Scenrecension: Anders Janssons ståupp är formidabel underhållning

17 mars 2019

Höga förhoppningar men låga förväntningar. Där någonstans ligger Anders Janssons definition av optimism. Efter hans första egna soloshow – den rätt medelmåttiga, medelåldersmätta, på alla sätt medelklassiga ”Kom in och stäng dörren” – för några år sedan var såväl förhoppningar som förväntningar nu ganska lågt ställda. Och bara titeln ”Radikal optimist”, på en affisch med en skrämmande asgarvande Jansson, kunde väl göra vem som helst svart i sinnet – oreflekterat optimistiska människor är som bekant förfärligt provocerande. När han så även denna gång överdrivet och ironiskt kommer utdansande på scenen till ett av sin ungdoms soundtrack (nu Wham!) står det klart: Ahapp, det var väl det man visste.

Redan efter två minuter är det dags att kasta det negativa överbord. Det här kanske faktiskt kan bli formidabelt.

Till skillnad från mången annan klassisk standardståupp serverar Anders Jansson universella snarare än aktuella ämnen. Det blir inte mycket av typen ”Har ni tänkt på att nu för tiden...”, utan istället allmänmänskliga reflektioner över livet, mestadels kön- och klasslösa. Han pratar om nudister, det idiotiska i varför man ska vara duktig hos optikern, läkaren eller tandläkaren, hans finska mor och värmländska far, apoteket, utrotningshotade ljud, scouterna, sitt eviga ryggskott, naprapater, och en rad annat som i sig inte är det minsta speciellt. Men som i Janssons fall framförs på en gång lika enkelt och naturligt som om någon stod och var lite kul i köket på en fest och som en sorts mikropjäser. Han kan skådespela, och gör det också. Med effekten att mitt i allt det till synes simpla blir det scenkonst. Improvisationsteater.

Hans imitationer, inklusive kroppsliga, av både människotyper och sådant utan vävnad är på pricken. Han driver med allt möjligt och alla möjliga, inklusive sig själv, utan att bli föraktfull. Han har självförtroende utan att vara det minsta kaxig, han ger oss inte ett skratt som fastnar i halsen om Förenta staternas president, klimatet, eller gnällspikarna på högerkanten – och vi bara ler. Trots att någon poäng här och där är lite väl lätt uträknad innan han själv kommer dit.

Det värker i ansiktet efteråt, för inte många gånger under de nittio minuterna som svischar förbi, har mungiporna halats. Det blir som en del nu har räknat ut aningen svårt att begripa varför, annat än att det här är en leverans av, ja, underhållning. Så enkelt kan det vara, och så här varm, ombonad, rent mysig, har inte Skandiascenens näringslivsaula känts sedan Marika Carlsson var här för ett par år sedan. Jo, det blev formidabelt. Kanske för att vi inte hade så höga förhoppningar – och för att det är lite si och så med den där janssonska radikaloptimismen. Från och med nu får nog Anders Jansson leva med att under resten av den jättelånga turnén genom Sverige ha skyhöga förväntningar på sig.

Läs fler recensioner av Niklas Wahllöf , till exempel om den självföraktande superhjälten Sarah Millican .

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: