Pet Shop Boys: Att skriva popmusik är som att leka

22 januari 2020

Neil Tennant är på gott humör. En onsdagseftermiddag med blott tre intervjuer är en ljum bris mot vad som väntar, påpekar han. Sju timmars pratande med den europeiska pressen väntar honom nästa dag. 

Dessutom kallade en journalist från västra Australien just Pet Shop Boys nya album ”Hotspot” för deras bästa hittills. 

– Sådant är ju ... trevligt. Men jag tycker verkligen också att det blev bra, jag tror faktiskt att vi gjort ett riktigt danspopalbum, det tog oss 39 år att lyckas med det, konstaterar han. 

– Jag förklarade för någon häromdagen att den här skivan går att spela direkt efter att man lyssnat på Michael Jacksons ”Billie Jean”. 

Vad var er ambition med det här, ert fjortonde, album?

– Vi bestämde oss för att det skulle bli vår Berlinskiva. Så den inleds bokstavligen i tunnelbanan, vi ville att låtarna och soundet skulle spegla staden.

Han beskriver den som en musikalisk resa genom den tyska huvudstaden, en som hämtar klangfärger från U-bahn-nätet, Warschauer Strasses råa klubbliv via Urbanstraße till det multikulturella Wedding i nordväst.

Albumets första låt skildrar en kille som ger sig ut just i stadens tunnelbanenät och väst- och östkvarter för att partaja och får syn på en gammal älskare, vilket väcker minnen.

Pet Shop Boys Foto: Phil Fisk

Låten därpå, ”You are the one”, beskriver ett Berlin på sommaren, heta söndagseftermiddagar ute vid sjöarna och sedan tillbaka till stadskärnan för att gå på bio eller bara hänga runt, se skönheten i stan.  

– Vi äger en lägenhet i västra Berlin sedan tio år i Wilmersdorf och har dessutom byggt en studio i den. Vi har för vana att flyga dit ibland för att skriva musik och bara umgås.

Den här gången har deras fokus varit inriktat på stadens berömda Hansa Studios. Ständigt omsusad sedan David Bowie hösten 1977 spelade in sin ”Heroes” där med den betongrå Berlinmuren på andra sidan fönstren. 

– Att arbeta i Hansastudion ger en tillgång till en massa gamla, analoga syntar, och annan utrustning från förr, poängterar Tennant. 

– Vi använde en hel del av de prylarna där och det förändrade ljudbilden på skivan dramatiskt. De två senaste albumen vi har gjort har låtit väldigt, väldigt digitalt. Den här är mer varm, mer analog. En smutsigare ljudbild. Det är ett slags dramalog-musik som dessutom rymmer fler ballader än de föregående skivorna.

Till Hansastudion på Köthener Strasse har sedan Bowies och Iggy Pops inspelningar där lockat artister som U2, Depeche Mode , Nick Cave, Siouxsie and the Banshees och R.E.M. Hur hörs det arvet på ert album?

– Framför allt i soundet, att vi använt så mycket analog utrustning och spelat in på bandspelare. Det präglar hela skivan tycker jag. Vi har också fångat trumsoundet, basen och keyboarden via högtalare i studions liverum vilket har skapat en speciell atmosfär som har gjort en stor skillnad.

Det är i dag en studio som lovsjungs lika högt som andra gamla pop- och rockinstitutioner, som Abbey Road och Trident i London, Hitsville i Detroit där Motown-soundet skapades och Sun Studios i Memphis som fäste Elvis och Howlin' Wolfs förmågor på skivor. 

Pet Shop Boys Foto: Pelle Crepin

Motsvarar Hansastudion hajpen?

– Absolut, den har ett enastående arv. Fast man i dag jobbar i ett annat inspelningsrum än det en trappa ner som David Bowie använde. Ändå är det fantastiskt att arbeta där. I dag ägnar man ju så otroligt mycket tid åt att programmera inför inspelningarna och det är härligt att få spela in i en stor studio som denna.

Vad lockade er till Berlin från början?

– Första gången vi reste dit var faktiskt redan 1987, vi var inbjudna för att se Bowie spela framför riksdagshuset och åkte då genom Checkpoint Charlie till Östberlin och vandrade till Alexanderplatz och längs Unter den Linden, Jag minns starkt hur tyst staden var då. Det där var inledningen till vår fascination för staden. 

Pet Shop Boys-duons vänskap med Wolfgang Tillmans – den tyske fotografen och mottagaren av Turnerpriset berömd för bland annat sina bilder av klubb- och gaykulturen – bidrog ytterligare till deras intresse för den tyska metropolen.

– Runt 2000 började vi resa dit lite oftare. Vi kände båda att vi behövde förändring, jag har faktiskt aldrig bott någon annanstans än i England. Att få bli en del av en så annorlunda miljö var och är helt enkelt spännande.

Vad har den avgörande inspirationen för ”Hotspot” varit?

– Jag är inte så inspirerad av andras musik, snarare av nya musikprylar och ... livet när det handlar om att skriva musik, säger han och förlorar sig i en utläggning om en ny  digital utrustning som förenklat gitarrinspelningar. 

– Just den fick oss faktiskt att kontakta Bernhard Butler (tidigare, karaktäristisk, gitarrist i Suede) som ju verkligen är bra. Så tekniken ger en verkligen många idéer för låtskrivandet – eller att bara köra bil igenom ett höstlandskap.

Pet Shop Boys Foto: Pelle Crepin

– Jag såg under en sådan bilresa hur man brände ljungen på hedarna runt mitt sommarhus, för att ge ny kraft åt marken. Det resulterade i låten ”Burning the heather” på skivan som handlar om en kille som förändrar sitt liv totalt – fast någon menade att den egentligen handlar om Brexit.

Ju mer man tränar sin kreativitet desto mer musik får man ur sig, tycks det.

Förra året gav den urbrittiska popduon ut ep:n ”Agenda” (med låttitlar som ”Give stupidity a chance”, inspirerad av Donald Trump och den ökande nationalismen, och ”What are we going to do about the rich?”) 

– Sådant som händer runt om en har alltid påverkat de texter jag skriver. Numera inspirerar ju till exempel Brexit, sociala medier och Trumps politik – och hemlöshet som jag sjunger om i ”Hoping for a miracle” på skivan om en förtvivlad kille som jag såg på en bro i London en natt. 

– Det är svårt att undvika sådant för det är ju allestädes närvarande.

Du och Chris Lowe verkar fortfarande tycka det är genuint kul att skapa musik. Vad håller er samman som duo?

– Fundamentet är faktiskt att det är kul. Att skriva popmusik är för mig som att leka, jag har aldrig sett musiken som en vanlig syssla. Och vi har dessutom en tydlig stil som låtskrivare, en metodik och ett sound och melodiskt uttryck. Det låter enkelt, men är inte det. 

Neil Tennant medger att det avslutande arbetet med en skiva kan vara kämpigt med deadlines, men låtskrivandet är aldrig det, försäkrar han.

– Och ju mer man tränar sin kreativitet desto mer musik får man ur sig, tycks det. Under 2018 skrev vi en massa låtar och förra året gjorde vi bland annat också låtar till ”Musik”, en uppföljare till West End-musikalen ”‘Closer to heaven”.

Vad kan du i dag se att du skriver om?

– Jag tror att jag alltid återvänder till sådant som att fly. Att inte bli fast i något. Jag har lätt för att känna mig klaustrofobisk och gillar inte folk som frågar: ”Vad gör du den 10 april?” Jag vill inte känna mig fast på något vis, svarar han inledande och konstaterar att han ofta hamnar i berättelser om hur ens privata jag påverkas av det offentliga livet.

– Till exempel hur den politiska dynamiken kan vara densamma som dynamiken i ett kärleksförhållande. Jag skriver också återkommande om längtan. Jag har lätt för att känna sådan, det är ju något som dessutom ofta kan skapa ett begär. Dessutom finns det ju ironi och ett slags humor i det jag skriver – vilket är ganska ovanligt i popmusiken. 

Pet Shop Boys Foto: Pelle Crepin

Politikens roll i popmusiken har sedan åtminstone 1960-talet varit ett omstritt ämne.

– Så är det. Jag tycker inte att ren politik funkar i popmusik, som att skriva låtar om Margaret Thatcher. Medan John Lennons ”all we are saying is give peace a chance” gör det. Den låttexten fungerar ju för det är en sådan allmän önskan, en strävan.

Varför avfärdas smart popmusik så ofta som ytlig, vilket till exempel nutidskonsten mer sällan gör?

– För att popmusiken är ytlig! Det är det som är så storartat med den. Men ändå lyckas den ofta ringa in något, fånga en känsla. Den är direkt och ett massmedium – och därför har den ibland lyckats förändra världen.

Blir man lycklig av att göra popmusik för femtio miljoner lyssnare, finns det något samband?

– Den där frågan är ett utmärkt ämne för en poplåt. Svaret är både och. Framgång skapar inte nödvändigtvis lycka, lycka är ju en egen slags succé, tänker Tennant högt.

– Samtidigt kan framgång göra en euforisk, men verkligen inte alltid. Jag har tidvis varit olycklig också när det gått bra.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: