som jobbar emot varje förändring.

Sitha Björklund Svensson från påtryckarorganisationen PUSH fyller på med skräckhistorier om Saudiarabien. Även under klimatförhandlingarna lever schejkerna upp till rollen som världens ledande filmskurkar: obstruerar i det oändliga för att slå vakt om den oljedrivna ekonomi som låter dem fortsätta styckmörda journalister och hugga händerna av småbrottslingar. Nu har man tvingat världen att ägna tid åt ett ordval i deklarationen: ”välkomnar” konferensen IPCC:s alarmerande klimatrapport från i september, eller ”noterar” man den bara.

Till och med de luttrade miljökämparna på bussen är nerslagna. Erik, en mild lärare i manchesterbyxor, suckar:

– Man känner för att gå ut och skjuta nån.

Han påminner oss om att det kan finnas något värre än mänsklighetens undergång, och det är performancekonst.

The climate hub är platsen där aktivister möter delegater från konferensen i den typen av improviserad bar man hittar i mässhallar världen över. På en scen, bredvid ett par flimrande tv-skärmar, står en man i atomskyddsdräkt och ryggsäck och påminner oss om att det kan finnas något värre än mänsklighetens undergång, och det är performancekonst. Genom fönstret syns Spodek, den rymdskeppsliknande byggnad där klimatkonferensen äger rum. 

Jag försöker berätta att ishockey-VM 1976 hölls här och hur Stig Salming slogs med Lou Nanne när Sverige mötte USA, men ingen är intresserad. I stället slår jag mig i slang med ett par av lobbyisterna som flytt från konferensen och sitter utspridda vid de provisoriska borden i kostym och med id-brickor om halsen, Max från USA och Jonas från Danmark. De låter lika frustrerade som någon aktivist. Så trögt, så omöjligt att få igenom saker och ting trots att läget är så akut! Vad skulle behöva hända för att människor på allvar, på riktigt, riktigt allvar, skulle vilja ha en förändring?


That’s a great question! utbrister Max.

– Det är inget jag vill, säger Jonas, men jag tror att det krävs att ett stort antal människor dör i ens eget närområde av något som direkt går att härleda till klimatförändringarna. Att människor dör i u-länderna, det har vi vant oss vid. Bor du i ett u-land,
ja så må du lide.

Uniformsklädda poliser står längs klimatdemonstrationens marschväg. Med maskingevär och gastuber på ryggen.

Bild 1 av 2
Uniformsklädda poliser står längs klimatdemonstrationens marschväg. Med maskingevär och gastuber på ryggen.
Foto: Jesper Högström

Ryktet går om att två demonstranter gripits av polisen. Tåget, beslutas det, står solidariskt stilla tills de gripna släpps.

Bild 2 av 2
Ryktet går om att två demonstranter gripits av polisen. Tåget, beslutas det, står solidariskt stilla tills de gripna släpps.
Foto: Jesper Högström


8 DECEMBER

En annan Max har anslutit till sällskapet, Miljöpartiets EU-parlamentariker Max Andersson, med en bild för hur förändringen kan gå till. Han är mikrobiolog, säger han, han tänker på den buffrade lösningen. Den som innehåller ett färgämne som är känsligt för PH.

– Man tillsätter droppe efter droppe och det händer ingenting. Blått, blått, blått! Och så bara en droppe till: den är lila! Och så en till: rött! Så tänker jag att det kan gå till. Men jag är optimist.

Det är inte svårt att känna igen en polsk civilpolis. De biffiga killarna som går bredvid demonstrationståget är lika uppenbara som poliserna vid Christer Petterssons vittneskonfrontation. Deras uniformsklädda kolleger är minst lika iögonfallande: de bildar en svart vägg längs hela marschvägen med maskingevär, rader av gummikulor i fack på byxorna och något slags skräckinjagande redskap kopplade till gastuber på ryggen som får dem att likna Ghostbusters. En lätt överreaktion på ett demonstrationståg som präglas mer av glad kampvilja än vrede och desperation. 

Min busskompis Sture Grönblad har lagt vantarna på ett plakat med polsk text som han själv inte förstår (där kan mycket väl stå ”Bygg Barsebäck 3 på Christiania”). Slagorden från den gamla polska motståndskampen hörs:
Solidarnosc nasza bronia! Vårt vapen, solidaritet! 

Sture Grönblad, 78, från Skövde är veteran inom miljörörelsen. ”Jag väljer förnybar energi”, står det på skylten.
Sture Grönblad, 78, från Skövde är veteran inom miljörörelsen. ”Jag väljer förnybar energi”, står det på skylten.

Foto: Jesper Högström

Men plötsligt kommer Calle från Göteborg skyndande. Det svarta blocket, de mest hårdföra demonstranterna, som i vanlig ordning tågar längst bak, har av oklara skäl stoppats av polisen, två av dem är ”plockade”. Rykten sprids. Har två av dem spöats upp av polis? Eller hade nån av de två metallrör med sig? Tåget, beslutas det, ska stå kvar i solidaritet tills de gripna släppts. Den typen av oklar och trist situation som sällan förekommer i filmerna om kamp och uppror. 

Den polska polisen bildar kedja kring de svartklädda. En journalist som ser sig som krigsreporter försöker lite halvhjärtat snacka sig genom poliskedjan. Ett lokalt fyllo fastnar i trängseln och får ett utbrott:
Kurwa, att man inte kan få komma hem! Efter ett tag tröttnar de vanliga marschdeltagarna på sin solidaritet: det är kallt, de är hungriga, läget ser ganska lugnt ut när allt kommer omkring. De dryper av, snart sprider sig meddelandet att situationen är löst. Polska anarkister och polsk polis känner varandra väl; detta är en dans de har dansat många gånger förut.

Den polska högerregeringen har höjt säkerhetsläget under klimatkonferensen.
Den polska högerregeringen har höjt säkerhetsläget under klimatkonferensen.

Foto: Jesper Högström

Det blir illegal aktion till slut. Ett litet gäng från bussen vandrar iväg för att projicera en symbolisk bild där fossilindustrins djävul kämpar mot miljöaktivismens ängel på en väggyta som känns relevant. Google Maps leder vägen, konferenslokalen är det första målet. Men gångtunneln dit är avstängd av poliser som vill veta vart vi är på väg. Vi kan inte ge något tillfredsställande svar och blir avvisade. 

Fan, kommer vi på, vi skulle ju ha letat reda på ett hotell som vi kunde ha påstått att vi var på väg till. Nåt annat mål? En bensinmack, det känns för futtigt. Vi hittar adressen till ett stort kolbolag, men det visar sig ligga inne i en galleria. Vi söker oss, genom en kringgående rörelse, tillbaka mot konferenslokalen. Agnes och Samuel lyckas projicera bilden på stängslet som omger byggnaden och hålla den tänd i ungefär 30 sekunder innan polisen närmar sig. Efter en kort stunds avsiktliga missförstånd måste vi släcka ner och gå därifrån. Dock nöjda; en demonstration utanför ramarna är genomförd.

Tycker ni att jag gör mig lustig? Över blåögda idealister som tror att små symboliska handlingar kan förändra alla de beslut som fattas därinne på arenan där de stora grabbarna pucklar på varandra? Det kanske jag gör också. Och varför gör jag det? Kanske för att jag är en småborgerlig individualist. Kanske för att jag är en igelkott. För att jag känner fara och vill rulla ihop mig och fälla ut taggarna. Det gör igelkottar, även när de försöker korsa en väg där en bil närmar sig. 

9 DECEMBER

Hemväg

30 timmar i buss nu. Mittgången är full av tomma vattenflaskor och bananskal. Med en bra bit kvar till färjan blir busschauffören magsjuk. Hon försöker hålla ut, men spyr till sist i en sopsäck som någon rusar fram med. Roger tar över ratten. Han har kört många aktivistbussar. Roger kör oss säkert till färjan.

Forskaren Hanna Mroczka har gråtit. Hon klev på bussen i Katowice för att åka med hem till Uppsala efter att ha tillbringat ett par dagar med att observera förhandlingarna. Att se hyckleriet på plats, ojämlikheten, den öppna lobbyverksamheten i den polska paviljongen från företagen som vill maskera sina fortsatta utsläpp, det gjorde henne chockerad. Men, säger hon, som född i Polen är hon åtminstone uppfostrad till att inte lita på myndigheterna. Det civila samhället är det enda som kan förändra saker och ting. 

– Det skulle jag vilja säga till alla svenskar: informera er, engagera er, hitta din organisation!

I kafeterian på färjan mellan Swinoujscie och Ystad gör Rebecca Larson sitt uttalande. Hon kommer ut som centerpartist. En desillusionerad sådan. Tidigare hade hon ändå haft illusionen att det fanns ledare som drev klimatets sak. Nu, säger hon, har hon insett att det inte stämmer.

– Det är en slitning inne i mig. Kommer vi verkligen att kunna förändra någonting inom det ekonomiska system vi har?

Jag vet exakt vad hon talar om. Samma liberala slitning känner jag ju själv: omöjligt att stämma in i samma självklara vänsterretorik som många andra på bussen, omöjligt att kunna dela tanken på en ”global despoti” som den enda tänkbara lösningen på klimatkrisen som den gamle kommunisten
Torbjörn Tännsjö uttryckte i Dagens Nyheter häromsistens, omöjligt att avfärda det västerländska samhället som något totalt och fundamentalt ont. 

Ändå detta gryende tvivel på den tillväxt som verkar vara en så oskiljaktig del av den utveckling som samtidigt gjort så många människors liv så mycket bättre. Att vara liberal är att vara kluven. Men så här kluven?

Samtalens ordförande Michal Kurtyka gör ett skutt när samtalen avslutas 15 december.
Samtalens ordförande Michal Kurtyka gör ett skutt när samtalen avslutas 15 december.

Foto: Janek Skarzynski/AFP

Hemma i Sverige igen

Den vanliga overklighetskänslan när den sömniga skånska slätten utanför fönstret förenas med de wagnerianska undergångstonerna från det Katowice vi lämnat bakom oss: Saudiarabien har fått USA, Ryssland och Kuwait med sig i avfärdandet av IPCC-rapporten. I Sverige tröskar regeringsförhandlingarna vidare utan att någon nämner klimatet. Bussen kör vidare, med Roger vid ratten, med hemkunskapsläraren och Waldorfkillen, med de blivande politikertjejerna och de radikala aktivisterna, med alla de brokiga element som klimataktivismen än så länge består av, genom ett Sverige som fortfarande sover i decembermörkret utanför bussfönstret. När kommer den, droppen som gör att den buffrade lösningen skiftar färg? Kommer den innan det är för sent och inledningsackordet till Ragnarök spelar upp? 

That’s a great question.

Jag lägger ut en bild på Facebook där jag står framför demonstrationen i Katowice. Genast kommer en kommentar från en kompis: har du blivit miljöaktivist? Jag svarar snabbt och generat: nej, jag är bara nere och skriver om dem.

Jag borde vara generad över att jag blir generad.

Läs mer: FN:s klimatmöte i Katowice har avslutats 

Jannike Kihlberg: Den goda stämningen från Paris 2015 finns inte kvar 

{ 0 kommentarer }

Årets julklapp får en ny dimension på andra sidan Atlanten. På Kuba är det återvunna redan återvunnet. Gång på gång. Men inte för att ges bort. En äldre kvinna i Havanna berättar att traditionen att ge presenter försvann efter revolutionen då det blev brist på det mesta. När man inget har kan man inget ge.

I sextio år har kubanerna tålmodigt väntat på bättre tider men bristerna består. Tårtan är ett sockersött undantag. Tårttraditionen infördes av regimen till mors dag och är högst levande. Marängspritsade tårtbottnar transporteras kors och tvärs, på bussar och mopeder, över landet. Utan tårtkartong, då även kartong är en bristvara.

Julklappar är också en svunnen sed. Precis som granen lyser de med sin frånvaro i de flesta hem i decembertid. Julfirandet upphörde med revolutionen men har börjat återhämtat sig i visa hem. Nya generationer föräldrar som aldrig själva firat jul längtar efter att få ge sina barn en riktig jul. Med gran, klapp och tomte.

Jag ger mig ut för att köpa gran men i staden Baracoa finns inte en enda plastgran till försäljning detta år. Pinjeskogen med naturliga träd är lika avlägsen då de flesta saknar motorfordon. Kollektivtrafiken sköts av riktiga hästkrafter med häst och vagn. Bilen hittade aldrig hit via serpentinvägen till Kubas östkust där Columbus en gång klev i land.

De flesta fordon jag färdas i är äldre än jag då bilimporten är begränsad. När jag frågar chauffören i en Mercedes från 1957 hur länge den håller svarar han ”för evigt”. Annat finns inte. När mannen pensioneras ska sonen ärva bilen och överta rörelsen.

På Kuba lagas allt tills det inte finns något kvar att laga. Varje kvarter i Havanna har minst tre hål i väggen där man reparerar alltifrån tändare, mobiler, klockor, skärp, väskor, skor, kläder, datorer och mikrovågsugnar. Allt har ett värde och hålls vid liv till sista andetag.

Som västerlänning blir man nostalgisk av femtiotalsbilar, telefonautomater och kromade varm- och kallvattenkranar. Kubanerna är mindre roade av att leva med museiföremål.

En kvinna berättar att turister säger ”Vilket fantastiskt gammalt kylskåp du har, precis som mina morföräldrar”. Hon vill hellre ha ett modernt kylskåp eftersom elen kommer och går. Maten förstörs och hon måste hela tiden tömma och torka ur skåpet.

Det är bara dagar kvar till jul i Havanna men julruschen är beskedlig. Kanske återvinner kubanerna traditionen med klappar så småningom. Men då blir det inte återvunna.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 23:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jane-magnussons-dokumentar-prisas/

Uppdaterad 22:43

Publicerad 22:17

Jane Magnusson
Jane Magnusson

Foto: Magnus Hallgren

Jane Magnussons dokumentär ”Bergman – ett år, ett liv” prisas som bästa dokumentär på European film awards i spanska Sevilla.

I dokumentären som hade premiär i somras använder Magnusson den legendariske dämonregissörens superhektiska år 1957 som utgångspunkt för att berätta om hans liv.

På galan prisades även danske Peter Hjorth för sitt arbete med visuella effekter till svenske regissören Ali Abbasis ”Gräns”. Filmen är också Sveriges Oscarsbidrag och har tidigare vunnit flera priser, bland annat utmärkelsen ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes i november i år.

Texten uppdateras.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

För snart tio år sedan solodebuterade Christopher Sander med en tydlig generationsröst. Under tiden har hans band [ingenting] legat på is, men när skärvorna nu samlats ihop till ett nytt album är allt som vanligt, men inget som förut. Öppningsspåret ”Gaia II” låter som en klubbmelankolisk Kentbetraktelse och Gyllene Tiders ”Billy” har blivit en elektroniskt uppdaterad ”Billie”.

Här finns gott om goda ansatser, men också lite av en musikalisk vilsenhet snarare än bredd. I en DN-intervju för några år sedan sa Sander att han egentligen inte känner samhörighet med någonting och sökandet fortsätter på ”#STXLM” med Jocke Berg-svala texter om en mörk samtid. Soundet byter fot mellan en indiemjuk solo-Sander och cool Berlinproduktion utan att riktigt hitta hem.

Bästa spår: ”Billie”

Läs
fler musikrecensioner av Johanna Paulsson
, till exempel
om hur Yoko Onos gamla låtar fortfarande är skrämmande aktuella
.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }