Säverman: Att bli ett med sin stegräknare

19 juli 2019

Hade tidigare försökt med en lös liten stegräknare om handleden men kom aldrig upp till mer än två tusen steg. Dessutom tappade jag ideligen stegräknaren och fick köpa ny och hade dessutom ingen stroke att falla tillbaka på. Det hade jag nu. Och stegräknare i mobilen.

Jag började i skärgården och insåg snart att jag höll på att ledas ihjäl om jag inte hade något mål. Vi har trettio meter till ångbåtsbryggan och hundra till lanthandeln. Man kan gå fram och tillbaka till ångbåtsbryggan 150 gånger eller femtio gånger fram och tillbaka till butiken. Men blir man inte galen själv så är det någon annan som tror att man är det och tillkallar hjälp för att få stopp på galenskapen.

Många finner ett nöje i själva vandrandet men jag blir bara uttråkad om jag inte har ett mål. Ett snår med brännvinskryddor eller vad som helst, bara inte vad som helst.

Bäst är marschmusik. Den är komponerad för att marschera efter. Till tonerna av ”Gardeskamrater”, ”Fladdrande fanor” och ”Sverige på vakt” vandrade jag i ur och skur för att få ihop mina tio tusen steg.

I stan lärde jag mig vissa sträckor. Att gå från Medborgarplatsen till Skanstull gav 700 steg. Medborgarplatsen till Slussen 500 steg. Slussen till Kungsträdgården 800 steg. Kungsträdgården till Moderna Museet 650 steg. Moderna Museet till Roslagstull 3500 steg. Roslagstull till Nybroplan 3000 steg.

När jag nu inte hade något mål att gå till. Det hade jag sällan.

Men jag vande mig att gå. I alla fall med stegräknare. Och bara så, har det visat sig.

I går på stan skulle jag kolla hur många steg jag gått. Men jag hittade inte stegräknaren. Mobilen låg kvar hemma.

Guds död, jag stod som förlamad. Hur skulle jag ta mig hem? Att gå utan att få stegen räknade kom inte på fråga.

Jag gick till närmsta hållplats, väntade en kvart och tog bussen.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: