Philip Glass: ”Min stora sorg är att Bowie inte fick höra symfonin”

20 maj 2019

Klockan är kväll i Stockholm och strax efter lunch i New York. Philip Glass är på gott humör i telefonluren, men tiden är knapp. Tio minuter har den amerikanske tonsättaren lyckats ”klämma in” i schemat för att prata med DN inför Sverigebesöket med sin 50-årsjubilerande Philip Glass Ensemble.

– Publiken kan förvänta sig kvintessensen av den mest drivna Glassmusiken från sjuttio- och åttiotalet, framförd av den bästa tänkbara ensemblen. Alltså den som ägnat sig åt att spela min musik under alla dessa år, säger Glass.

Gruppen, där han själv spelar keyboard, gjorde sin första spelning i New York i maj 1969 och består i dag till ungefär hälften av originalmedlemmarna.

– Vi har inte varit i Sverige på ett tag så det kändes som ett bra tillfälle nu medan vi alla ännu är hyfsat unga och starka och fortfarande kan spela, skrockar han. 

Vid 82 års ålder är Glass fortfarande en flitens man med ett flytande förhållande till tiden. Och just tidsrymder har varit en central del av hans musik under ett halvt sekel. Inte minst i ”Einstein on the beach”, hans fem timmar långa debutopera som publiken kunde vandra in och ut ur som den ville. Glass ogillar att kallas minimalist, men får musikhistoriskt sett dras med att vara en av genrens ”fyra stora” i sällskap av La Monte Young, Terry Riley och Steve Reich. Men framför allt skriver Glass musik som ständigt tycks befinna sig i en flödande framåtrörelse. 

Och rör på sig gör han alltså fortfarande, både som solopianist och tillsammans med sin ensemble. När jag undrar vad han har kvar att bocka av på listan som kompositör radar Glass upp ett antal beställningar som han måste sätta i gång med under sommaren eller till hösten. Alltifrån tv-musik till ett stycke för New York-filharmonikerna och naturligtvis cirkusoperan för Cirkus Cirkör.

– Jag kommer antagligen att börja arbeta med den i oktober, säger Glass på ett sätt som gör att jag förstår varför han egentligen inte har tid att prata med journalister.

Bakgrunden till samarbetet med den svenska nycirkusgruppen och regissören Tilde Björfors är Folkoperans uppsättning av ”Satyagraha”, Glass Gandhiopera från 1979, som gästspelade i Brooklyn i fjol. ”Circus days and nights” bygger på en diktsamling av Robert Lax, en amerikansk poet i Allen Ginsberg-generationen.

– Jag har suttit på scenrättigheterna i ungefär tio år, men glömde bort att skriva stycket. När jag sedan såg Tildes iscensättning av ”Satyagraha” slog det mig: De kan göra det! säger Glass och berättar entusiastiskt om hur projektet kom till stånd efter bara några dagars bekantskap.

Inför intervjun snubblar jag över ett citat i New York Times: ”Om vi behandlade miljön med icke-våld skulle vi inte ha smältande polarisar”, sa Glass redan 2008. Det var i samband med Metropolitanoperans nypremiär av just ”Satyagraha” och ett samtal om klimatförändringarna.

– Den genomsnittlige amerikanen råkar för närvarande vara mer insatt i klimatfrågan än många i regeringen, säger Glass nu.

Äldre generationer – ja, knappt han själv – hade inte kunnat föreställa sig att världen skulle stå inför den sortens problem, konstaterar han. Fakta som i dag är självklara för både hans barn och barnbarn.

Philip Glass. Foto: Balazs Mohai

I sina memoarer ”Words without music” berättar Glass om när han som ung beställde hem svårsålda Schönbergkvartetter till pappas skivbutik i Baltimore. Men också om hur han fascinerades av den extrema längden på i synnerhet Bruckners symfonier. Samt om hur den österrikiske senromantikerns sound fått ett otippat och undermedvetet inflytande på hans eget komponerande. En annan inspiratör har varit David Bowie och dennes Berlintrilogi. 1992 skrev Glass sin första symfoni baserad på albumet ”Low”, snart följd av symfoni nr 4 ”Heroes”. 

Men först så sent som i år uruppfördes den tredje och sista delen, symfoni nr 12 ”Lodger”. 

– Jag har ingen bra förklaring till varför det dröjde förutom att jag hade fullt upp med annat, säger Glass. Tanken på att göra den tredje delen har alltid funnits där. Jag talade om det med David medan han levde. Men jag förstod inte att han var så sjuk när jag väl berättade att den äntligen var på gång.

Philip Glass Ensemble.

Los Angeles Times kritiker lovordade förnyandet av den symfoniska formen och den ”kulturella modulationen”. Att den till skillnad från de två tidigare symfonierna inte bygger på Bowieskivornas musikaliska teman, utan enbart på texterna har samtidigt väckt blandade reaktioner. När vi talas vid i slutet av april har ”Lodgersymfonin” ännu inte haft Europapremiär. Efter framförandet i London är The Guardians recensent inte nådig i sin kritik, men avslutar ändå texten med att Bowie ironiskt nog antagligen hade älskat den. 

– Min stora sorg är att han aldrig fick höra symfonin eftersom jag anser att just den här kommer honom närmast för att den är sprungen ur låttexterna. Andra må ha arbetat med skivan, men detta var hans verk.

I stället för en klassiskt skolad sångsolist valde Glass den västafrikanska vokalisten Angélique Kidjo som han tidigare samarbetat med.

– Hon sjunger mer som en jazzsångare på så sätt att hon ändrar rytmen här och var. Hennes tolkning är lite friare. Det beror inte på oförmåga, utan har att göra med hennes musikaliska uttryck.

Trots att tonsättaren själv insisterar på motsatsen har även Glassverk från olika decennier ett tydligt signum.

– Det är sant av den anledningen att vi alla har ett personligt sätt att gå, prata och uttrycka oss på, menar han. Om vi fördjupar oss i ett konstnärskap kan vi urskilja en målning av Paul Klee eller någon annan konstnär. Oavsett om det är ett tidigt eller sent verk känner vi igen stilen.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: