Scenrecension: Blixtrande dialog om klassresor i ”Äkta känner äkta”

17 mars 2019

När skådespelaren Amir (Jonatan Rodriguez) efter många år återvänder till förorten, med oversized halsduk och matchande senapsgul keps, synar Sami honom direkt: värsta Södermalmsstilen. Själv har han en hopkrupen hållning och undvikande blick – Peter Viitanen har en skicklig förmåga att liksom fånga en gestalt i steget. När Sami med en skamsen axelryckning börjar berätta om sitt liv, om drogerna och om sitt bristande föräldraskap, tycker Amir att det låter som jätteintressant material till dokumentären. Det är ju därför han har sökt kontakt med barndomsvännerna Sami och Nidal igen. Kameran är redan monterad på stativet, riktad mot teaterpubliken i den betonggråa trappan.

Till en början finns det också någonting som känns just uppställt med Alexander Salzbergers ”Äkta känner äkta”. På scenen placeras tre figurer som får representera olika utfall av den socioekonomiska uppväxtmiljön. En som fastnade i skiten, en som gjorde mäklarkarriär och en som lämnade allt för ett liv i de fina salongerna. Men så snart texten kommer i rörelse blir ”Äkta känner äkta” allt annat än statisk.

Alexander Salzberger: ”När jag åker tillbaka till Vällingby ses jag som överklass” 

Bland annat gör Zardasht Rad en entusiasmerande entré i rollen som Nidal. Han har en tuppig kroppsföring som döljer vissa osäkerheter men genast rubbar Amir, som annars blivit van att mötas av applåder. Ju längre återträffen lider desto mer börjar vännerna protestera mot att deras liv ska reduceras till funktioner – i berättelsen om förorten eller, ännu värre, om Amirs relation till den.

”Äkta känner äkta” handlar alltså om berättarperspektiv. När Sami och Nidal tränger sig in bland publiken och tar plats framför kameran, för att berätta på beställning om lyckorus och ångestpåslag, lär Amir ut andningsteknik för att de ska kunna känna känslor som på teatern.

Salzbergers nya pjäs har förstås beröringspunkter med ”Kicktorsken” från 2012, den hyllade monologen om klassresan från Vällingby till Dramaten. Den hemvändande skådespelaren i ”Äkta känner äkta” får svar på tal – Sami och Nidal anklagar Amir för att ha utelämnat osmickrande detaljer i sin självbiografiska uppväxtskildring.

Det handlar också om tillhörighet och skam, om maskulinitet, om att finna sig själv när man ständigt blir påklistrad bilder utifrån. I bakgrunden skuggar andra levnadsöden som tonar fram närmast i thrillerformat, medan vännerna rör sig i trappan under flashbacks till tonåren, från första jointen till första begravningen.

Här finns ett par darlings och en del repetition, men framför allt livfullt skådespeleri och blixtrande dialogiska kraftmätningar, med ett särskilt intelligent öra för snedsteg i den sociala trappan.

Läs fler recensioner av Jacob Lundström , till exempel om Mike Bartletts ”Ingripandet” .

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: