{ 0 kommentarer }

Har vi som argumenterat för ett ökat fokus på faktakunskaper i den svenska skolan haft fel hela tiden? Det tycks journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén mena när hon i en ny artikel går till angrepp mot oss som förespråkar en mer traditionell kunskapsskola. (DN Kultur 3/6). 

Hon har farit till Paris för att träffa experterna på den liberala ekonomiska samarbetsorganisationen OECD – och de lyfter varningens finger för de röster som efterfrågar en mer konservativ skola. De vill i stället se ett ökat fokus på kreativitet och kritiskt tänkande. Lärarna måste lämna katedern och anamma det som kallas för ”socialt och emotionellt lärande”.

Det låter visserligen både eftersträvansvärt och fint. Varför ha en skola som lever i det förflutna, som inte ändras i takt med tiden? Och om Andreas Schleicher, chef för det så välkända Pisa-testet, säger det måste det väl vara sant? Det hade ju varit en intressant och relevant fråga för en journalist som säger sig vara specialiserad på skolfrågor att undersöka. Hultén väljer dock att gå all in argumentum ad verecundiam – det måste vara sant för att auktoriteten på OECD:s kontor säger så.

Missförstå mig inte, kritiskt tänkande är eftersträvansvärt – även för journalister. När en auktoritet som Andreas Schleicher hävdar något borde en kritiskt lagt journalist gå till botten och undersökta vilka belägg det finns för de påståenden han far med, inte sprida det vidare likt obestridliga sanningar. Om Hultén vände sig till den vetenskapliga litteraturen eller rådfrågade forskare som är specialiserade på egenskaper som kreativitet och kritiskt tänkande hade hon snart förstått att det auktoriteterna på OECD hävdar inte bara är fel – det kan rent av vara kontraproduktivt.

Låt oss börja med kreativitet. Vad är det som gör vissa mer kreativa än andra? Svaret är kunskap. Det är ingen generisk förmåga som vissa bara föds med eller som för den delen går att lära ut genom att anamma progressiv pedagogik. Det finns nämligen en förklaring till att de som betraktas som kreativa genier, exempelvis William Shakespeare, Pablo Picasso och Mozart kunde skapa underverk. De alla fick rigorösa utbildningar som lärde dem språket, hantverket och musiken på djupet. Det krävs helt enkelt att man har en box att utgå ifrån om man ska tänka utanför den. 

Ingen som är bekant med kognitionvetenskapens rön om inlärning och högre förmågor blev förvånad när det visade sig att det var eleverna i de högpresterande kunskapsnationerna Singapore, Korea och Japan som hamnade i topp när deras kreativa problemlösningsförmåga testades. Paradoxalt nog var det just OECD som låg bakom testet, då det faktiskt var ett moment i en av de senaste Pisa-mätningarna. Detta trots att Hultén försöker hävda att man inte med Pisa finner stöd för tesen om att faktakunskaper är viktigt för kreativitet. 

Samma logik går att applicera på kritiskt tänkande. I litteraturen finns det en substantiell mängd rigorös forskning som visar att domänspecifika ämneskunskaper är fundamentalt för att elever ska utveckla kritiskt tänkande. Detta har visat sig i psykologiska och kognitionsvetenskapliga studier för flera skolämnen, som exempelvis i läsning, matematik, naturvetenskap och historia. Om du vill bli bra på att tänka kritiskt om något bör du således först studera ämnet ordentligt. Visst kan du resonera och kritisera något utan att behärska ämnet väl, men då svamlar du bara.

Egentligen borde man kalla det expertis. På så sätt tydliggörs det faktum att det är just rigoröst med domänspecifik kunskap som ligger bakom kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga. Och visst är jag och Hultén överens om att målet med skolan borde vara att eleverna ska utveckla just denna expertis. Det är också av den anledningen som jag återkommande argumenterar för en skola som sätter förmedling av ämneskunskap i första rum.

Låt oss tala klarspråk. I över tio års tid har Eva-Lotta Hultén fört en ideologisk kamp mot oss lärare som förespråkar ett starkt fokus på kunskap i den svenska skolan. Bakom sin datorskärm har hon suttit och hävdat att det finns ”massor av lärare” ute i de svenska klassrummen som ”tycker det vore toppen att få hålla på med hardcorekunskaper och slippa lära eleverna tänka”. 

Ursäkta, men vad får en journalist att sitta hemma i sin kammare och måla upp en sådan falsk bild av verkligheten? Jag tror jag vet svaret. Hultén är inte en undersökande journalist. Hon drivs av en tes att det finns onda lärare därute som inte drivs av barnens väl och ve utan vill tillbaka till dåtiden. För att driva denna tes målar hon gång på gång upp falska dikotomier och bemödar sig aldrig att beakta all den kognitionsvetenskapliga inlärningsforskning som har bedrivits under de senaste trettio åren. 

Jag vet att det kan vara obekvämt att utmana sina föreställningar. Det fick även jag erfara när jag gick från att vara en förespråkare av progressiv pedagogik, underhållande undervisning och fokus på förmågor i skolan till att förstå vikten av kunskap och hur den förmedlas på bästa sätt. 

Det finns knappast lärare som vill ”slippa lära eleverna tänka”. Det finns däremot lärare som är trötta på ständiga pedagogiska floskler och innovationer utan stöd i evidens, på politiker som genomdriver reformer utifrån ideologiska övertygelser snarare än vetenskaplig grund och på utomstående betraktare som tror sig veta vad som fungerar bäst i skolan. På så sätt borde faktiskt skolan vara konservativ. 

Förändring, ja visst – men i en långsam takt där man provar nymodigheter och förändringar i ett tempo som gör dem möjliga att utvärdera ordentligt innan de implementeras fullt ut. Och konservativ på så sätt att man vågar värna och förfina det som fungerar i klassrummet.

Isak Skogstad är gymnasielärare, skribent och aktuell med boken ”Isak Skogstads obekväma sanningar” som ges ut av Natur & Kultur hösten 2019.

Läs mer: Så kan skolavslutningen bli en nystart för den svenska skolan 

{ 0 kommentarer }

Har vi som argumenterat för ett ökat fokus på faktakunskaper i den svenska skolan haft fel hela tiden? Det tycks journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén mena när hon i en ny artikel går till angrepp mot oss som förespråkar en mer traditionell kunskapsskola. (DN Kultur 3/6). 

Hon har farit till Paris för att träffa experterna på den liberala ekonomiska samarbetsorganisationen OECD – och de lyfter varningens finger för de röster som efterfrågar en mer konservativ skola. De vill i stället se ett ökat fokus på kreativitet och kritiskt tänkande. Lärarna måste lämna katedern och anamma det som kallas för ”socialt och emotionellt lärande”.

Det låter visserligen både eftersträvansvärt och fint. Varför ha en skola som lever i det förflutna, som inte ändras i takt med tiden? Och om Andreas Schleicher, chef för det så välkända Pisa-testet, säger det måste det väl vara sant? Det hade ju varit en intressant och relevant fråga för en journalist som säger sig vara specialiserad på skolfrågor att undersöka. Hultén väljer dock att gå all in argumentum ad verecundiam – det måste vara sant för att auktoriteten på OECD:s kontor säger så.

Missförstå mig inte, kritiskt tänkande är eftersträvansvärt – även för journalister. När en auktoritet som Andreas Schleicher hävdar något borde en kritiskt lagt journalist gå till botten och undersökta vilka belägg det finns för de påståenden han far med, inte sprida det vidare likt obestridliga sanningar. Om Hultén vände sig till den vetenskapliga litteraturen eller rådfrågade forskare som är specialiserade på egenskaper som kreativitet och kritiskt tänkande hade hon snart förstått att det auktoriteterna på OECD hävdar inte bara är fel – det kan rent av vara kontraproduktivt.

Låt oss börja med kreativitet. Vad är det som gör vissa mer kreativa än andra? Svaret är kunskap. Det är ingen generisk förmåga som vissa bara föds med eller som för den delen går att lära ut genom att anamma progressiv pedagogik. Det finns nämligen en förklaring till att de som betraktas som kreativa genier, exempelvis William Shakespeare, Pablo Picasso och Mozart kunde skapa underverk. De alla fick rigorösa utbildningar som lärde dem språket, hantverket och musiken på djupet. Det krävs helt enkelt att man har en box att utgå ifrån om man ska tänka utanför den. 

Ingen som är bekant med kognitionvetenskapens rön om inlärning och högre förmågor blev förvånad när det visade sig att det var eleverna i de högpresterande kunskapsnationerna Singapore, Korea och Japan som hamnade i topp när deras kreativa problemlösningsförmåga testades. Paradoxalt nog var det just OECD som låg bakom testet, då det faktiskt var ett moment i en av de senaste Pisa-mätningarna. Detta trots att Hultén försöker hävda att man inte med Pisa finner stöd för tesen om att faktakunskaper är viktigt för kreativitet. 

Samma logik går att applicera på kritiskt tänkande. I litteraturen finns det en substantiell mängd rigorös forskning som visar att domänspecifika ämneskunskaper är fundamentalt för att elever ska utveckla kritiskt tänkande. Detta har visat sig i psykologiska och kognitionsvetenskapliga studier för flera skolämnen, som exempelvis i läsning, matematik, naturvetenskap och historia. Om du vill bli bra på att tänka kritiskt om något bör du således först studera ämnet ordentligt. Visst kan du resonera och kritisera något utan att behärska ämnet väl, men då svamlar du bara.

Egentligen borde man kalla det expertis. På så sätt tydliggörs det faktum att det är just rigoröst med domänspecifik kunskap som ligger bakom kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga. Och visst är jag och Hultén överens om att målet med skolan borde vara att eleverna ska utveckla just denna expertis. Det är också av den anledningen som jag återkommande argumenterar för en skola som sätter förmedling av ämneskunskap i första rum.

Låt oss tala klarspråk. I över tio års tid har Eva-Lotta Hultén fört en ideologisk kamp mot oss lärare som förespråkar ett starkt fokus på kunskap i den svenska skolan. Bakom sin datorskärm har hon suttit och hävdat att det finns ”massor av lärare” ute i de svenska klassrummen som ”tycker det vore toppen att få hålla på med hardcorekunskaper och slippa lära eleverna tänka”. 

Ursäkta, men vad får en journalist att sitta hemma i sin kammare och måla upp en sådan falsk bild av verkligheten? Jag tror jag vet svaret. Hultén är inte en undersökande journalist. Hon drivs av en tes att det finns onda lärare därute som inte drivs av barnens väl och ve utan vill tillbaka till dåtiden. För att driva denna tes målar hon gång på gång upp falska dikotomier och bemödar sig aldrig att beakta all den kognitionsvetenskapliga inlärningsforskning som har bedrivits under de senaste trettio åren. 

Jag vet att det kan vara obekvämt att utmana sina föreställningar. Det fick även jag erfara när jag gick från att vara en förespråkare av progressiv pedagogik, underhållande undervisning och fokus på förmågor i skolan till att förstå vikten av kunskap och hur den förmedlas på bästa sätt. 

Det finns knappast lärare som vill ”slippa lära eleverna tänka”. Det finns däremot lärare som är trötta på ständiga pedagogiska floskler och innovationer utan stöd i evidens, på politiker som genomdriver reformer utifrån ideologiska övertygelser snarare än vetenskaplig grund och på utomstående betraktare som tror sig veta vad som fungerar bäst i skolan. På så sätt borde faktiskt skolan vara konservativ. 

Förändring, ja visst – men i en långsam takt där man provar nymodigheter och förändringar i ett tempo som gör dem möjliga att utvärdera ordentligt innan de implementeras fullt ut. Och konservativ på så sätt att man vågar värna och förfina det som fungerar i klassrummet.

Isak Skogstad är gymnasielärare, skribent och aktuell med boken ”Isak Skogstads obekväma sanningar” som ges ut av Natur & Kultur hösten 2019.

Läs mer: Så kan skolavslutningen bli en nystart för den svenska skolan 

{ 0 kommentarer }

När Stockholms roligaste festival går in på sitt nionde år tjuvstartar den med Beethovens tvåhundrafyrtionionde år – till råga på allt med syfte att misstolka 2020 års jubilar.

Tanken är, enligt litteraturprofessorn Harold Blooms teori, att blotta hur kraftfulla konstnärer kan blomstra genom fruktbara ”misstolkningar” av sina föregångare. En tanke som i princip har genomsyrat O/Modernt allt sedan starten, och som uppvisat mer eller mindre framgångsrika musikaliska bastarder.

Det är den hyperkreative och gränsöverskridande violinisten Hugo Ticciati som envetet drivit fram rader av oväntade möten mellan artister och genrer, epoker och konstarter i denna årliga försommarfestival på Confidencen. Men här platsar också ”rena” klassiker – som till exempel ”Eroican”, den mäktiga och epokgörande symfonin som nu på onsdag avslutar O/Modernt.

Däremellan ryms en rad kammarmusikverk av Beethoven, men också pärlor av Sting, Elvis och Leonard Cohen. Bitar ur Goldbergvariationerna, John Cages ”4’33”, ragor och ”Verklärte Nacht”. 

Festivalen inleddes, ironiskt nog, med ”Avskedssymfonin” av Haydn. Mest anekdotiskt känd för sin finurliga fackliga strejk i toner, där Haydn komponerade in sina musikers önskan att sluta för säsongen. Men denna fiss-mollsymfoni är också ett strålande prov på 1700-talets Sturm-und-Drang; ett slags dåtida punkestetik med vild instrumental motorik. Hugo Ticciati blåste med sin vässade kammarorkester bort det obefintliga dammet av 250 år gammal musik med härligt driv och ärtiga accenter.

En tydlig samtida kontrast är Mozarts ”Et incarnatus”, den både ljuvt änglalika och mjukt sensuella kyrkoaria som Mozart skrev för nyblivna hustrun Constanze att sjunga. Här slingrar sig sopranstämman i klangligt erogen omfamning av flöjt, oboe och fagott. Lite synd att dessa blåsare inte kunde fått träda fram runt Elin Rombo och förhöja njutningen.

Kvällens stora solist var faktiskt det finska elgitarrsnillet Marzi Nyman, såväl i sublim falsettsång signerad renässansmästaren Josquin des Prez som i egen sättning av David Bowies ”Heroes”. Allra häftigast var hans och orkesterns underbara ”misstolkning” av Beethovens Sjua i ett sjuhelvetes ös och röj, helt i Ludwigs anda.

Men det går att ösa också med hans kammarmusik i original. Till och med i en musikalisk lättviktare som serenaden för flöjt och två stråkar – när man är på o/modern virtuosnivå. En sällan spelad stråkkvintett under Priya Mitchells ledning gjorde skäl för smeknamnet ”Stormen”. Och den mer välkända ”Spöktrion” – inspirerad av Shakespeares ”Macbeth” – fick ett hängivet framförande präglat av ”gothic horror” och energialstrande urladdningar.

Just det, Ludwig van Beethoven var ju samtida med Mary Shelley.            

{ 0 kommentarer }

Ibland handlar den märkligt diffusa americana-genren om att lite väl lättsamt och urskillningslöst omfamna de amerikanska schablonerna. Det har alltid provocerat mig en aning, eftersom få länder är så komplicerade att tycka om. Och i den spännvidd som ryms inom amerikansk traditionsmusik finns allt ifrån skjutglada baptister till hbtq-aktivistiska folksångare med rötter i minoritetskulturer. Dessutom med en skillnad i verkshöjd som går från bärskillar med pick up-truck till det mest sofistikerade litterära berättandet. 

Men nu är vi förstås i Sverige, och här betyder americana kanske mest av allt fin amerikansk traditionsmusik med kraftigt sentimentala och nostalgiska drag. Utbudet på denna tredje upplaga av Sthlm Americana går att beskriva just så, men det är samtidigt rätt varierat. Det som överraskar en aning är rockabillyns återkomst. The Legendary Shack Shakers, Justin Townes Earl och Bror Gunnar Jansson står med ett ben i genren medan The Reputations blandar upp den med soul och r’n’b. Johan Airijoki från Gällivare, en av få ickeamerikanska akter, är i stället tung i norrbottensbluesen när han sjunger ut sitt hjärta i sina sånger om malmfälten.

I övrigt är det country och folk det handlar om här. 

Årets stora bokning är genrens verkliga veteraner. Son Volt, vars sångare Jay Farrar en gång i tiden startade det stilbildande bandet Uncle Tupelo, har hållit på i tjugofem år nu. Så mycket handlar om gamla meriter även om just årets album ”Union” är något av en nytändning med sina politiskt explicita protestsånger. Farrar vill målmedvetet visa att det amerikanska kärnlandet visst kan rymma humanism och progressiva idéer, trots dess republikanska majoritet. Det är en fin och väldigt trygg spelning, om än oerhört jämntjock tills de tidiga, lite mer melodiösa låtarna, kommer. 

Vissa akter sticker ut, och kanadensaren Daniel Romano kanske inte har här att göra om man ska vara puritan. Förvisso har han under sin korta men intensiva karriär hunnit med både folksånger och Gram Parsons-country, men har nu förflyttat sig till tidig brittisk 80-talsrock i stil med Elvis Costello och The Jam. Han har ett snyggt effektivt band med en explosiv trummis och själv sjunger han nasalt, stötigt och svängigt. Det är verkligen hur bra som helst, men knappast särskilt amerikanskt. Inte heller Lucy Dacus passar in riktigt, även om hon råkar göra amerikansk kvalitetsindie av bästa sort. 

I övrigt präglas eftermiddagen av en rad artister som håller sig i countryns trygga mittfåra. Först tjusiga och tillbakablickade Dawn Landes som sjunger melankoliskt romantiska sånger med klar stämma, men lite trist kompband. Sedan Paul Cauthen, en kristen nytraditionalist som ser det som sin livsmission att göra Nashville äkta igen. Han har lagt ned rösten så att den ekar från botten av hans stadiga överkropp. Det är förföriskt snyggt och genomproffsigt. Han följs på terrassen av träigt rockiga Ryan Bingham, även han ett fullblodsproffs, men av det trist konforma slaget. Nere på Kägelbanan varvar Michaela Anne försiktig honky tonk med känsliga countryballader om att livet är svårt.

Men det är otippat den i sammanhanget helt okända söderortskillen David Ritschard som stjäl hela showen. Efter många år som sångare i genretrogna country- och bluegrassband har han just släppt en mer personligt hållen skiva på svenska. Han har rutin och ett stort säkert band bakom sig, fast det kan i princip vem som helst skaffa sig. Men David Ritschard har dessutom träningsoverall till skjorta, slips och cowboyhatt, en fantastisk charm, fin röst, varm humor och ett politiskt motiverat driv att säga något om klass och arbetande människors värdighet. Han gör ungefär halva sin skiva (som inte riktigt gör honom rättvisa) och det är lysande, berörande och roligt hela tiden. Jag har inte känt mig så uppfylld av en konsert sedan jag vet faktiskt inte när. 

Allra sist, och faktiskt dessutom den allra sista konserten på Kägelbanan innan den troligen blir kontor åt något skönt start up-företag, river spektakelrockbandet Low Cut Connie hela stället. Sångaren och pianisten Adam Weiner står i spagat mer än han sitter vid pianot, hetsar publiken skamlöst och sjunger: ”Rough fuckin’ week in America/I wanna throw my haircut against that wall.”

{ 0 kommentarer }

Fyndigt om frustrerad bankkvinna: Maria Rich i ”Follow the money 3”.
Fyndigt om frustrerad bankkvinna: Maria Rich i ”Follow the money 3”.

Foto: SVT

1. Tv-serie. ”Follow the money 3” 

SVT Play

Underskatta aldrig frustrerade medelålders bankkvinnor i knytblus. Den underbart aparta bankrådgivaren Anna (Maria Rich) är ett litet fynd i den tredje säsongen av den danska succéserien som kretsar kring ekobrottslighet. Anna är en tickande bomb efter att gång på gång ha blivit förbisprungen av yngre, mindre begåvade kollegor. Det gör henne till ett lätt byte för den kriminella världen som behöver tvätta pengar. Inte oväntat korsas hennes spår av Nicky (Esben Smed) som återvänt från sin spanska exil för att bygga upp ett nytt nätverk åt en stor knarkboss. Den tredje säsongen är den klart starkaste hittills. Läs mer om sommarens bästa tv-serier här. 

Nicholas Wennö

Underbar nätlektion: Sacha Baron Cohen i ”Borat”.
Underbar nätlektion: Sacha Baron Cohen i ”Borat”.

Foto: TT

2. Essä. ”Please, my wife, she’s very online”

The New Yorker, newyorker.com 

Ibland får man läsa något man inte visste att man ville läsa – som en populärkulturell essä om ordet ”wife” ur ett internetskt perspektiv. Jia Tolentino på The New Yorker börjar i Borats ”My wife” från filmen med samma namn, tar sig an varför så många romantitlar kring millennieskiftet innehöll ordet ”wife”, och går vidare till män som med tveksamt resultat gör sociala medier-innehåll av sina fruar. Dessutom skriver hon om den ambivalens en modern kvinna kan känna inför tanken på att bli någons fru. Det är en underbar liten internethistorielektion.

Greta Thurfjell

Starkt om judisk historia: ”Judarna & Sverige” på Judiska museet, här predikstolen från Stockholms gamla synagoga.
Starkt om judisk historia: ”Judarna & Sverige” på Judiska museet, här predikstolen från Stockholms gamla synagoga.

Foto: Judiska museet

3. Utställning. ”Judarna & Sverige”

Judiska museet, Stockholm

Efter tre års stängning och flytt har Judiska museet hittat hem. Den vackra, nyrestaurerade lokalen i Gamla stan var en gång Stockholms gamla synagoga – så här sitter historien i väggarna. Museet har också fått en ny basutställning som heter ”Judarna & Sverige”, med mottot: ”Om en minoritet, för en majoritet.” Det är en dubbel berättelse om judarnas betydande bidrag till det svenska samhället men speglar även diskrimineringen och Förintelsens följdverkningar. Flera verk av nutida konstnärer bidrar till starka tolkningar av svenskjudisk historia. Läs DN:s recension här. 

Birgitta Rubin

Podd på hög höjd: ”Beyond today”.
Podd på hög höjd: ”Beyond today”.

Foto: BBC

4. Podcast. ”Beyond today”

BBC

En podd med föresatsen att förklara vår kultur och vår samtid – på daglig basis, därtill – lägger onekligen upp ribban på svårslagna höjder. Därför känns det tryggt att BBC står som upphovsmakare till det här programmet som kastar sig vilt mellan frågeställningar som ”Varför skickar Malaysia tillbaka sina sopor?” eller ”Vad kan porr lära oss om hyckleri?” Programledarna Tina Daheley och Matthew Price pratar med ämneskunniga personer och sitt eget reporternätverk för att besvara frågor om identitet, makt och samhälle – och hur världen förändras.

Kristofer Ahlström

Hänförande underverk: Cheops pyramid i Egypten.
Hänförande underverk: Cheops pyramid i Egypten.

Foto: TT/Mary Evans Picture Library

5. Bok. ”Antikens sju underverk” av Allan Klynne

Natur & Kultur

Den här boken guidar oss till de sju kombinationer av storhetsvansinne och sten som kallas antikens sju underverk. Det enda av de sju som står kvar, och lär göra det tills bergen smält till glöd, är Cheops pyramid i Egypten. Det underverk som beskrivs i särskilt hänförda ordalag av den grekiske historikern Herodotos, Babylons hängande trädgårdar, är man inte ens säker på har existerat. Allan Klynne har ett handfast och lättsamt sätt att berätta om gudars rasade boningar och alla mer eller (oftast) mindre tillförlitliga mätningar och beskrivningar. En stenig väg till gammal härlig kunskap med inslag av fantasi.

Maria Schottenius 

Läs om förra veckans fem favoriter 

{ 0 kommentarer }

Vad gör vi med alla ickeklick? Klicken vi av outgrundlig anledning håller inne med. Ickeklick är högst individuella. Dagsform och humör avgör vad som inte är värt ett musangrepp.

Mina mest frekventa ickeklick är ren samhällsomsorg. Jag vill inte att digitala plattformar ska översvämmas av kattfilmer. Så jag låter motvilligt bli. Jag ickeklickar även ofta kungahuset trots att jag känner ett oemotståndligt sug att få veta hur prinsessan Madeleine tänkt kring sin nya bok eller varför kungen gör en moonwalk i sidled. De flesta ickeklicken kan bokföras på kontot skvaller och rent förtal. En slags självsanering i samhällets tjänst. Både jag och planeten mår bättre av min aktivt passiva handling.

Eftersom jag är journalist är ickeklick inte sällan tävlingssporrade. Vill ogärna spä på konkurrentens klicktoppar. Det kan verka ogint. I detta ljus måste den rätt ointressanta uppgiften ”som NN var först med att rapportera om” förstås. Hur länge ett avslöjandekredd ska bifogas en artikel är högst oklart. Tidigare räckte det med att själv lyfta luren och få samma källa att upprepa sitt citat för att slippa hänvisa till eventuell förspringare. Nu påminns vi i veckor efter ett avslöjande om vilken nyhetsförmedlare som var först. Förhoppningen är att ibland få en gratislänk från andra medier som genererar trafik till egna avslöjanden.

Nyhetskredd till andra medier kan verka generöst men handlar mest om tidsbrist i webbens sekundstrid. Jag läser ofta hellre en rewrite än att ge konkurrentens nyhet ett obetänkt gratisklick. Ofta hamnar jag på public service spelplan som är utom tävlan och sponsrad av oss alla. Anonyma källor berättar under källskydd att de idkar ickeklick på pushnotiser i väntan på att TT kopierat avslöjandet. 

Alla ickeklick borde således registreras för omvärlden. De säger minst lika mycket som de reella. Jag saknar både artificiell intelligens och en simsalabimformel för hur allt ska administreras. Kanske med en blindlänk där demonstrativt ickehandlande får sitt rättmätiga egenvärde. 

Det strider förstås helt mot devisen ”publish and be damned”. Men inget klick är konsekvensneutralt. Det leder bara till annonser du inte vill ha eller allmänt förfall och fler artiklar i skämmighetens härad.

Det är dags att sätta ned pekfingret. Ickeklicka gärna om du håller med.

{ 0 kommentarer }

”Tolv sånger om att leva och ha kul, vara glad och roa sig.”

Det är Noel Gallagher som 1994 sitter och ger djupsinniga svar om bandets kommande debutskiva i dokumentären ”Supersonic”, som just nu ligger ute på SVT play. Ett par månader efter skivsläppet ska brorsan Liam sitta och gräla koleriskt med sig själv om huruvida Oasis är världens eller tidernas bästa band.

Den sistnämnda scenen återges i Caitlin Morans roman ”Konsten att bli känd” som nu kommer ut i svensk översättning. Det här är feministisk chick-lit med ett skramlande soundtrack, och kanske är det just Oasis som sätter själva grundtonen för den här coming-of-age-berättelsen i 90-talets London. Brittpopens uppsving sommaren 1994 kretsar nämligen, som huvudpersonen uttrycker det, kring detta band vars ”outtalade löfte är att vara så levande som det bara går”.

Detta råkar också vara den 19-åriga Johannas löfte, och för den som vill leva finns vid den här tidpunkten bara en plats – och den platsen ligger definitivt inte i uppväxtens Wolverhampton. ”Storbritannien är ett bord som lutar så att alla småpengar rullar mot London, och det är vi som är småpengarna”, som Johanna konstaterar i ett rusigt lovtal till den brittiska huvudstaden. 

Här går det på 90-talet fortfarande att hyra ett kyffe för just småpengar, även för unga musikskribenter som mer eller mindre får betalt i sprit och feeling. Under artistnamnet Dolly Wilde intervjuar vår huvudperson den samtida musikscenens storheter, skriver krönikor om groupiekulturens taxonomi och får lära sig precis hur lite en tjej är värd i de här sammanhangen.

Den livsbejakande tidsanda som hyllar rock, öl och fotboll har nämligen en baksida, och den blir särskilt tydlig för den som inte är en av grabbarna. Moran har ”en fenomenal tonträff när det kommer till att skildra den brittiska arbetarklassen” skrev Malena Rydell i sin recension av uppväxtromanen ””Konsten att skapa en tjej”” som kom på svenska för fem år sedan (DN 14/11 2014). 

Och detsamma gäller i högsta grad för författarens blick på patriarkatets förkrossande väsen, oavsett om det gäller att bli utskrattad på redaktionsmöten eller bli offer för ett slags analog hämndporr. Det är en sådan tillintetgörande insikt att männen som Johanna möter över huvud taget inte uppskattar kvinnor som kan något, som är roliga, skickliga eller – gud förbjude – bättre än dem. 

Bilden av 90-talets mindre smickrande sidor är faktiskt alldeles genialt gestaltad; när två avklädda modeller delar ut priser till idel manliga artister på en gala sägs deras halvnakna närvaro vara ”ironisk”.

Det finns alltså en hel del att glädjas åt här – inte minst med tanke på de unga kvinnliga läsare som får chansen att mötas av en 300 sidors intensiv kärleksförklaring, spetsad med indiehits, sex och rå brittisk humor. 

Det stora problemet med ”Konsten att bli känd” är dock att Caitlin Moran skrattar för högt åt sina egna skämt, och bara fortsätter höja rösten. Hennes svada är en våldsam flod med ständiga referenser in i sig själv; det är som att försöka prata med någon som är hög på sin egen historia. 

Någon särskilt djupsinnig prosa är det alltså inte tal om – men den lever.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det på förhand mest uppmärksammade med ”Fiender är tråkigt” är att Veronica Maggio, mycket logiskt, samarbetat med Jocke Berg. Två smarta popartister som förenar de breda svenska folklagren – kanske allra mest landets lite medvetna mellanchefer – genom att musiksätta, belysa och understryka det som mest förenar oss: den urbana melankolin.

Läs mer: Veronica Maggio: Jag hade panik över att lämna mitt tonårsjag 

Maggio fångar på det här halva albumet – fem låtar släpps nu, resten senare – än en gång den bittert ljumna känslan av en ensam pizzaslice på 7-Eleven klockan 03:21 medan alla andra går hem tillsammans.

Konsertrecension: Veronica Maggio satsar vuxnare genom att spela hits som vanligt 

Till skillnad från de två närmaste föregångarna är helheten, den sammanhållna kombinationen mellan texterna och den sprudlande P3-poppen, starkare än de enskilda låtarna, vilket gör att ”Fiender är tråkigt” känns onödigt futtig. Ett helt album hade faktiskt varit att föredra.

Bästa spår: ”Tillfälligheter”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Slowthai kombinerar galghumor och ilska.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

HONGKONG. I höst är det fem år sedan paraplyrevolten bröt ut i Hongkong då unga aktivister använde paraplyer för att skydda sig mot polisens tårgas. Nu pågår ”Operation rädda paraplykonsten”. Konstnärer som skildrade proteströrelsen är rädda att deras verk ska censureras eller tas i beslag. 

Konstnärerna är övertygade att Kinas ledare helst vill utplåna minnet av de folkliga protesterna i Hongkong 2014 – precis som det sedan länge är tabu för människor på Kinas fastland att nämna demokratirörelsen i Peking 1989 och regimens massaker på demonstranter i juni det året.

I september 2014 ockuperade unga demonstranter Hongkongs centrum. De höll ställningarna i 79 dygn och fick sympatier från många medborgare. Ockupanterna krävde att få en framtid med full rösträtt som de blivit lovade enligt avtalet mellan Storbritannien och Kina om stadens framtid. 

Men Kina och den lokala regeringen slog dövörat till. I stället verkar Hongkongborna i dag ledas in i en politisk strypsnara av regimen i Peking. 

Häromdagen gick omkring en miljon människor ut i en protestmarsch mot ett lagförslag som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Det innebär i praktiken att Kinas styrande kommunistparti kan peka ut vilken som helst misshaglig person i Hongkong som sedan ska lämnas ut till en domstol i Kina. Rättsväsendet där är helt i händerna på partiet.    

Yttrandefriheten blir alltmer inskränkt i denna stad i Kina trots att Hongkong ska åtnjuta en hög grad av autonomi enligt grundlagen. En rad konstnärer har startat en räddningsaktion för hundratals teckningar, målningar och affischer som skildrar paraplyrörelsen. 

En av deltagarna är Fong So. Han berättar för mig att han för säkerhets skull skickat 146 av sina original från 2014 till samlingarna i British Museum i London. Han planerar att sända ytterligare några av sina övriga verk utomlands.

Tuschmålning från paraplydemonstrationerna 2014 av Fong So.
Tuschmålning från paraplydemonstrationerna 2014 av Fong So.

Fong So som jag följt i 20 år säger att den politiska atmosfären i Hongkong blir alltmer kvävande. Han tycker att oroväckande nyheter dyker upp nästan varenda dag. När jag ber honom precisera tar han sats och säger:

– Vår regering tar order från Peking. De utnämner jasägare till alla poster. De diskvalificerar demokratiskt sinnade kandidater eller medlemmar i lagstiftande församlingen. De ställer nio ledare för paraplyrörelsen inför rätta och skickar aktivister i fängelse. De skadar det juridiska systemet.

Denna ängslan och självcensur hänger naturligtvis ihop med Pekings lagvidriga ingrepp mot bokhandeln Causeway Bay Books 2015. Kinesiska agenter förde bort alla fem medarbetarna till fastlandet, däribland svenske medborgaren Gui Minhai. Bokhandeln sålde bland annat böcker om de kinesiska ledarnas dolda privatliv och har nu tvingats stänga.  

Några akademiker arbetar för att konstverken och föremålen ska visas på det stora statliga konstmuseet M+ som ska öppnas nästa höst. Men ledningen där ställer sig skeptisk.

Fong So gläds hursomhelst åt att han var inbjuden med flera av sina bilder till utställningen ”I object” (jag opponerar) på British Museum tidigare i år. Den var kurerad av Ian Hislop, chefredaktör för tidskriften Private Eye. Hislop ville visa hur människor alltid använt bilder för att uttrycka avvikande åsikter – från antikens egyptier till paraplybärande upprorsmakare i Hongkong.  

Fong So är både en kulturbärare av det traditionella tuschmåleriet och en stigfinnare för ett nytt sätt att måla. Så här började det för honom som pojke i Kanton i södra Kina:

– När jag var ledig från skolan gick jag ibland på utställningar. En dag försökte jag måla av en tavla. Då kom det fram en äldre man som tyckte jag hade talang och erbjöd sig att lära mig måla.

Det visade sig att den äldre mannen var He Xiu, en välkänd konstnär i det traditionella måleriet. När Fong So var elva år lämnade han sin pappa i Kanton och tog sig över gränsen till sin mamma i Hongkong. Med sig hade han ett brev från He Xiu som öppnade portar till berömda lärare i tuschmåleri. 

I Hongkongs extremt materialistiska miljö är Fong So något av en särling, men hans blida sätt kan vara förledande. Hans budskap är skarpa och tydliga, ofta i starka och klara färger.

Han lärde sig tålmodigt tuschmåleriets teknik. Men samtidigt tillhörde hans läromästare en inriktning som vidgade det traditionella måleriets motivkrets från övervägande ”blommor och fåglar” till sociala motiv och ett engagemang för gemene man. ”Penseln och tuschen måste följa med sin tid”, löd stridsropet. 

En demonstrant under veckans massprotester. Paraplyerna används som skydd mot polisens tårgas.
En demonstrant under veckans massprotester. Paraplyerna används som skydd mot polisens tårgas.

Foto: Todd Darling

I dag säger den nu 67-årige Fong So att ”jag kan bara måla det drama som utspelas människor emellan”. 

Så det var naturligt att han dök upp med sitt skissblock under paraplyrörelsen 2014. Skisserna från de många gånger snabba händelseförloppen förvandlade han sedan till tuschmålningar hemma i sin lilla enrummare.

Under 25 år tog Fong So en betydelsefull omväg. Efter en universitetsexamen i ekonomi fick han en ledande roll i tidskriften The Seventies, senare The Nineties. Den gav inblickar i vad som pågick bakom kulisserna i ledarskiktet Peking. 

Ett år efter Hongkongs återgång till Kina kände Fong So att det var dags att ta upp penseln igen och kommentera vardagens Hongkong i bild i stället för text. Han blev bland annat uppmärksammad för målningar som visade hur svårt många fattiga pensionärer har det. Bilderna är inkännande och människorna har en värdighet i eländet. 

Fong So tycker att konsten är lågt värderad i Hongkong. Den spelar ingen roll i uppfostran och de höga fastighetspriserna är nästan oöverstigliga för unga lokala konstnärer. De flesta har två eller tre jobb. 

Samtidigt som Fong So och många av hans lokala kolleger arbetar i motvind har Hongkong ryckt åt sig en ledande roll i Asien som ett kraftcentrum i konstvärlden. Starka kommersiella intressen ligger bakom. Auktioner och internationella toppgallerier söker sig dit där pengarna finns, det vill säga Kinas tusentals nya miljardärer och miljonärer.  

Auktionshusen Sotheby’s och Christie’s checkade in redan 2005. Staden är redan världens tredje största auktionsmarknad efter London och New York och har i ”Art Basel in HK” en väletablerad årlig månadslång konstmässa. De allra senaste åren har även fixstjärnor på den globala gallerihimlen börjat lysa över Hongkong. 

Något som verkligen bidrar till konstvärldens ökande intresse för Hongkong är den lokala regeringens initiativ att öppna M+, ett museum för samtida konst. Storleken och inköpsbudgeten mäter sig med Tate Modern i London och Moma i New York. Efter många turer ska museet öppnas på hösten nästa år.  M+ fick i alla fall en flygande start 2012 när den dåvarande chefen Lars Nittve lyckades förvärva större delen av den schweiziske konstsamlaren Uli Siggs överväldigande samling av de senaste 50 årens konst från Kina. 

Kinesiska konstnärer kunde i Hongkong få rena fantasibelopp för sina tavlor när nyfikenheten övergick i boom bland utländska köpare. Många skapade på ren och skär spekulation, de varierade teman från den tumultartade kulturrevolutionen och från Maokulten för att kittla en västerländsk publik. Samtidigt ville nyrika kineser köpa status genom att börja samla västerländsk konst – eller spekulera i sådan.

För konstintresserade är det ren bonus att kunna se det senaste av både västerländska och asiatiska konstnärer. Det ger Hongkong en särställning. Där får vi både kvalitet och bredd och vi kan lätt tillbringa flera dagar på gallerierna.

Det finns potential för ytterligare utveckling med M+ som är tänkt som en motvikt till den kommersiella marknaden. Men frågan har ställts: Är Hongkong förtjust i konsten eller bara i idén om konsten utan att acceptera den fullt ut i all sin komplexitet?

Här handlar det också om yttrandefriheten, en fråga som blir allt mer brännande när Peking redan drar åt tumskruvarna inför 2047, det år då Hongkong helt ingår i Kina och avtalet om ”en hög grad av autonomi” slutar att gälla.

Ett test på yttrandefriheten var när M+ för två år sedan visade delar av Uli Siggs samling. När utställningen turnerade i Europa var omslaget på katalogen en målning som påminde om massakern på demonstranter i Peking 1989. Men när samma utställning kom till Hongkong var det ett beskedligt konstverk som prydde katalogen. Även förordet dämpades.

Så det testet klarade inte M+ och Hongkong. Behöver vi ens fråga vad som händer med konsten från veckans alldeles nya proteströrelse? 

Läs mer: Michael Winiarski: För invånarna i Hongkong väntar inga ljusa tider 

Läs mer: Sista striden i Hongkong?

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Ingrid Elam:

Få har sammanfattat livsavgörande skeden kortare och mer nyktert än Tove Ditlevsen: ”Vi bodde fem år i huset, och större delen av tiden var jag narkoman.”

När jag nu läser om hennes roman från 1971, ”Gift”, i Ninni Holmqvists nyöversättning är det åren med hennes tredje man, som gav henne en spruta petidin och gjorde henne beroende, som drabbar mig mest. Sidorna där hon ligger i sin säng och väntar på sprutor, glasklar över sin egen misär men knappt medveten om de tre barnen som vistas på bottenvåningen. 

Ändå finns där ingen bitterhet, inte ens några självanklagelser. Tvärtom minns hon fortfarande det första ruset och sitt beslut att ”aldrig släppa taget om mannen som kan skaffa mig en så obeskrivlig, salig njutning”. Men detta är inte bara en berättelse om missbruk, utan också om kärlek, om äktenskap och om skrivandets lycka. 

Ulrika Milles:

De där scenerna som återkommer romanen igenom, där hon svävar bort mot undergången och vet det, har en sådan förstenad oro över sig. Som i att äntligen bli fri från misären som du nämner, och ändå kunna komma nära livets mening, att skriva det men behålla undergångshotet. Det höga priset för det är vad resten av hennes författarskap kommer att handla om, Tove Ditlevsen visste ju mycket om ond lycka, som hon kallar det någonstans. 

”Gift” är ju allt på en gång ur Ditlevsens värld. Äktenskapsskildring med porträtt av fyra män och minst fyra sätt att älska. Det komplicerade bandet till mamman. Barndomen som glider ner i tidens brunn, förlorad, det onämnbara som gör att separationsångest hör ihop med kärleken. Känslan av övergivenhet är så stark och alltid nära förmågan, tvånget, att se sig själv och tillvaron utifrån.

Ingrid Elam:

Ja, hon skildrar från andra sidan, alltid. Sin andra roman, ”Barndomens gata” från 1943, skrev hon när hon hade lämnat arbetarkvarteren på Vesterbro, lämnat klassen och flyttat in hos förste maken, redaktören som var 30 år äldre och kunde hjälpa henne att bli publicerad. En aning beräknande, men vad gör den som vuxit upp i en trång lägenhet med en arbetslös far och hemarbetande mor som aldrig tyckte att hon skulle önska sig något bättre än dem? Hon skriver sig bort från barndomen och gjorde den svartare, fattigare och mer våldsam än den var. Det fanns trots de små omständigheterna alltid mat på bordet, säger de som forskat i saken, men veckovis med endast kaffe och gårdagens wienerbröd inhandlade för en billig penning gör sig bättre litterärt. 

Ditlevsen är helt beroende av självbiografiskt stoff, men hon omvandlar minnena till dikt. Hur mycket är lögn? frågade en journalist som ville hålla isär sanning och lögn, men det brydde Tove sig inte om: hon visste nog att allt var sanning i diktens mening, och hennes ärlighet är överväldigande, den förebådar en författare som Suzanne Brøgger.

Vissa saker lägger hon till rätta: hon insisterar i ”Gift” på att hon är 20 när hon är på väg att publicera sin första roman ”Man har gjort ett barn illa” 1941 och tyskarna just har ockuperat Danmark. Hon var 22, men 20 var ett mer passande tal för ett underbarn. Annars är kriget märkligt frånvarande i romanen, de förhoppningsfulla i ”Unga konstnärers klubb” dricker dåligt vin, älskar och svälter utan att kriget nämns annat än som en förflugen tanke om att gå med i motståndskampen.

Ulrika Milles:

Sanning i diktens mening, ja. Som hon skrev: man är tvungen att hitta på historien för att kunna berätta den. Det är för den känslan för sanning och stil som hennes verk fått en renässans med både Penguinutgivning och pjäser som ”Tove! Tove! Tove!” av danska scenkonstkollektivet Sort samvittighet, samtidigt som hon spökar i samtidens nya autofiktion. 

Det är också en underbar del av ”Gift”, hennes brist på flagellantisk självkritik och skrivångest. Ångesten gäller i stället att inte få möjlighet att skriva, alltså inte som i det moderna tjatet om egentid, utan att i någon mån ha huvudet påskruvat, lagom närvarande med rätt drog i kroppen – inte petidin! – för att kunna hamra i gång på skrivmaskinen. Det är som en ö i stormen, det där skrivbordet. Jag ser det som en Hans Arnold-illustration till Gunnel Lindes ”Fröken Ensam hemma”, kaos överallt utom där.

Och ”Gift” återkallar hennes 1900-tal. Det mörka hemmet och resan ut. Katastrofen du nämner när pappan förlorar jobbet under en ekonomisk kris år 1924 och samtidigt förlorar rösträtten! Klassresan från arbetarklass till Danmarks mediala kulturella centrum. Trasig kärlek, abortsmärtor, ett uråldrigt kvinnolidande … De tre biologiska barnen och den adopterade dottern som hon tar på köpet med maken som ger henne drogerna, ett beslut enkelt som en skogspromenad, skriver hon. Hennes förhållande till barnen är lite otäckt: gränslöst kärleksfullt och samtidigt är de lättglömda som dockor och bäst när de är nya. 

Ingrid Elam:

Visst är mycket av det Ditlevsen beskriver i dag oerhört främmande, eller var till för några månader sedan: alla illegala aborter till exempel, romanens unga kvinnor tipsar varandra om läkare som är beredda att hjälpa dem. Samtidigt älskar de sina barn, Tove till en viss gräns: hon slutade inte med narkotikan för barnens skull, hon valde sprutorna framför dem, nej det var arbetet, behovet av att kunna skriva, att vara sig själv i skrivandet som till sist höll henne borta från narkotikan.

Hon plågas av att inte räcka till för sina barn, hon sörjer över att förlora de män hon älskar, hon lider av att förälskelsen dör så fort de tu blir ett, hon hade känt igen sig i den ryske futuristen Vladimir Majakovskijs ”Som man säger, spelet är slut, kärlekens båt har krossats mot vardagens rev”, hon vet att missbruket hotar hennes liv, hon känner skuld men inte skam, hon gör sig inte bättre än hon är.  

Ulrika Milles:

Men här finns också hennes starka tilltro till kärlekens frälsning, långt från Suzanne Brøggers uppgörelse med den 1973. Jag tror det är den tilltron som ändå kan kännas omodern, tidstypisk i hennes verk? Hennes hållning till kärleken och moderskapet har kallats cynisk men jag ser sakral tillbedjan när hon skriver om förlusten av kärlek som lever kvar ”som vita altarljus, för vilka vi i stilla stunder böjer knä”. I debutromanen ”Man har gjort ett barn illa”, om ett sexuellt övergrepp mot ett barn, ger slutmeningarna ödesdigert hopp : ”Hatet kan vi glömma. Aldrig kärleken.” 

Det är också en föreställning i hennes verk: att man bara kan uppleva en stark känsla på allvar första gången man möter den. Och då blir skrivandet ett minnesarbete och livet en maskerad. För att det äkta aldrig kan återvända måste Ditlevsens kvinnor kämpa för att verka normala, trots oförmågan att leva upp till dåtidens traditionella kvinnliga egenskaper, som att bära hatt och steka sill. Som expert på vardagsproblem i veckopressen är hennes tilltal medvetet hänsynslöst: gå en kvällskurs och ta er samman

Ingrid Elam:

Det där ”ta er samman” var nog riktat lika mycket till henne själv. Hon visste att hon var obildad, en kritiker av hennes ”Man har gjort ett barn illa” påpekade att hon hade förläst sig på Freud, som hon inte alls kände till. Samtidigt är det förbluffande hur lite klass egentligen betyder i romanen, trots den förflyttning hon själv gör. Genus är viktigare för henne, och hennes förhållande till det kvinnliga är långtifrån okritiskt eller solidariskt. Hon kan med ett ögonkast nagla fast personligheter, som när hon beskriver hur hennes mor sitter: längst ut på stolkanten, rak i ryggen och med händerna om väskans handtag, ”som moster Rosalia alltid gjorde när hon hade för avsikt att bara stanna ’ett litet ögonblick’”. Eller när hon ser att hennes väninna som just blivit ihop med en sjöman plötsligt har fått en vaggande gång som om hon gick på ett fartygsdäck: tydligare än så kan en anpasslig kvinnlighet inte uttryckas. 

Själv var hon ovanligt oberoende, hon kunde leva på det hon skrev och var familjeförsörjare i andra äktenskapet. Men hon var också offer för sin romantiska dröm om en villkorslös kärlek – är du förresten så säker på att den är otidsenlig? Arvsynden är ett modersarv, en evig längtan efter en kärlek som inte finns, ett dåligt självförtroende som går igen i tredje och fjärde led. Det var i skrivandet Ditlevsen tog makten över sitt liv, inte genom att försköna det utan genom att gestalta det som det var i hennes minnen, där hon ordnar världen. 

Jag tänker att det var hennes brist på skam, hennes frimodighet, som chockerade samtiden. Jag fick Ditlevsens fyra första diktsamlingar i bodelningen efter min mor för 20 år sedan, det stiger fortfarande en svag röklukt ur dem. Det fanns mer än cigaretterna som förenade min borgerliga mamma med Ditlevsen: längtan efter att vara sig själv, försörja sig själv, välja vem man ville älska och när man skulle ha barn, övervinna den förminskande uppfostran flickor i hennes och Ditlevsens generation bestods – det är lyckligtvis tidstypiskt och omodernt!

 Ulrika Milles:

Jag tror det omoderna som uppstår i min läsning handlar om sorg, textens sorg över allt som gick sönder när kvinnors frihet ändå var villkorad. Kärleken räcker aldrig till, vare sig på 40- eller 60-talet och Tove Ditlevsen skriver om den romantiska förgiftningens demoner, om avförtrollningen, hur barnens ögon samlar förråd till de kommande årens bokslut, då hon ska ställas till svars. Hon svarar maskulint i en intervju att hon drar sig tillbaka till sina mer viktiga barn: böckerna. Och trots det jag skrev om den trotsiga självhävdelsen så skildras författarskapet igenom ögonblicken när skuld läggs till skuld. Regnet som faller med ”ett lågt och klagande ljud som från ett levande väsen som så gärna vill bli insläppt.” Så börjar också en av hennes noveller, där hon river den tunna slöjan – litteraturen – mellan sitt liv och den av sina läsare högt skattade mörka personan: ”För några år sedan beslöt jag mig för att gå under.” Som ett straff, en revolt, en nödutgång förutspådde hon sin död genom hela livet.

Hon skrev det hon levde, och allt hon skrev blev en nyhet i den alltmer bländande medievärlden. 1956 skriver Ditlevsen själv om symbiosen med offentligheten: ”med tiden fick hon det avskyvärda något, som vi kallar ett namn, och så småningom förstod hon, att det namnet hade stulits ifrån henne”. 

Vigdis Hjorth, vars autofiktiva roman ”Arv och miljö” – om ett arvskifte i en dysfunktionell familj – skapade skandal i norsk offentlighet, skriver i den nya utgåvan intressant om det riskabla kontrakt med offentligheten som Ditlevsen indirekt hade. Medierna dompterar till slut den författare som skriver sanningen, den kvinnliga författaren med ett privatliv som var en offentlig hemlighet förbrukas medan hon säljer upplagor och annonstid. 

Kanske blir en författare då så ofri att hon är tvungen att leva efter sin litteraturs löften? Ditlevsen skriver sin egen nekrolog och tog livet av sig efter många försök genom decennierna. Mer än tusen människor skulle komma till begravningen. Vigdis Hjorths fråga bränner: ”Blir hon tvungen att göra det med hänsyn till sin image?” Den tragiska fullbordan av autofiktionens kraftfulla vapen, men vänt mot författaren? 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }