En natt 1713 i Padua drömde Giuseppe Tartini om att han gjorde en pakt med djävulen. Han fick allt som han önskade sig. Bland annat gav han djävulen sin fiol för att se om han kunde spela:

”Hur stor var inte min förvåning över att höra en sonat så underbart vacker, spelad så konstfullt och intelligent, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig i min djärvaste fantasi. Jag kände mig hänförd, förflyttad, förtrollad: jag tappade andan, och jag – vaknade. Omedelbart grep jag tag i min fiol för att åtminstone delvis hålla kvar intrycket från drömmen. Förgäves!”

Tartini hade erfarit en musik på en helt annorlunda nivå än han tidigare hade hört. Hans eget resultat, som inte kom i närheten blev ändå den berömda ”Djävulsdrill-sonaten”. Och hans dröm sällade sig till de historier som ledde fram till 1800-talets fascination över Goethes drama om Faust. En tid i våldsam förändring som sökte gestaltningar av samspelet mellan det destruktiva och det kreativa.

Till dem som bidrog hörde Berlioz, Schumann, Liszt och Gounod. Berättelser om djävulspakter som traderades vidare in i 1900-talets populärmusik av blueslegender som Robert Johnson och rockband som The Rolling Stones. Eller fioltävlingen i ”The devil went down to Georgia” med The Charlie Daniels Band.

Orsaken bakom Tartinis dröm om sin batalj med djävulen kan kanske förklaras med att han var en erkänt skicklig fäktare. Men än mer med att han var en fiolklangens trollkarl och alkemist och ute efter att förstå och bemästra dess innersta hemligheter.

Under sitt yrkesliv i Padua, där han var verksam som kapellmästare, violinvirtuos och tonsättare, bedrev han också vetenskapligt experimentella studier av klangbildning, ornamentik och akustik. Något som inte bara gjorde honom till en av sin tids mest betydande musikteoretiker. Utan som också färgade hans egna kompositioner – vilka omfattar inte mindre än 160 violinkonserter!

Att denna originella musikpersonlighet kommit att stå så helt i skuggan av den äldre Vivaldi är en gåta. Vilket nu den formidabla inspelningen med violinisten Chouchane Siranossian och Venedigs barockorkester under ledning av Andrea Marcon vill råda bot på. I fem violinkonserter uppträder här något helt annat än de rafflande teatrala världar som Vivaldi var en sådan mästare i att framkalla.

Hos Tartini riktas fokus inåt, mot fabricerandet av den enskilda tonen, ibland så ornamenterad att melodin liksom löses upp i ett gnistregn av drillar, som i Violinkonserten i e-moll. Eller mot en mera naket talande karaktär som får drag av inre monolog, som i Violinkonserten i G-dur.

Med sina poetiska motton i partituren föregår också Tartini den tidiga romantikens vision om en sammansmältning mellan dikt och musik. Det kan vara ett par ord, som  ”Älskade skugga, även jag…” i Violinkonserten i d-moll. Eller en hel harang, som i den sjungande Violinkonserten i A-dur: ”Hasta bittra tårar till bäckar, källor, floder tills min sorg har sinat.”

Bästa spår: ”Violin concerto in e-minor”

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur vår tid ropar efter Schumanns musik.

{ 0 kommentarer }

▸ Kan tvingas stanna månaden ut

{ 0 kommentarer }

▸ Radioprofilens bästa pepptips i kristider

{ 0 kommentarer }

▸ Mello-artiste om videon: Nånting extra

{ 0 kommentarer }

▸ Se hela spelningen här ✓ ”Var så, så roligt”  

{ 0 kommentarer }

CHATTA med Aftonbladets nöjesreporter

{ 0 kommentarer }

▸ ”Jag måste fan till tandläkaren”

{ 0 kommentarer }

▸ Var i karantän ✓ Avtjänar 22 år långt straff

{ 0 kommentarer }

▸ Se intima Globen-spelningen här

{ 0 kommentarer }

▸ Skänker tio miljoner efter coronasmittan

{ 0 kommentarer }

▸ ”Sällskapet viktigt för tittarna”

{ 0 kommentarer }

▸ Släpper liveplatta från Ullevi

{ 0 kommentarer }

▸ Bossens recept ”för att inte bli tokig”

{ 0 kommentarer }

Kanadensiska syntduon Purity Rings största tillgång sedan debuten 2012 är också deras största utmaning. Med svepande ljud, Megan James ungdomliga sopran och stiliserad estetik som flörtar med skräck och ockultism har de absolut mutat in ett eget hörn på den alternativa popkartan. Men den hårt mallade formen bär också drag av pr-byråmässigt beräknande.

Fem år efter senaste släppet, tid som bland annat fyllts med studioarbete åt Katy Perry, visar skiva nummer tre lyckligtvis att även Purity Ring är kapabla att röra på sig. De tio låtarna visar prov på större mångsidighet, skickligare hantverk och ett säkrare melodispråk. I spår som singeln ”Pink lightning” och storslagna ”Vehemence” anas till och med viss hitpotential.

Det är en uppfriskande utveckling, ett steg bort från den väl rigida emosynten, mot ett bredare, mer lustfyllt tilltal.

Bästa spår: ”Vehemence”

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om Caribou som har destillerat 900 låtskisser till ett enda album.

{ 0 kommentarer }

▸ Arrangörens nya plan

{ 0 kommentarer }

▸ Arrangörens nya plan

{ 0 kommentarer }

MARKUS LARSSON om Withers

{ 0 kommentarer }

MARKUS LARSSON om Withers

{ 0 kommentarer }

▸ Mästerkockens bästa gjädjetips i krisen

{ 0 kommentarer }

▸ Mästerkockens bästa gjädjetips i krisen

{ 0 kommentarer }