Scenrecension: ”Orlando” på Malmö stadsteater är på alla sätt gränsöverskridande

15 september 2019

När den brittiske politikern och skriftställaren Nigel Nicolson beskrev Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ”litteraturens längsta och mest charmerande kärleksbrev” tänkte han sig att detta brev var riktat till hans mor, författaren Vita Sackville-West. 

Woolf och Sackville-West hade en långvarig kärleksrelation och det råder ingen tvekan om att den förra lät den senare stå modell för den polyamorösa aristokraten Orlando.

Men när Malmö stadsteater nu sätter upp den amerikanska dramatikern Sarah Ruhls scenversion av romanen om poeten som helt självklart susar genom seklerna, från 1500-tal till 1900-tal, och halvvägs förvandlas från man till kvinna, blir det uppenbart att det borde ha stått ”return to sender” på kärleksbrevets kuvert. 

Det är romanen själv, eller rättare sagt litteraturen själv, som är den egentliga adressaten. Litteraturen som kan sudda ut alla gränser, knäppa upp alla korsetter, lösa upp alla sociala snörningar, färdas fritt i tid och rum. Kärleken är Orlandos liv. Men den kära leken är inte bara erotisk utan också, framför allt, litterär.

Det finns inte mycket dramatik i Sarah Ruhls dramatisering. Ändå är detta en suverän föreställning. Texten, översatt av Sara Stridsberg, är fantastisk. Kärleken får Orlando att vilja krossa ekollon under fötterna. Underbart!  

Skådespelarna glider friktionsfritt in och ut ur sina roller, samtidigt som replikerna lobbas fram och tillbaka som fjäderbollar. Jenny Wilson och hennes medmusiker skapar en suggestiv fond och gör föreställningen i sig till ett uttryck för det gränsöverskridande som är ”Orlandos” tema. Är detta en teaterföreställning, ett sångspel, ett romantiskt allkonstverk? Spelar genren någon roll?

Det är rapp och rolig scenkonst smart iscensatt av Sara Cronberg. Det går undan, särskilt gäller det första akten där Göran Dyrssen fått en drömroll som drottning Elizabeth. Komiken prioriteras, ibland rör sig föreställningen på gränsen mellan fars och buskis. Det balanseras av en stram, vacker scenografi och en elegant kolorering av tidsresan, från ett vitt 1500-tal till ett vinrött 1900-tal.

Sekunderad av en välsmord ensemble frigör sig en stjärna: Cecilia Lindqvist i titelrollen. Hon bekräftar att hon är en av Sveriges bästa komediaktörer. Det har Malmöpubliken länge känt till. Dags för resten av landet att upptäcka det.

Läs fler texter av Per Svensson här.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: