Sara Martinsson: Dags att sluta förutsätta att indie är lika med vänster

22 januari 2021

Plötsligt satt indieartisten Ariel Pink i Fox News och grät. Efter att tillsammans med musikerkollegan John Maus ha besökt Washington i samband med stormningen av Kapitolium har han blivit av med sitt skivkontrakt. I en intervju med den konservativa tv-profilen Tucker Carlson sa han sig vara offer för cancelkultur. Hans öppna stöd för Donald Trump ska ha lett till att han nu är ”utblottad och utkastad på gatan”.

Det är inte första gången Ariel Pink hamnar i blåsväder. De senaste åren har uppmärksamheten kring hans musik varit sparsam, medan hans allt mer extrema politiska ställningstaganden gjort honom till ny posterboy för den amerikanska alt-högern. Hans resa påminner om den som Morrissey gjort före honom. Sedan The Smiths-frontmannen yttrat invandringsfientliga åsikter och stöd till högerextrema krafter har också han blivit mindre sedd som musiker, mer som kantkung.

Fallet är som bekant extra högt för en gammal indieikon. Ingen tror att den som framför väna popmelodier kan vara annat än vänster. Denna kulturella förståelse av en viss musikstil som ett erkännande av en viss politisk tillhörighet är vanlig, men problematisk. Oaktat var man står i frågan huruvida konstnären bör skiljas från verket så stämmer ju inte bilden av indiescenen som ett politiskt korrekt paradis. Den har, precis som alla subkulturer, både ett rasistiskt och misogynt bagage. Det sistnämnda manifesterar sig bland annat tydligt i det upphöjande och idealiserande av ”pojken” som varit Ariel Pinks nyckel till framgång.

Få moderna artister har så väl förkroppsligat den truliga, Peter Pan-lika pojkpersona som indiescenen älskar som den nu 42-årige Ariel Pink. I en tidig konsertrecension beskrev DN:s Nils Hansson träffsäkert honom som ”en märklig artist, som började med hemma­inspelade kassetter i det kaliforniska pojkrummet och egentligen aldrig har lämnat det”. ”Hemma-inspelade kassetter” och ”pojkrummet” är signalord i sammanhanget. Kattmynta för varje indiefan, men också markörer som lika mycket som de definierar in, också definierar ut.

För den som inte har ett ”pojkrum”, eftersom den helt enkelt inte är en pojke, har alltid svårare att nå acceptans i en sådan kultur. Detta är centralt, och en bakgrund som man måste förstå Ariel Pinks många misogyna uttalanden och ageranden emot. Han har exempelvis vid flera tillfällen sammankopplats med Incel-rörelsen, gjort musik till en uppmärksammad film om den samma, sagt att han vill ha en kvinna som ska vara hemma och ta hand om familjen, och så vidare. Hans högerposition är ingen nyhet. Men eftersom han verkat inom en scen som sätter likhetstecken mellan pojkighet och charm har ingen riktigt tagit honom på allvar, förrän nu.

Indiepopen må betrakta sig själv som en motkultur. Men kring Ariel Pink har samma mekanismer varit i spel som när Donald Trump tilläts avfärda sina sexistiska uttalanden som ”omklädningsrumssnack”. Hans Trump-sympatier borde alltså inte förvåna någon. Han är precis samma killtyp som ex-presidenten. Bara utrustad med åttakanalsbandspelare, rosa hår och glittersmink som avledningsmanöver.

En annan av indiescenens kultfigurer, Michael Grace Jr från bandet My Favorite, sammanfattade på Facebook kärnfullt vad alla som nu chockeras av Ariel Pinks fall måste förstå: ”att anamma en viss typ av estetik är inte detsamma som att markera en ståndpunkt”. Det är dags att vi slutar förutsätta att musik som ser ut och låter på ett visst sätt alltid kommer från samma ideologiska plats. Vi måste börja lyssna på vad folk faktiskt säger.

Läs mer av Sara Martinsson och fler kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: