Ljudboksporr tar Norge med storm

Erotik har blivit en av användarnas favoritgenrer på Storytel i Norge, skriver tidningen Klassekampen. Klassiker som ”Madame Bovary” samsas om utrymmet med mer explicit lyssning som “I’m so tight!” och ”Anal MILFs”. Norska författare som Vigdis Hjorth och Maria Børja finns också listade i kategorin, där de avklädda omslagen dominerar.

– Det är lite roligt att tänka på dem som är ute efter klassisk pornografi och klickar sig in i på min bok, säger Børja till Klassekampen, som beskriver sin novellsamling ”Voksenting” från 2010 som en reaktion på porrkulturens förväntningar.
Jacob Lundström

Såren som aldrig tycks vilja läka

I mars kommer finländska Rosa Liksoms roman ”Överstinnan” i svensk översättning. Det är en svidande aktuell berättelse om Finlands moderna historia, i kläm mellan Ryssland och Nazityskland, och såren som aldrig läkt. På tisdag talar hon om sin bok med sin svenska översättare Janina Orlov.

Kl. 18.30, 19 februari. Finlandsinstitutet, Slottsbacken 4. Biljetter: 100 kronor.

Veckans utdrag

Politiken var död. Demokratin var död. Kommunismen, fascismen, nyliberalismen, kapitalismen, alla döda, och marxismen, död, feminismen, också död. Den politiska korrektheten, död. Rasismen var död. Religionen var död. Tänkandet var dött. Hoppet var dött. Sanningen och fiktionen var båda döda.

Nästa vecka utkommer andra delen i Ali Smiths årstidssvit – ”Vinter” – i svensk översättning av Amanda Svensson för Atlas förlag.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

”Lilla drevet” var en samtidskommenterande humorpodd från Aftonbladet Kultur och blev en av Sveriges största samhälls- och kulturpoddar. Programledaren Ola Söderholm fungerade som poddens nav. I olika konstellationer hade han från 2013 och framåt sällskap av författarna och komikerna Nanna Johansson, Jonatan Unge, Moa Lundqvist, Kringlan Svensson och Liv Strömquist.

När Ola Söderholm i höstas gick på föräldraledighet meddelades att podden tog en paus, men sedan ett par dagar står det klart att pausen blir permanent. 

Istället startar Ola Söderholm den nya podden ”Stormens utveckling”. Första avsnittet släpptes i dag, handlar om sociala medier-samhället och har författaren Johannes Nilsson som gäst.   

– ”Stormens utveckling” kommer kanske inte vara ett så jättestort avsteg från det jag gjort tidigare. Det kommer vara samhälls- och kulturkommenterande poddprator i samma stil som jag gjort i ”Lilla drevet” och ”Februaripodden”. Men den ”gamla stilen” kommer att varvas med avsnitt i mer samtals/intervju-stil där jag bjuder in andra gäster än någon av mina vanliga parhästar, säger Ola Söderholm i ett meddelande.

Under våren kommer podden att släppas varannan vecka. Sedan är planen att det blir ett nytt avsnitt varje vecka från och med hösten. 

Varför lades Lilla drevet ner?

– Jag ville utveckla mitt poddande i den här riktningen och det kändes bättre att göra det inom ramen för något där jag är helt och hållet chef, för även om det var jag som tog mest plats i ”Lilla drevet” så var det ändå mer av en föreningsdemokrati. De andra hade också kunnat fortsätta under ”Lilla drevet”-namnet utan mig om de velat, men de valde att inte göra det. Men känns såklart vemodigt. Var fem roliga år. Väldigt kul att få träffa kollegorna varje vecka och överväldigande att så många lyssnade och brydde sig, säger Ola Söderholm.

Första avsnittet av ”Stormens utveckling” finns än så länge på Spotify och Acast. När Apple har godkänt den nya podden senare i dag eller på måndag finns den tillgänglig på fler plattformar.

{ 0 kommentarer }

Triangeln är ett av de mer vanliga inslagen i berättelser om kärlek, svartsjuka och begär. Den kan till exempel bestå av ett par som splittras av en älskarinna eller av två män som tävlar om en kvinnas gunst (trots att de egentligen bara vill imponera på varandra). Det är ett motiv med många stereotypa fallgropar men också ett utmärkt verktyg för att ifrågasätta normer.

Nic Stones ungdomsroman ”Triangel” är ett exempel på det sistnämnda. Coop är förälskad i sin bästa kompis Jupiter. Situationen verkar hopplös. Inte nog med att de har hängt sen småskolan, Jupiter är dessutom lesbisk. Så en dag lär de känna Rae och allt sätts i gungning.

Läs mer: De bästa böckerna för barn och unga just nu 

Stone debuterade 2017 med ”Dear Martin”, en ungdomsbok om polisens övervåld mot afroamerikanska unga män. ”Triangel” är hennes andra roman och den första som översatts till svenska. Upplägget är smart och liknar det i den norska tv-serien ”Skam”. Boken består av tre delar som alla är skrivna i första person. Först får vi följa Coop, sedan Rae och slutligen Jupiter. 

Det finns en värme och humor i Stones roman som är fullkomligt oemotståndlig.

Till en början verkar ”Triangel” vara en afroamerikansk version av böckerna om koreanskamerikanska ”Lara Jean”, även de publicerade av Lavender Lit. En typ av präktig, nyliberal amerikansk ungdomsbok, där kristna tonåringar från villaförorter bakar kakor, kör stora bilar och idkar välgörenhet, som är fullkomligt outhärdlig. Det räcker emellertid med att läsa ett par sidor i ”Triangel” för att tänka om.

Det finns en värme och humor i Stones roman som är fullkomligt oemotståndlig. Där finns intima detaljer som jag sällan sett i tryck tidigare, såväl pinsamma som roliga. Framför allt är det fysiskt. ”Hon lägger sig på min arm, placerar huvudet mot mitt bröst, borrar in näsan under min haka och lägger ena armen över mitt bröst och låret över mitt. ’Bättre?’ frågar hon.” I ”Triangel” blir det alltid bättre av lite gos.

Bokrecension: Julie Buxbaums ”Tre saker jag inte vet om dig” 

Romanen får mig att sakna den där sköra närheten som vissa vänner har i tonåren. Att veta allt om den andra. För att sedan plötsligt inte veta någonting. Kroppen förändras, perspektiven vidgas, sinnet ändrar riktning. Stone skildrar växlingarna och växandet med skicklighet. ”Triangel” är något så ovanligt som ett riktigt originellt triangeldrama.

{ 0 kommentarer }

Vadan detta vågade grepp, Gunnar Nirstedt?

– Av många orsaker – vi håller på att starta ett förlag och vill vara ett för samtidspoesi, för samtidslitteratur och visa vad vi står för genom att göra en sådan här serie.

Läs mer: Tidigare Bonnierförläggare startar eget med Modernista

Ni planerar att ge ut cirka 15 diktsamlingar om året – inom vilka tidsepoker?

– Det är en återutgivning av svenska diktsamlingar från alla tider, vi börjar med Samuel Columbus ”Odæ sveticæ” från 1674 och fortsätter så länge det känns angeläget. Hade vi bestämt oss för att göra de tjugo bästa diktsamlingarna någonsin så hade vi haft stora problem med hela kanonbegreppet, men nu blir det en mycket mer levande och lättrörlig serie. Den första säsongen spänner mellan 1674 och Anna Hallbergs debutbok ”Friktion” från 2001. Det blir både viktiga, kända klassiker och överraskande böcker.

Bokrecension: ”Läs mina läppar” lämnar läsaren ensam 

Hur har urvalet gjorts?

– För att få en stomme och trovärdighet så kommer vi naturligtvis att ha de stora namnen och kända diktsamlingarna, men också sådant som varit klassiker och kanske glömts bort. I första säsongen lyfter vi bland annat fram Gösta Oswald, men också Ann Jäderlund och Ola Juléns “Orissa“.

{ 0 kommentarer }

Ryan Adams utreds av FBI

15 februari 2019

{ 0 kommentarer }

Det är skönt att alla ni som sitter härinne vet hur det ligger till. Ni behöver inte övertalas eller introduceras eller charmas. Vi vet allihop att poesi inte hjälper. 

Inte när det verkligen gäller. När människor dör, jorden brinner och ångesten slår ut som en amaryllis. När den rena skräcken visar sig är dikten inte där. 

Läs mer: Björn Wiman: Har Tua Forsström mod och auktoritet nog? 

Det är först långt senare, när vi fortfarande på något märkligt vis är vid liv, fast vi kanske inte ens vill det eller vet hur vi ska stå ut med att dagarna helt respektlöst bara rullar på, som dikten kommer till undsättning. Inte genom att ge några förnumstiga råd, tack för det. Eller med nån blöt medlidsamhet som obehagligt smetas runt i ansiktet. 

Nä, den dikt som räddar livet, åtminstone för en stund, är den som lugnt och stilla och uppmärksamt sköter sina sysslor. Ungefär som tvättbjörnen i det Sebald-citat som inleder Tua Forsströms diktsamling: 

”Verkligt levande för mig står egentligen bara tvättbjörnen som jag iakttog länge medan han med allvarlig uppsyn satt vid en liten bäck och om och om igen tvättade samma äppelklyfta, som hoppades han genom detta tvättande långt utöver all förnuftig grundlighet kunna undkomma härifrån där han så att säga utan eget åtgörande hade hamnat i fel värld.”

Tua Forsström själv är en särskild tvättbjörn. Finlandssvensk strävhårig, mycket sällsynt. Jag ser henne sitta vid en sjö. Samma sjö som alltid föreställer jag mig, och tvätta samma lilla ordbit om och om igen. En äppelklyfta. Ordet hare. Ordet gräs. Ordet död fast det heter flicka. Det finns inte någon förnuftighet i detta. Flickan är fortfarande och för alltid död. Haren springer och gräset växer. Ändå framstår denna tunna diktbok som verkligt levande på ett sätt som är magiskt. 

”Anteckningar” är en diktsamling i fem sviter, i den sista inleds varje dikt med raden ”Om att lära sig och inte glömma”. Det som är viktigt minns man ju, men det som är allra viktigast glömmer vi, om det gör ont eller är farligt. Därför måste vi lära oss att minnas kärleken, som gjorde så ont att vi aldrig mer vill ha den (fast det vill vi). Och barnen som vi älskade så mycket, fast de inte är barn längre och vi inte kan bära dem i våra svaga armar. 

Och varje gång jag försöker skriva detta tydligt och rakt så dväljs jag eller vill slingra mig, eller gå åt det lättsamt ironiska eller smarta skarpa för det kan bli patetiskt och pinsamt och jag önskar att jag vore en tvättbjörn vid en å. 

Läs mer: Tua Forsström ny ledamot i Svenska Akademien 

Har hon ingen skam i kroppen, Tua Forsström, tänker jag. Hur kan hon skriva så ogarderat enkelt. Jag har läst den här boken säkert femton gånger, och jag börjar gråta varje gång. Särskilt vid de här idiotiskt enkla raderna, som bara står där, med sidans tomma vithet runt omkring, och utgör hela dikten: ”Lilla gräs / lilla kära gräs”.

Hur rentvättad kan en äppelklyfta bli? 

”Kom tillbaka till det här rummet säger rösten”, står det i en av dikterna. Jag vet att den som dikten längtar efter, inte kommer. Det finns en plats där, som alltid är tom. Men jag som läser sugs in i det där rummet och känner mig – vilket jag tycker är det verkligt storslagna med Tua Forsströms diktsamling – ändå välkommen. Kom in och sitt här, säger boken. Titta på haren och gräset. Har du sett hur finurligt tvättbjörnen vrider sina tassar?

{ 0 kommentarer }

Alla vägar leder till Herman Lindqvist.

Man får lätt det intrycket när man börjar gå igenom de senaste decenniernas lobbying för att ge en stol i Svenska Akademien till en finlandssvensk.

Lindqvists namn dyker upp med jämna mellanrum. Den svenska journalisten och populärhistorikern – som är uppvuxen i Helsingfors – föreslog redan i en artikel i Expressen 1991 att Svenska Akademien borde blicka österut efter nya efterföljare.

”Trots att stora delar av Sveriges befolkning aldrig riktigt begripit hur och varför, är det ett faktum att flera hundra tusen människor i Finland varje dag och timme talar, tänker och skriver på det svenska språket. Det är deras modersmål, precis som det är ditt och mitt”, skrev han.

Frågan har också återkommit enligt ett visst mönster.

Läs mer: Tua Forsström ny ledamot i Svenska Akademien

Varje gång någon i Akademien trillat av pinn har diskussionen blossat upp, och finlandssvenska medier som Hufvudstadsbladet har hakat på. Med åren har ”en finlandssvensk i Akademien” blivit något av ett mantra, en omöjlig dröm om ett historiskt återförenande av två språkområden. Men också minoritetspolitik: ett erkännande för en litteratur som alltid varit en livskraftig gren av den svenska litteraturen.

När jag själv intervjuade Peter Englund för Hufvudstadsbladet 2009, då han var ny ständig sekreterare, var svaret att finlandssvenskar var uteslutna inte så mycket på grund av medborgarskap, utan för att man inte ville ha en ”finlandssvensk stol”. Det skulle lätt bli så att man alltid måste ha minst en finlandssvensk i Akademien.

– Det är något som Akademien har försökt lösa upp under senare år – vi vill inte ha givna stolar, sa Englund då.

När jag ringer upp ledamoten Per Wästberg bekräftar han bilden.

– Det stämmer nog, man ville undvika en finländsk kvot, säger han.

Enligt Wästberg har opinionen inom Akademien svängt först under det senaste halvåret.

– För egen del tycker jag att det kunde ha svängt tidigare. Jag hade gärna sett Bo Carpelan i Akademien, kanske mer än någon annan av mina jämnåriga.

Björn Wiman: Har Tua Forsström mod och auktoritet nog? 

Faktum är att Svenska Akademien haft finländska stolar. Det mest anmärkningsvärda exemplet var kanske friherren Gustaf Mauritz Armfelt, som föddes nära Åbo 1757, och vars akademikarriär fick ett abrupt slut när han uteslöts från stol nummer åtta 1786. Armfelt var dömd till döden för misstankar om politisk konspiration, och hade flytt till Ryssland.

1849 fanns den blivande nationalskalden Johan Ludvig Runeberg på en shortlist, och var nära att bli invald. Tanken var att Runeberg skulle ersätta finländaren Franz Michael Franzén, som gått bort två år tidigare.

Men det var knepigt, för nu hörde Finland plötsligt till Ryssland, visserligen relativt autonomt. Runeberg hade precis gett ut ”Fänrik Ståls sägner” och höll på att bli ett stort namn i Sverige. Han var prisbelönt av Akademien och hade länge funnits på ledamöternas radar.

När ledamoten Bernhard von Beskow närmade sig kung Oscar I den 30 maj 1949 hade Runeberg ett enhälligt stöd från hela Akademien. von Beskow hade också föregått de möjliga dubierna och föreslog att Runeberg kunde be om tillåtelse av ryska regeringen innan invalet.

Oscar I vägrade skriva under Akademiens protokoll, troligtvis på grund av politisk försiktighet. Runeberg var visserligen svenskspråkig finne, men han var ändå rysk undersåte.

Per Wästberg berättar att det gick så långt att kungen kontaktade tsaren Nikolaj I.

– Tsaren avrådde kungen och därmed föll saken. Runeberg var ju rysk medborgare och man tänkte att risken var att Ryssland kunde utöva påtryckningar.

Och så dröjde det 170 år innan nästa finländare valdes till stolen.

Bokrecension: Tua Forsströms dikt lyser med varsamt ljus

Men varför har förändringen inte skett tidigare, till exempel efter att Finland blev självständigt 1917?

Enligt Per Wästberg blev det i något skede så att man ansåg att en ledamot skulle vara svensk medborgare, även om det inte stod i de ursprungliga stadgarna. En förklaring som lagts fram är att kronprinsen Karl Johan ogillade Armfelt så mycket att han drev igenom man inte kunde sitta i Akademien utan att vara svensk medborgare.

– Under modernismens storhetstid kunde man ju ha tänkt sig många finlandssvenska kandidater, som Rabbe Enckell eller Gunnar Björling. Det var storartad litteratur som lätt kunde tävla med den svenska. Men man kände väl att man inte kunde kräva av dem att flytta till Sverige, säger Wästberg.

När Sture Allén var ständig sekreterare under 90-talet tryckte han på en förändring, avslöjar Wästberg.

– Allén försökte väcka debatten genom att bryta med den här traditionen. Han hade visst finländska språkvetare i åtanke då. Men Horace Engdahl och Akademiens majoritet gick emot detta.

För att välja Tua Forsström kontaktade man först kungen och resonerade med honom.

– Han var entusiastisk. Finlands president underrättades också, och han var glad.

Enligt Wästberg behöver Forsström inte bli den sista finländaren i Akademien.

– Det är ju inte som att det saknas framstående finlandssvenska humanister. Under åren har Svenska Akademien delat ut pris till många av dem, säger han.

{ 0 kommentarer }

Hon bor med sin ganska besvärliga mamma som mest arbetar och ställer krav, men tillbringar som tur är mycket tid hos sin mormor. Och hos mormor är det annorlunda, där får man glass och popcorn och där är städning ingen väsentlig del av livet.

Det har, som titeln anger, blivit dags för kärleken att göra sitt intåg i Frallans liv, vilket resulterar i att Frallan får ett oväntat erbjudande i skolan. Vad gör man när någon säger sig vara kär i en? Vad ska man svara? Vad betyder det ens att vara kär?

Frallan har dessutom tankarna på annat håll, för klassen ska göra konst och det gäller att hitta material till konstverk. Alltså börjar Frallan frejdigt leta hemma hos mormor efter skolan, och det där med kärleken, ja, det får vänta.

Vardagsrealism för lågstadiebarn kan bli så förenklad att den blir menlös, men Sara Ohlsson lyckas få fram Frallans funderingar över vad såväl kärlek som konst är utan att det blir fånigt. I stället växer bekymret över att kanske ha sårat en vän, just på det där överraskande sättet som människor i alla åldrar råkar ut för när man först efteråt inser vad man har gjort.

Lisen Adbåge är på sitt spralligaste humör när hon ritar Frallans omisskännliga värld, mest genom lösryckta detaljer men också i större överblicksbilder över mormors hus. Det spretar åt alla upptänkliga håll, färg- och form- och idémässigt, det glittrar och sprakar och bubblar.

För det är det böckerna om Frallan förmedlar allra mest: en glädje över allt som går att göra, tänka och uppleva.

Läs även
”Frallan är bäst!” och ”Frallan räddar världen”.

{ 0 kommentarer }

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-15 14:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/har-ar-veckans-basta-latar-v-7-1/

Uppdaterad 13:36

Publicerad 13:34

Cherrie
Cherrie

Foto: Lisa Mattisson

Alma, Cherrie, Junior Brielle och Gillian Welch & David Rawlings – här är veckans bästa nya låtar.

Varje vecka väljer DN Kultur ut sina favoritlåtar från veckan som gått. Här är den senaste tidens skörd. 

Listan
uppdateras med ny musik varje fredag. Prenumerera för ett antal nya favoritlåtar i veckan.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Den finske tonsättaren Kalevi Aho är något så ovanligt som en urkraft med postmoderna förtecken. Och dessutom enormt produktiv med sina 5 operor, 17 symfonier och 31 solokonserter. Flitigt inspelad av den svenska etiketten Bis har hans musik också spridits internationellt. Inte minst solokonserterna under 2000-talet som beställts av stjärnor som flöjtisten Sharon Bezaly och klarinettisten Martin Fröst.

Slagverkskonserten med titeln ”Sieidi” som inledde torsdagens konsert med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgssymfonikerna, efter det underhållande stycket ”Steampunk Blizzard” av Daniel Nelson, är från 2012 och beställd av Colin Currie och Londons filharmoniker. Nu framfördes solostämman av den österrikiske slagverkarstjärnan Mattias Grubinger. ”Sieidi” betyder kultplats på samiska och verket är tänkt att passa lika bra vid berget Luostos fot i det samiska Finland som i Royal Festival Hall i London där det uruppfördes. En urläcker showpiece med rituell förankring som Grubinger, med sin spektakulära spännvidd mellan cirkuskonst och schamanism, och symfonikerna gör till en hänförande drabbning. Anförda av en säkert dirigerande Rouvali som här var på sin verkliga hemmaplan. Han utbildade sig ju redan som mycket ung till slagverkare.

Hemmaplan väntade även för orkestern efter paus med Sibelius femte symfoni. Göteborgarnas historia med den finske symfonikern går ju ända tillbaka till Wilhelm Stenhammar-eran och det tidiga 1900-talet. Och deras färska inspelning under Rouvali av Sibelius första symfonin (de skall göra hela symfonicykeln) har redan väckt såväl nationell som internationell uppmärksamhet (recension av den kommer i DN nästa vecka).

Och deras Sibeliusfemma är mycket fin, framförd i ett organiskt sammanhållet flöde där musiken låter som att den föder sig själv. Att tonsättaren bara behövt öppna fönstret för att den skall komma till. Det här blir en kanonkonsert på den stundande turnén till bland annat Hamburg, Berlin, München, Wien och Salzburg. Men som tar avstamp med ett gästspel i Stockholms konserthus redan i dag lördag den 16 februari. Missa inte!         

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Nej, livet går inte att regissera, som Lisa Nilsson småningom konstaterar. Men det går att iscensätta sin egen historia i fas med dagens bekännelsekultur och sociala medier-fasader. Kanske är det därför fler och fler artister så gärna vill vara sig själva för en stund med betoning på det biografiska berättandet i företagsfestlig lyxförpackning. Från Peter Jöbacks ”Med hjärtat som insats” till Sanna Nielsens ”Mitt Sanna jag”, för att bara nämna de senaste i raden. 

Lisa Nilssons nya så kallade ”längtansföreställning” på Rival sticker samtidigt ut i sammanhanget. Självupptagenheten ligger i sakens natur, men inför en publik i plyschfåtöljer blir ”Kvinnan som är jag” en sorts krogshow för folk som faktiskt bryr sig om innehållet. 

Redan tidigare har hennes mellansnack många gånger känts mer minnesvärt än musiken bortom just de stora hitsen. Och nu har Nilsson med sin första egna show lyckas återuppfinna sig som den mångsidiga artist hon faktiskt är. I Anna Ståhls regi kliver hon fram som färgstark scenpersonlighet med en stå upp-komikers tajming och en soulsångares röstresurser, högst naturlig i rollen som sig själv.

Identitetskriser och tvivel i yrkeslivet och privat är ju inget unikt för showbiz

Som när hon river av Aretha Franklin-klassikern ”(You make me feel like) a natural woman” för att sedan spinna vidare på texttemat med en reflektion över hur viljan att vara en man till lags ofta fått henne att känna sig som en allt annat än naturlig kvinna. Med röda rosor i fonden och ett fusionjazzigt femmannaband i ryggen gör hon upp med sin nittiotalsimage, misslyckade relationer och en sexistisk musikbransch. 

Nyskrivet material och monologer varvas med såväl ”Himlen runt hörnet” som Blacknuss-tidens ”Rising to the top” och ”Helt lyriskt”-tolkningen av Kristina Lugn-dikten ”När jag var gift med Herrman”. Samt ett steppnummer med David Dalmo – sång- och danspartner i musikalen ”Chicago” – där hon skämtsamt hinner hunsa både honom och de manliga musikerna.

Replikerna är ofta både vassa och roliga. Någon enstaka gång traggliga – i synnerhet om barndomens sjuttiotal – men obetalbart humoristiska i en reflektion över stora fiskar på dejtningssajten Tinder. Identitetskriser och tvivel i yrkeslivet och privat är ju inget unikt för showbiz och även om fodralet är mer glamouröst handlar ”Kvinnan som är jag” i grunden om rädslan för att inte räcka till. 

Precis som i musikalgenrens bästa stunder blir det en berättelse om artistlivets vedermödor och den sårade divan som på lättsam underhållningsnivå ändå lyckas säga något mera allmängiltigt. Om än i det lilla.

{ 0 kommentarer }

Claude Debussy skakade om operavärlden med sin poetiskt gåtfulla ”Pelléas och Mélisande” som hade premiär 1902. Tyvärr lyckades han aldrig skriva en opera till efter det, men hade flera projekt som arbetade på i många år. Det han kom längst med var ”La chûte de maison Usher”, en operaversion av Edgar Allan Poes gotiskt romantiska novell ”Huset Ushers undergång”.

I denna berättelse fanns samma dunkla symbolism som Debussy älskade hos sina samtidförfattare och konstnärer. Huset Usher var en mystisk besjälad plats, precis som slottet i ”Pelléas och Mélisande” eller borgen i Béla Bartóks ”Riddar Blåskäggs borg”, ett av de första operamästerverk som inspirerades av Debussys moderna klassiker.

Det har gjorts flera försök att färdigställa ”La chûte de maison Usher” genom åren. Den belgiska tonsättaren Annelies Van Parys har nu skrivit en opera som är både Debussys och hennes egen – hon har utgått från hans grund men inte försökt kopiera hans stil när hon har komponerat ny musik. Resultatet är en kammaropera som är en av de mest ambitiösa och spännande produktioner som Folkoperan har satt upp på senare år.

Det är inte en okomplicerad berättelse att göra en opera av, eftersom styrkan i Poes novell inte ligger i handling och dialog utan i de suggestiva beskrivningarna och den krypande obehagliga stämningen. Huvudpersonerna är den neurotiske dysterkvisten Roderick Usher, hans mycket sjuka syster Madeline och Rodericks namnlöse vän som kommer och bor hos dem i några veckor och bevittnar syskonens död och – eftersom de var de sista i sin släkt – slutet för hela ätten Usher. Vännen hinner knappt lämna familjens slottliknande hus innan det rasar samman.

För att skapa lite mer dramatik valde Debussy att förstärka familjeläkarens roll, och även göra Madeline en smula mer aktiv. I Folkoperans ”Usher” framstår det som att läkaren utnyttjar Madeline sexuellt och sedan iscensätter hennes död – han är helt enkelt en manipulativ skurk, vilket gör berättelsen mindre mystisk och speciell, och Roderick Ushers beteende mindre bisarrt och intressant. Samtidigt har den incestuösa kärlek som endast hängde som ett osynligt frågetecken i luften i Poes novell här smällts upp till ett tveklöst faktum.

Musiken är i alla fall läckert komponerad, inte minst i den kongeniala gestaltningen av otäcka korpar som flyger i flock, och trevligt och otidsenligt nog har Van Parys sökt sig mot arior, tydliga solonummer för publiken att vila sig i (låt vara att melodierna är allt annat än vilsamma). Alexandra Büchel sjunger och agerar fantastiskt i rollen som Madeline, medan Ola Eliasson har problem med Roderick – han sjunger suveränt men utstrålar alldeles för mycket styrka och bestämdhet för rollfiguren. Olle Persson som spelar vännen sjunger fint men har en hopplöst passiv roll, och Rickard Söderberg har en ännu knepigare roll som den karikatyrliknande läkaren, även om även han övertygar vokalt. Men hans sång om rädsla som redskap för ”perfekt politik”, en känga till samtiden, känns grovt malplacerad.

Det största problemet är dock regin och scenografin. Poes klassiskt gotiska hus, där stenarna och det mörka träet nästan tycks besitta en läskig magi, har flyttats till en ljus och fräsch modern villa. Därigenom dödar man det som finns kvar av originalets stämning. Den skavande kontrasten mellan berättelsen och det visuella gör visserligen ”Usher” kuslig på ett nytt sätt, men inte på ett fascinerande mardrömslikt sätt, snarare som en dröm som hjärnan bara orkar konstruera till hälften.

{ 0 kommentarer }

Hayley Kiyoko är en renässansmänniska. Den tjugosjuåriga amerikanskan har alltsedan tiden som Disneybarnstjärna byggt en bred skådespelarkarriär, regisserat musikvideor, skrivit koreografi och tecknat serier. Och gjort musik, då. Efter highschoolband och mer framgångsrika The Stunners (där bland andra Tinashe ingick) har hon nu landat i r&b-influerad pop om ett huvudsakligt tema: Att vara lesbisk.

På scen är det just gayikonen som träder fram. Det första som möter mig i Fryshusets gympahall är hur något av publikens alla glada tonårsgäng skickar gaymem till min telefon. Via bluetooth. På grund av historien som barnstjärna har Kiyoko blivit en förebild för homosexuella i yngre tonåren, och här har de en frizon redan innan konserten ens har börjat.

Så går hon på, till öronbedövande jubel. Det är en enkel sättning: Trummis, gitarrist, två dansare. Kiyoko gör hiphopmoves i lilaglittrande jacka, men står för det mesta ganska still. Den elektroniska poppen, tungt influerad av Tegan and Sara och Katy Perry, är stilig. Men också framförd på rutin.

Publiken är desto mer levande. Tjejgäng, par, morsor och några enstaka killar gör konserten till en pridefestival med alla hjärtans dag-tema. Till sist svarar Kiyoko på energin. I Prince-aktigt ångande motljus sjunger hon om det magiska ögonblick där en nära vänskap blir något annat. Om beröringarna som plötsligt skickar allt i en ny riktning.

Till svar får hon en prideflagga nedklottrad med mycket explicita inviter.

Allting mynnar ut i storhitten ”Curious” och ett rörande tal om att åtminstone försöka vara sig själv, trots sitt självhat och omvärldens dömande. Men mitt i feststämningen saknar jag något: Mångsysslaren Kiyoko. Den kreativt explosiva varelse som log så brett att hon blev skådespelare vid fem års ålder, som skrev steppdans i high school, syns inte till.

I stället är detta en ganska vanemässig konsert i slutet av turnécykeln. Den omvälvande kraften kommer från alla nedanför scenen.

Läs
fler musikrecensioner av Noa Söderberg
, till exempel
om Mastodons sätt att ständigt utforska exakt vad som faller dem in
.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Nyligen förlorade Bokförlaget Forum
tre profilerade medarbetare till Petter Stordalens svenska förlagssatsning. Nu slås Forum ihop med Bonnier Fakta. Det nya förlaget kommer att ledas av Anna-Lena Hernvall, förlagschef, och Adam Dahlin, litterär chef. 110 fack- och skönlitterära böcker ska ges ut under det första året. 

Varumärkena Bonnier Fakta och Bokförlaget Forum kommer dock att finnas kvar, enligt ett pressmeddelande från Bonnierförlagen. I det nya förlagssamarbetet ingår även  Lovereads, Brillbee och Bonnier Brands.

– Det här blir Sveriges största och mest kvalitativa kommersiella förlag. Det nya förlaget får en oemotståndlig mix av Sveriges mest dynamiska och framgångsrika författare, säger Adam Dahlin i pressmeddelandet från Bonnierförlagen

I ett internt brev till förlagets författare nämns att sammanslagningen varit planerad länge, men att den tidigareläggs på grund av avhoppen till Petter Stordalens förlag Strawberry Publishing.

”Det har varit en turbulent vecka för oss på Bokförlaget Forum. Tack för ert stöd och för förståelse för den speciella situation vi plötsligt befann oss i när tre medarbetare i måndags lämnade förlaget”, skriver förlagschefen Adam Dahlin i brevet.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Low är ett band man utsätter sig för i hopp om att bli belönad på ett sätt man kanske inte riktigt räknade med. För njutbart är det inte riktigt, snarare lite obekvämt. Och inte bara för att deras musik i någon mån är väldigt händelsefattig, genomgripande dyster och sprucken, utan också för att bandmedlemmarna själva framkallar en märklig känsla av ambivalens.

Bandet bildades för över tjugofem år sedan i Duluth, Minnesota av det äkta paret Alan Sparhawk och Mimi Parker. Diverse basister har avlöst varandra, men Parker sitter kvar bakom trummorna och Sparhawk står kvar med sin gitarr.

De är fortfarande praktiserande mormoner, och de spelar fortfarande den mest långsamma och mörka indierock man kan tänka sig. Utvecklingskurvan har varit rätt flack fram till häromåret då de fick kontakt med producenten BJ Burton som på något magiskt sätt lyckades förlösa dem och gjorde deras musik på samma gång mer tillgänglig och mer sårig än någonsin. I Justins Vernons April Base-studio har de skapat två lysande album och tillsammans tänjt på gränserna för hur mycket undertryckt distorsion en låt kan klara.

Kägelbanan är lika varm, kvav och olämplig som konsertlokal som alltid, och jag sörjer att inte få sitta ned och försvinna in i detta utan att trängas. Men belöningarna kommer, oftast i form av atonala droner, ett återhållet brus som långsamt stiger och väller över oss. Som att väldigt långsamt bli överkörd av ett stort fordon.

”Känner ni er okej med att vara så nära varandra?”, frågar Sparhawk efter en låt och ser ut som att han ska fortsätta prata. Men det kommer inget mer. Han undrade bara.

När det hela är över slår det mig hur dynamiskt det ändå var. Under nästan två timmar spelar Low en rätt varierad blandning musik. Ibland dyker något slags vismelodi upp, ibland något som liknar gammal gospel, ibland en basgång som kunde legat och svängt i en soullåt.

De är bara tre personer på scen, och melodierna tillåts bara undantagsvis att ta plats i det minimalistiska uttrycket. Det kräver disciplin, och en väldigt tydlig konstnärlig vision. Kanske ett märkligt soundtrack till denna alla hjärtans dag, men fint ändå.

Läs
fler musikrecensioner av Po Tidholm
, till exempel
om hur Death Cab for Cutie tycks ha missförstått vad som en gång gjorde dem stora
.

{ 0 kommentarer }