Radiosymfonikerna fattade eld under dirigenten Herbert Blomstedts ledning

21 november 2020

Jag kan ha varit lite sent ute, men första gången som jag upplevde en verklig yra kring Herbert Blomstedt i Sverige var för 25 år sedan, efter en serie bejublade konserter i Stockholm och Göteborg. Inte för att han presterat något spektakulärt nytt och eget, utan för att han med sin klara blick och osvikliga känsla för form och struktur avtäckt det skapande undrets mysterium. Det innersta i all riktigt stor musik. Och i sådana lyckliga fall kan en symfoni av Gustav Mahler framträda med samma klargörande genomskinlighet som en av Joseph Haydn. 10 år senare pensionerade sig Blomstedt som 78-åring då han lämnade chefskapet för den anrika Gewandhausorkestern i Leipzig. Och ser tiden efter detta fram till nu som sina bästa år som dirigent.

Att musiken håller honom levande, även nu under den rådande pandemin, har vi förstått. I en filmad intervju i somras berättade han exempelvis om hur han ägnade sin tid åt att studera in nya verk. Och om sina storstilade planer på att spela in Schuberts och Brahms samtliga symfonier med Gewandhausorkestern. Något som kan bli hur bra som helst, att döma av den nyss utgivna inspelningen av Brahms etta (Pentatone/Naxos). Det är en förunderligt ungdomlig och levande tolkning, som redan prisats i svenska och internationella medier. Dessutom ”Sällan har vi mer desperat behövt det här ljuset än i dag, när hela världen riskerar att förlora sin själ. För när själen är förlorad, är vi i sanning förlorade.”

Herbert Blomstedt och solisten Johan Dalene.
Herbert Blomstedt och solisten Johan Dalene. Foto: Arne Hyckenberg

Inför sin konsert i Berwaldhallen i fredags intervjuades Blomstedt i DN av Maria Schottenius och försäkrade att han känner sig i högform: ”Jag blir aldrig trött. Jag kan aldrig få nog. Första klangen som slår emot en när man står framför en fin orkester, som Sveriges Radios symfoniorkester, är förtrollande.”

Denna oförskräckta vakenhet inför inför uppgiften lyste direkt igenom i konsertens första verk, W A Mozarts violinkonsert nr 5 i A-dur, med Johan Dalene som solist – 73 år yngre än Blomstedt! Nu skall man inte göra så stor affär av musikers åldrar, men här gick det inte att undgå hur deras samspel fick färg av detta. I DN kommenterade också Blomstedt hur sällsynt det är för honom att arbeta med en sådan ung solist, en ”pojke”, att han numera spelar med väldigt få solister, vilka för det mesta är ”gamla bekanta”.

Men vem som var mest pojkaktig, Johan eller Herbert, i denna så underbart pojkaktiga musik (Mozart var bara 19 år när han skrev den) gick heller inte att säga. Att denna violinkonsert tillhörde det som Astrid Lindgren allra helst lyssnade på kändes i alla fall ovanligt rätt, hon hade tagit båda i sin famn!

Efter den lekfullt nöjsamma stunden med Mozart var det dags för Franz Schubert och hans nionde symfoni. Den med en ”himmelsk längd”, enligt Robert Schumann som tillsammans med Felix Mendelssohn låg bakom att den postumt uruppfördes i Leipzig 1839. Och det var som att Radiosymfonikerna fattade eld i denna resa in i det okända och oförutsägbara – där det omväxlande skallar av total övergivenhet och sjunger av återerövrad livslust. Och som vågade detta tack vare en maestro Blomstedt i ledningen likt en trygg vägvisare som under symfonins alla plötsliga spårbyten och riskfyllda prövningar förmedlade ett okuvligt: ”Vi skall igenom det här tillsammans!”.

Ja, det här var ett musicerande på mesta möjliga allvar och därför också med full relevans för den tid vi lever i nu.

Läs mer:

Dirigenten Herbert Blomstedt: En sann musiker tappar inte kärleken

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: