Po Tidholm: Svenskarnas version av Woodstock var naturromantisk, barntillåten och förvirrad

01 augusti 2021

Framåt mitten av sjuttiotalet började det som förenat musikrörelsen att splittra den i stället. Tommy Rander, den hårdföra redaktören på Göteborgsbaserade tidningen Musikens Makt myntade begreppet ”Gärdesromantik” och slungade detta mot alla som inte inordnade sig i hans utilitaristiska syn på musiken som ett vapen i klasskampen.

Men det tycks ha börjat lugnt och fint, den där lite svala sommaren 1970 när den första Gärdesfesten ägde rum efter ett antal stormöten i lägenheter på Söder. Det ska ha varit lite stormigt på de där mötena, och vid ett tillfälle lär en teatergrupp ha tågat in och proklamerat att det skulle vara röda fanor på Gärdesfesten. I alla fall enligt musikjournalisten Bengt Eriksson, som fått skriva ned sina minnen i konvolutet på skivbolaget Silences återutgivning av dubbelalbumet.

Det här är musik som, exotiskt nog i vår tid, varit svår att få tag på. Originalet, utgivet 1971, har kostat uppåt 2 000 kronor på nätet och då har lyssningen ändå inte varit en särskilt angenäm upplevelse. Den psykedeliskt färgade vinylens låga kvalitet, den långa speltiden och det usla liveljudet gjorde skivorna till minnen och internationella samlarobjekt snarare än något man lyssnade på.

Omslagsbilden är däremot ikonisk; scenen bakifrån, ett par hemmabyggda förstärkare, ett trassel av sladdar, motljus, en kille med gitarr, publiken i gräset och en liten flicka med pippilotter som tittar på. Det första man hör på skiva 1, sidan A, är någon som efterlyser Perre, Higgins och ”Uno med mustaschen”. Detta är den svenska versionen av Woodstockfestivalen, barnvänlig, förvirrad, naturromantisk och mytomspunnen.

Festen på Gärdet anses vara starten på en rörelse, eller kanske åtminstone den första kulminationen i fyrtiotalisternas frihetsprojekt. En ungdomskultur som slog sig fri från kommersialisering, normer och välfärdsstatens förväntningar. Ganska snart splittrades rörelsen, och ut kom helt olika politiska visioner, och väldigt olika musik. Men just musiken har nog tyvärr hamnat lite i skymundan. Så detta är ju intressant ändå.

För på det återutgivna ”Festen på Gärdet”-albumet har ljudet jobbats igenom ordentligt av Silences hustekniker och medgrundare Anders Lind, som var den som sorterade och mixade musiken när det begav sig. Från originalbanden har han lyckats få ut ett ljud som knappast hade varit möjligt att åstadkomma då, vilket – på gott och ont – gör att man för första gången också hör hur allting låter. Inspelningarna var anarkistiska och primitiva, och i den alla kan spela-anda som rådde var det ibland svårt att veta vilka som ens hördes på banden.

Festen på Gärdet var en gratis musikfestival som anordnades vid två tillfällen i Stockholm, sommaren 1970.
Festen på Gärdet var en gratis musikfestival som anordnades vid två tillfällen i Stockholm, sommaren 1970. Foto: Silence

Få av de konstellationer som spelade överlevde heller någon längre tid. Vem minns i dag banden 2 000 Spenar, Grönsakslandet eller Det Europeiska Missnöjets Grunder, trots de kreativa namnen? Inte heller låter det särskilt bra. Få verkade veta hur man stämde en gitarr, höll takten eller tonen, men det var nog underordnat själva andan.

Men annat låter ju helt ok. Som Samla Mammas Mannas distade jazzrock eller Turids lite tankspritt spröda folksång. För dem var nog faktiskt musiken överordnad manifestationens innehåll. Det finns en riktning i deras bidrag som bar dem vidare genom sjuttiotalet.

Gruppen Solen Skiner överlevde också, men framstår som nästan parodiskt proggiga. Greg FitzPatrick, som senare öppnade syntaffär i Stockholm och spelade med Adolphson & Falk, hade just kommit hem från Indien 1970 och spelade sitar och sjöng en visa om ”Farmer Jack”. Gudibrallan var debutanter när de framförde låten ”T-doja” och blev omedelbart upplockade av Silence efter Gärdesfesten. Deras första skiva blev också skivbolagets första utgåva. Den andra var organisten Bo Hanssons klassiker ”Sagan om ringen”.

Det tycks ändå – trots att flera av bidragen kan beskrivas som tidstypiskt amerikanska – vila något väldigt genuint svenskt över hela skivan. En textburen, svensk folkloristisk rockmusik som kunde blanda naturlyrik med socialrealism. Där utmärker sig förstås Träd, Gräs och Stenar, kanske det mest seglivade av alla de band som finns på dubbelalbumet. De har överlevt både som namn och grupp, trots att bara en originalmedlem återstår.

Jag tänker att det säger något om kvalitet, att detta svårfångade begrepp nog trots allt är långt mycket viktigare än politisk vilja i längden.

Läs fler texter av Po Tidholm och mer om musik

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: