Scenrecension: ”Oliver!” på Göteborgsoperan blandar samhällssatir och trallvänliga melodier

15 september 2019

Det smaskas och snaskas redan innan ridån går upp. Här sitter tre överklasskarikatyrer med runda clownmagar och tar för sig från dignande fat. Barnhemsbarnen nedanför på scen får nöja sig med kornvällingen som änkan Corney (Anna-Maria Hallgarn) slevar upp i takt med musiken. Men de drömmer förstås om ”Food, glorious food”, eller ”Mat, ljuvliga mat”, som det inledande ensemblenumret heter i Ulricha Johnsons gatusmarta nyöversättning med 2000-talstugg som ”fett” och ”chill”. 

”Oliver!” betraktas av många som den bästa brittiska musikalen. Andra menar att Lionel Bart bara gjorde med Charles Dickens roman ”Oliver Twist” vad Disney gjorde med Rudyard Kiplings ”Djungelboken”. Oavsett hur man ser på saken är musikalen en säregen och förbluffande välfungerande blandning av samhällssatir och trallvänliga melodier.

Markus Petterssons buffliga Mr Bumble – föreståndaren som tar Oliver i örat för att pojken har mage att be om mer mat och sedan säljer honom – ser ut att ha klivit rakt ut ur filmversionen från 1968. Men i övrigt bygger Göteborgsoperan sitt eget universum av tragikomiskt förvrida vuxenkaraktärer som ständigt sviker och utnyttjar barnen. Från de Tim Burton-skruvade begravningsentreprenörerna Mr och Mrs Sowerberry (Lars Bethke och Åsa Fång med extra långa armar) till David Lundqvists djupt störande rollfigur Fagin som kallar sitt gäng av ficktjuvande småpojkar för ”gullisar”. 

Men den verkliga finessen här är varken Lehna Edwalls fantasifullt vackra kostymer eller Frida Arvidssons scenografi med fiffigt flyttbara storstadssiluetter i sotgrått, utan hur symbiosen mellan musik och rörelse skapar ett eget slags berättande. När Bart komponerade musiken lär han ha gjort det utifrån hur de olika personerna går. Något som Fredrik Benke Rydman tagit fasta på i sin koreografi och regi (tillsammans med Victoria Brattström).

Man har fått avslag på moderniserande musikändringar, men leker istället med tempot och frilagda detaljer. Under Bjorn Dobbelaeres ledning får orkestern både förstärka och fylla i dialogen. När den grovt kriminelle Bill Sikes (en riktigt otäck Tobias Ahlsell) första gången gör entré behövs inga repliker.

Caroline Gustafsson gör ett psykologiskt begripligt porträtt av Nancy, rivig och självständig, men ändå så bunden vid sin misshandlande make Sikes, som till slut slår ihjäl henne. Den stora barnensemblen har under året drillats i en ”Oliverskola” och vid premiären gör Viktor Werlenius en hjärtknipande huvudrollsinsats som Oliver, flankerad av Wilmer Hellstens streetdance-sluga Dodger.

Men egentligen är kollektivets starka insatser viktigare än de enskilda prestationerna i en musikal som bygger lika mycket på masscener (tänk den svängiga ”Om-pa-pa”) som på ballader. Jag kan ha betänkligheter över vissa grepp, men imponeras ändå av en finurlig uppsättning som aldrig står stilla.

Läs fler texter av Johanna Paulsson här

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: