▸ Peshang Rad om succén och framtiden

{ 0 kommentarer }

▸ Så många ➕ får ”La casa de papel”

{ 0 kommentarer }

▸ Berättar om åren i kampen mot cancern

{ 0 kommentarer }

▸ Orkesterkollegans ord: ”En underbar människa”

{ 0 kommentarer }

▸ Köpte bondgård men har kvar radhuset

{ 0 kommentarer }

Det går en röd tråd från Erik Saties tidigaste pianostycken från sent 1880-tal till John Cages ”In a landscape” från 1948 till Brian Enos ”Ambient 1: music for airports” som kom trettio år senare till Aphex Twins ”Avril 14th” från millennieskiftet till vår tids Nils Frahm.

Det är en tråd som handlar om inverterade äventyr, ett negativt utforskande, att våga tro på skönheten i tomheten. ”Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära”, för att citera Edith Södergran.

Tyske Nils Frahm har låg status inom konstmusikkretsar, av den enkla anledningen att hans musik inte låter eller beter sig som konstmusik. Frahm är mer en artist än en tonsättare, det han skapar är intressant på skiva, inte på notpapper. Hans sparsmakade och repetitiva stil är formmässigt simpel, hans melankoliska stämningsbyggen är inte utmanande (men tålamodsprövande för vissa) och hans pianospel är allt annat är virtuost.

Vill man så kan man stå med armarna i kors och avfärda Nils Frahm som en bluff. Själv hör jag en intimitet och en uppriktighet i hans musik, och om den ibland låter lättviktig känns det alltid som ett avsiktligt grepp.

På sitt förra album, sensationella ”All melody”, gick Nils Frahm i en ny riktning – ett mer maximalistiskt och mindre pianistiskt sound. Experimenterandet fortsatte på den ep-trilogi som samlades på fjolårets ”All encores”. Nya ”Empty” är dock en återgång till estetiken från äldre skivor som ”Felt” och ”Solo”. Det rör sig om åtta skissartade låtar med naket piano i fokus och ambientdoftande ljud som en tunn dimma runt allting.

”Empty” är egentligen soundtracket till en experimentell kortfilm med samma namn som Frahms vän Benoit Toulemonde regisserade 2012. Men musiken släpps först nu, med den uttryckliga intentionen att hjälpa lyssnarna att hålla sig starka och lugna i dessa tunga dagar av isolation. Det är musik som låter oron existera i rummet.

Bästa spår: ”No step on wing”

Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om Arcas drygt timslånga queer-electrolåt i trettio sektioner.

{ 0 kommentarer }

▸ Har hittat tillbaka till exet

{ 0 kommentarer }

▸ Flyttade till bondgård mot sin vilja: ”Kalles dröm”

{ 0 kommentarer }

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 19:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sangare-i-ingmar-nordstroms-dod/

Uppdaterad 18:15
Publicerad 18:12

Janne Landegren, som tidigare varit sångare, basist och gitarrist i dansbandet Ingmar Nordströms, har avlidit. Han spelade först i bandet Telstars innan han värvades till Ingmar Nordströms 1979. Janne Landegren tävlade även som soloartist i Melodifestivalen 1977.

Han hade hälsoproblem sedan flera år och en infektion i benet försämrade hälsan. Han avled på sjukhus i sviterna av infektionen.

– Det var en underbar kille, vi hade många lyckliga år tillsammans. Han var alltid pigg och glad, vi har skrattat mycket ihop, säger orkesterledaren Ingmar Nordström till Expressen.

Janne Landegren blev 68 år.

{ 0 kommentarer }

▸ Orkesterkollegans ord: ”En underbar människa”

{ 0 kommentarer }

▸ Kändisarnas glädjetips i coronatider

{ 0 kommentarer }

▸ Därför visas inte dokumentären om ikonerna

{ 0 kommentarer }

▸ Popstjärnan ber om ursäkt

{ 0 kommentarer }

lista Bästa streamingtipsen för hemmahänget

{ 0 kommentarer }

Det var i stråkkvartettens form mot slutet av 1700-talet som den första parlamentariska musiken utvecklades. Fyra självständiga och likställda stämmor i en dialogisk konversation. En av musikhistoriens mest blixtrande uppfinningar som fortfarande förses med nya laddningar i nutida kvartetter.

När Göteborgssymfonikerna i samarbete med Regionteater Väst, i en livestreamad version på GSO Play, nu presenterar skolföreställningen ”Sex” har man valt stråkkvartettmusik av fem färgstarka kvinnliga kompositörer – Grazyna Bacewics, Ethel Smyth, Elfrida Andrée, Carin Malmlöf-Forssling och Rebecca Clarke – för att skapa ett elektrifierande samspel med koreografin. 

Och det fungerar alldeles briljant. Det rörelsespråk som Monika Milocco har gett de tre dansarna är mjukt, luftigt och organiskt. Och hela tiden tydligt kommunicerande. Det här är inte bara en föreställning om känslor som har med kroppen att göra utan också om hur vi talar med varandra.

Som föreställningens konferencier gör multiartisten Aurelia Dey en mycket strong insats med sin berättelse, baserad på intervjuer med tonåringar i Västra Götaland. Vi får möta alla kärlekens stadier, från den första tändande detaljen till det fullbordade samlaget. Pirret, ruset men också förvirringen och olusten. Vad är egentligen en flirt, frågas det. Och den första kyssen blir en egen episod som också reflekterar över samtyckeslagen. 

Spännvidden är stor och humöret i dansen och musiken är sådant att det faller sig helt naturligt för Aurelia Dey i finalen att hurra för lusten, kroppen och kärleken. Att hurra för tanken på att rikta sig till någon och bli besvarad. Det som sker i varje takt i en stråkkvartett.      

Läs fler texter av Martin Nyström och fler av DN:s konsertrecensioner 

{ 0 kommentarer }

▸ Kanal 5 gör kändisversion av realityserien

{ 0 kommentarer }

▸ ”Gör allt vi kan” ✓ Här är nya bönderna

{ 0 kommentarer }

PLUS DOKUMENT Svenskättade rapstjärnan blev 21 år ✓ Bytte namn ✓ Bodde i fabrik

{ 0 kommentarer }

▸ Influencern sjuk ✓ ”Ganska säker”

{ 0 kommentarer }

PLUS 16 saker du måste veta om Netflix-serien

{ 0 kommentarer }