Per M: Att komma i tid är en hederssak

20 juni 2019

I högstadiet hade jag en lärare i franska som jag gillade skarpt och som bar det passande namnet Stefan Early. Det värsta han visste var elever som inte kunde hålla tiden.

Man kunde sitta bänkad i klassrummet en minut innan lektionen skulle börja, men ingen magister på plats. Då hördes ljuden från Earlys tvärbromsande folkvagnsbubbla ute på skolgården och en bildörr som slogs igen.

Med en, säger en sekund till godo stod han i katedern.

I tid. Som alltid.

En gång kom kompisen Mange för sent till lektionen. Han log på det sätt som brukade vinna honom förlåtelse:

– Hemskt ledsen magistern, jag glömde bort tiden …

Stefan Earlys svar kom prompt:

– Glömt bort tiden! Ett sån’t djävla svin! Jag ska min själ glömma att sätta godkänt.

Han hade förstås rätt i att ett bestämt klockslag är just det. Att inte respektera en tidsöverenskommelse är höjden av nonchalans, särskilt när tidsoptimister sätter det i system och förväntar sig acceptans. Jag är kanske mer försonlig än min gamle fransklärare, men väntar aldrig fler än tio minuter på vem eller vad det vara månde (utom på SL, nödd och tvungen).

Hur många filmer handlar inte om ”i sista sekunden”? Det är på håret att Hugh Grant hinner få Julia Roberts genom att fria inför världspressen i ”Notting Hill”. I ”Goldfinger” desarmerar James Bond atombomben i Fort Knox med 007 sekunder till godo, varken mer eller mindre.

Figurer som antingen kan eller inte kan hålla tiden återkommer i litteraturen sedan begynnelsen. Man kan förstå att Penelope hinner härskna till när Odysseus tar tjugo år på sig för att komma hem till henne på Ithaka.

Den vita kaninen har i alla fall hyfs nog att inse att han får skynda på till sitt möte med hertiginnan när han springer runt med sitt ur i Underlandet: ”Kära hjärtanes. Jag kommer för sent!”.

Och Phileas Fogg vinner faktiskt sitt vad om att klara resan jorden runt på åttio dagar genom att färdas österut genom tidszonerna, och därmed spara in ett dyrbart dygn.

Det finns också en slutlig deadline. Eller gör det? När ens klocka är slagen tror fortfarande en och annan att man hamnar hinsides.

Som Hendrix skaldade i ”Voodoo Chile”:

”If I don’t meet you no more in this world, then I’ll meet you in the next one – and don”t be late …”

Stress in i det sista.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: