Konserten med Ensemble 1700 stannar på första steget och blir bara en rad
standardformuleringar, tycker Tobias Lund.
Jultid är barocktid i konsertsalarna. I måndags var Skissernas museum mer än
fullsatt när Ensemble 1700 ägnade sig åt musik av Johann Sebastian Bach.
Sångerskan Anna Jobrant var solist i kantaten ”Mein Herze schwimmt im Blut”
och i ytterligare en aria. Hon höll en litet förnäm distans till texten och
satsade mer på att fylla rummet med sin stiligt glänsande sopranklang.
I Konsert i A-dur för oboe d’amore steg ensemblemedlemmen Per Bengtsson fram
och blåste vackra toner ur detta instrument som är oboens svärmiska
storasyster.
Själva Ensemble 1700, som den här gången bestod av fyra stråkar, oboe, luta
och cembalo, har med rätta fått mycket beröm. Därmed är förväntningarna höga
och därmed kan man bli besviken över en i och för sig väl genomförd konsert.
Den ”tidstrogna” spelstil ensemblen företräder bygger på läsning av
musikläroböcker från barocken. När sådan historieforskning är första steget
i ett kreativt arbete med ett musikstycke kan resultatet bli hur spännande
som helst. Stannar man däremot på detta första steg blir musiken bara en rad
standardformuleringar. Så uppfattade jag konserten i måndags.
Är jag bara gnällig nu? Det beror på var ribban för Ensemble 1700 ska ligga.
Jag har hört dem klara höjder som kvalificerar för barockmusik-VM. Det
gjorde jag inte nu, men det är i förhållande till de högre höjderna de ska
bedömas om man ska ta dem på allvar. Och det har de ofta visat att de
förtjänar.
Kvällens undantag var koralen i den avslutande kantaten. Till Jobrants svala,
klara melodi spelades en rufsig och svängig walking bass. Stämningen var en
sådan där som är så svår att beskriva, som ligger bortom varje schablon och
som är en av anledningarna till att åtminstone jag lyssnar på musik.
Hämtat från Sydsvenskan
