Scenrecension: ”Häxjakten” på Dramaten är djävulskt bra

15 september 2019

År 1892 utbröt häxjakt bland de kristna puritanerna i Salem, Massachusetts. Hundratals människor anklagades för att ha umgåtts med Satan, ett tjugotal avrättades. Arthur Millers historiskt väl underbyggda pjäs ”Häxjakten” handlar om detta. Den skrevs på 1950-talet och avspeglade samtidigt den republikanske senatorn McCarthys jakt på ”röda” – demokrater och kulturverksamma – som anklagades för ”oamerikansk verksamhet”.  

Regissören Alexander Mørk-Eidem – på sätt och vis här tillbaka i sitt Stadsteatersammanhang där hans arbetssätt tycks få bättre svängrum – gör det han är ojämförligt bäst i Sverige på: han slår an pjäsen som en stämgaffel och låter oss höra tonen – förbluffande stark och ren – från vår egen tid. Familje- och vänskapsband bryts, oskyldiga händelser får apokalyptisk betydelse, en lögn tänder en annan tills hela samhället brinner. Den heliga rättmätighet vi alla lider av får sig en överhalning som förskräcker. Över Elverkets scen hänger en gigantisk ljusrigg där hundratals lampor låter ana hettan från helvetet som människorna själva skapar.

Hemma hos Pastor Parris ligger dottern Betty (Juliett Eklöf) medvetslös. Djävulen ska ha lurat henne och de andra unga flickorna till nakendans i skogen. De har ertappats. Pastorn, Andreas Kundler, tror med sina halvt medvetna överslätanden på att detta är djävulens verk, som inte får fläcka hennes – eller hans – anseende.  

Dramat flödar sen av anklagelser, vantolkade och uppförstorade händelser, lösa rykten och lögner, ofta pådrivna av ekonomiska mellanhavanden och sociala beroenden. Det blir härvor ingen kan ta sig ur, gestaltade genom ett fulländat ensemblespel där ingen del är umbärlig. 

Här är paret Proctor. Som maken John gör Shanti Roney kanske sitt livs roll. Plågad betalar han av på sin otrohetsskuld, brottas med lusten efter den unga Abigail, rasar mot överheten, knäcks och reser sig med solkigheten ersatt av självrespekt. Han är friare och starkare i sitt skådespeleri än någonsin. Ellen Nyman matchar honom väl som hans hustru: klarsynt och besk men inte bitter, stark och förlåtande när det gäller. 

Mot dem står de anklagande flickorna i en rollbesättning som är snudd på magisk. Karin Franz Körlof, het och kall som kolsyresnö är den tonårigt besatta och beräknande Abigail som puttar igång hatmaskineriet och håller det snurrande. Med sig får hon pigan Mary som Isabelle Kyed gör med perfekt balans – lättledd och lurad, men också känslig, stadig och hederlig. 

Paret Putnam har förlorat sju barn vid födseln, varifrån kommer den förbannelsen? Kirsti Stubø rasar i förtvivlan mot förlöserskan. Maken, Johan Holmberg, biter hårt ihop om samma raseri. Niklas Falk är Giles Corey som blivit juridisk expert av att stämma folk för allt möjligt. Han växer i ett roligt porträtt från krumelur till äkta hjälte. Shebly Niavarani som domare Hale börjar på anklagarnas sida, men älskar lagen mer än dömandet och glider sakta över till att försvara: en blid, noggrann tjänsteman.

Gerhard Hoberstorfer som den inkallade viceguvernören Danforth är i sina ögon en fullkomligt opartisk domare, med vältaliga gester och pekanden helt oemottaglig för alla dissonanser i målet. Den egna auktoriteten är den enda Gud han lyssnar till. 

Smårollerna kuggar in med exakthet och närvaro hos alla, så välregisserat och ödesbundet att man börjar tro att djävulen kanske har sitt finger med i spelet. Eller är det någon annan? Utnems svala Psaltartonsättningar håller emot, vägrar underblåsa den religiösa fanatismen, finns det en annorlunda tro? 

Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson nämns i programbladet, och hans ande svävar över föreställningen. Både för teatersynen – intelligent, folklig, påstridig, frigörande och i solidaritet med de svagaste. Men förstås också för att han själv så outhärdligt tragiskt föll offer för en tidens och opinionens likartade svallning av otyglad självrättfärdighet.

”Häxjakten” är en strålande föreställning i högt tempo som i teaterns och historiens namn vill avskräcka oss från att hata och vantolka våra meningsmotståndare och i stället öva oss i att mötas och gå vidare, mot nästa konflikt, och nästa. Månntro om den lyckas?

Läs fler scenrecensioner av Ingegärd Waaranperä här.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: