Scenrecension: ”Förlovningen” är fars i dess renaste form

14 januari 2019

Dags för Georges Feydeau på Dramaten! För två eller tre år sedan hade det varit en långsökt idé, inte för att den franske farskungen Feydeau är ospelad på Nybroplan – tvärtom – utan för att farsen alltid har dragits med ett oförtjänt dåligt rykte. Mimi Pollaks ”Leva loppan” på Dramaten 1968 är nog den roligaste föreställning jag sett på Nybroplan. Den lever kvar i mångas minne. Jan-Olof Strandberg var så snabb att han mötte sig själv i dörren.

Kanske kommer man om femtio år att tala på samma sätt om Ellen Lamms lyckade version av en annan och mindre känd Feydeaufars, ”Förlovningen” från 1894. I synnerhet andra akten är teater i dess renaste form. Den första liknar mer en presentationsrunda, det vill säga den ena olämpliga entrén efter den andra. Det är farsens logik: fel person vid fel tillfälle.

Här vaknar nattklubbssångerskan Lucette lagom till lunch med sin älskare Bois-d’Enghien vid sin sida, ovetande om att han planerar att göra slut med henne och samma kväll skriva under äktenskapskontraktet med sin fästmö Viviane...

Rasmus Luthander är ett fynd i rollen som Bois-d’Enghien, ett pantomimiskt geni som lyckas illustrera den panikslagna känslan av att befinna sig på två ställen samtidigt.

Resten kan vi räkna ut i sömnen. Rasmus Luthander är ett fynd i rollen som Bois-d’Enghien, ett pantomimiskt geni som lyckas illustrera den panikslagna känslan av att befinna sig på två ställen samtidigt. Omgivningen förser honom med flera anledningar: bland andra Magnus Ehrners resonör, i princip ofarlig men med en andedräkt som får alla att studsa tillbaka minst en halv meter.

Betydligt farligare är Danilo Bejaranos latinske älskare och i kontrast till Rasmus Luthander ett exempel på farsens motsatta logik: understatement. Hans ilska är en tickande bomb. Andra lever på att bara vara i vägen, som Eric Sterns litteratör med sin imposanta kroppshydda och Omid Khansari med sitt överbett.

Att kvinnorollerna hamnar i skuggan av dessa komiska uppvisningar får skyllas på Feydeaus notoriska misogyni, vilket inte hindrar Electra Hallman från att sätta sin fräcka signatur på Bois-d’Enghiens tillkommande; en pojkflicka i de ”fina” salongerna.

Magnus Florin och Ellen Lamm har i sin bearbetning flyttat handlingen till 30-talet och strukit en akt. Rikke Juellunds scenografi har fördelen att likna ett slags spellåda. Det leder tankarna till den renässans Feydeaus farser upplevde efter andra världskriget. Den psykologiska realismen med sin föreställning om människans inre behövde kompletteras med en syn på tillvarons blinda mekanik. Det var nu Jean-Paul Sartre skrev sin DN-artikel om Strindberg som ”situationist”. Den store Jean-Louis Barrault hade på sin repertoar i Paris både Feydeau och ”Hamlet”.

Precis som Dramaten den här våren. Skynda att se Ellen Lamms bidrag och undvik att som Georges Feydaeu bli tokig på gamla dar.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: