Scenrecension: Realistiskt och drömlikt om prostitution och missbruk

08 november 2019

Det står visserligen inte ”Föddhora” tryckt på den stora fyrkantiga rosa ryggsäcken. Men när Lo Kauppi kommer in på scen iförd den och rosa cykelhjälm förstår vi att pjästiteln blinkar till matleveransföretaget där hennes rollfigur har timanställning som cykelbud (med 39 kronors timlön). En Östermalmsdam har väntat alldeles för länge på sin beställda tandoorigryta någonstans på Kampementsgatan. Men budtelefonens syntetiska röst ropar bara ut sina obegripliga gps-anvisningar som surrealistisk poesi.

”Jag blir så glad när allt går åt helvete för då är det som vanligt.” Terese, som försöker lämna prostitution, missbruk och självskadebeteenden bakom sig, lyckas ge oss många bitar av sig själv under en enda akt. Kauppi serverar dem med mentala trumvirvlar som vore de skämt i en ståupprutin – för i livets hårda skola är Terese klassens clown, så hittar hon också en röd skumgumminäsa bland skräpet på marken. Men bitarna av sin vän Marisol finner hon inte, hon som har våldtagits och styckmördats av två män.

Ja, det är en mörk monolog som Teater Brunnsgatan Fyras konstnärliga ledare Martina Montelius har skrivit, samtidigt typiskt drastisk och ordlekande. Hon är fenomenal på ”i huvet på”-berättandet, att visa verkligheten inifrån en människa. Här är det gjort med politiskt patos (i programmet finns hjälptelefonnummer för både dem som vill ut ur prostitution och dem som köper sex, och föreläsaren och prostitutionsöverlevaren Merly Åsbogård håller en inledning) men som dramatik i egen rätt. Vi får lyssna till Tereses röst, och bara den.

Montelius har själv regisserat, och riktar med fast hand Kauppis starka energi helt rätt, skruvar ner och upp precis där det behövs, så att publiken dras med i den realistiskt drömlika dramaturgin. Oväntade lösningar i Figge Norlings scenrum hjälper också till med sömlösa scenbyten. Videoprojektioner ger illusionen av att Tereses cykel rör sig, som Clownen Mannes cykel med tecknad kuliss i 1970-talets barn-tv. När hon cyklar vidare på slutet, till tonerna av ”Internationalen” på speldosa, ser det ut som att det faktiskt inte kommer att gå åt helvete, utan att hon hittar dit hon vill.

Läs fler scenrecensioner och fler texter av Maina Arvas

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: