Per M: Ett förnämligt men inte komplett matland

13 juni 2019

Det finns en McDonald’s vid en av infarterna till vår lilla sydfranska stad. Där behöver man inte stå i kö, för nästan ingen går dit.

Några korvkiosker hittar man inte alls. Däremot två ostronkiosker alldeles intill varandra. Konkurrensen dem emellan gör att man kan köpa sig ett dussin livs levande mollusker för samma pris som man får ge för en på Sturehof.

Det tål att upprepas – Frankrike är ett förnämligt land för den som tycker om mat och vin. Vår mejerist Monsieur Clerc frågar alltid vad smöret ska användas till –  stekning, sås, eller bakning, och i så fall vilket slags bröd, bulle eller bakelse.

Svaret bestämmer smörvalet. Och Monsieur Clercs opastöriserade mjölk kommer på torsdagar. Den kan inte sparas länge. Det gäller att hänga på låset.

Sedan kommer vi till det här med grädde. Här finns ett otal varianter, som kan vara épaisse eller légère, fluid, och så vidare. En väninna gav upp och använder numera och på gott och ont syrlig crème fraîche till allt som kräver tjock grädde. Men vill man ha god vispgrädde är det helt enkelt crème entière och inget annat som gäller.

Vägg i vägg med mejeristen härskar Monsieur Rinaldo, som hellre säljer dig en butelj Philipponnat till nyårsostronen och -gåslevern än en fyra gånger så dyr annan champagne med mer välkänd etikett. Medan paret som driver Delices D´Auvergne aldrig skulle få för sig att inte mala färsen framför kundens ögon, och gärna beställer hem lammnjurar för den sugne.

Det var alltså varken kokett eller aningslöst när hustrun hemma i Stockholm frågade om det fanns alkoholfritt, fastän det självklart endast stod barntillåtet vin på bordet när ombyggnaden av Slussen om hörnet än gång officiellt presenterades i lördags.

Det var en naturlig undran; när politiker och tjänstemän i den sydfranska staden ska berätta något nytt för medborgarna finns alltid potenta förfriskningar i rummet. Man vänjer sig och tror att det förstås är så överallt.

Dock, ett land med Medelhavets många sillsorter men utan vare sig ansjovis på skarpsill eller äkta strömming har ändå inte nått den högsta graden av civilisation. Dessutom, både dillen och gräslöken är sällsynta så dessa ska vi odla själva denna sommar.

Och visst förekommer kardemumma, men inte i något av alla de bakverk som stadens många konditorier skapar. Däremot och tack och lov i hustruns.

En av de godaste luncher jag ätit i våra franska trakter var den limande sole panée frite au beurre avec sauce tartare et pommes de terre bouillies som våra ytterst finsmakande vänner Inger och Börje bjöd oss på för några somrar sedan.

Detta, som på ren svenska är stekt panerad bergtunga med skarpsås och kokt potatis, kan väcka viss hemlängtan, alla ostron till trots.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: