Sebastian Johans: Peter Dahl var rabulisten som vann folkets hjärta

18 maj 2019

Det fanns inte bara en Peter Dahl, utan flera.

Den första jag lärde känna var den älskvärde rabulisten som målade krogliv och tolkade Bellman med en familjär frejdighet så stor att man kunde tro att de suttit på Den gyllene freden och lyft både en och många bägare tillsammans. Så är det sannolikt för många som växte upp på 80-talet, då Peter Dahl hörde till det fåtal bildkonstnärer som tog sig hela vägen in till gemene mans vardagsrum. 

Läs mer: Folkkäre konstnären Peter Dahl är död 

Han dök upp i planscher, litografier och böcker och i den kollektiva lägereld statstelevisionen fortfarande utgjorde. 

När jag blev lite äldre mötte jag min andra Peter Dahl. Långt fränare än krogskildraren som älskades av alla, med målningar som den monumentala ”Stolta stad.” 

”Självporträtt med farmors soffa”, 1953. Foto: Sven-Harrys konstmuseum

Det var förstås den vanvördiga, ilskna och upproriska Peter Dahl jag stötte på. Och målningen vad givetvis ”Liberalismens genombrott i societeten”, där prinsessan Sibylla blottade sig för en societetsherre som stolt förevisade sin erigerade lem. Målningen hade till och med blivit beslagtagen av polisen när det begav sig i början av 70-talet, vilket placerade Dahl i samma liga som Carl-Johan De Geers med sin skändade flagga. Det var inte utan att illustrationerna till Fredmans epistlar plötsligt framstod som en smula tandlösa. 

I dag framstår avståndet mellan epistelbilderna och målningsserien ”Drömmar i soffhörnet”, där ”Liberalismens genombrott i societeten” ingår, ändå inte särskilt stort. Den senare är visserligen mer politisk och gör med giftiga färger en skoningslös satir över en lobotomerat likgiltig, borgerlig medelklass, som bara drömmer om att klättra ännu ett snäpp på samhällsstegen. Men förutom det befinner den sig ganska nära Bellmantolkningarnas gladporriga och väldigt lustfyllda historieberättande. 

Det syns när Peter Dahl har haft roligt.

Men Peter Dahl hade fler sidor än dessa två. För ungefär ett år sedan öppnade den retrospektiva ”Peter Dahls världar” i Sven-Harrys guldhus i Vasaparken. Peter Dahl var redan märkt av sjukdom och det framstod som sannolikt att utställningen skulle bli den sista större presentationen av konstnärskapet som han själv skulle få se. Enligt utsago var konstnären själv belåten med utställningen, som sonen Christoffer Dahl hade sammanställt. 

Med visst fog, vill jag tillägga. Här fick publiken, som utställningstiteln antyder, möta inte bara en och två, utan många olika Peter Dahl. 

Vi fick se den trevande ynglingen som under tiden på Kungliga konsthögskolan 1958-63 tog stora intryck av lärare som Lennart Rhode. Vi fick se de första stegen hos en mer självständig konstnär som kastade sig ut över samhället med omättlig aptit. Och vi fick förstås också se den älskvärde rumlaren som hängde på krogen.

Men vi fick också se eskapisten som ett helt, långt liv byggde vidare på barndomens fantasiland Caribanien, som består av ett otal fint uppbyggda miljöer befolkade av fler än 30 000 tennsoldater, kompletterade med kartböcker, lexikon, historiker och så vidare. 

Och vi fick möta den sene, nostalgiske målaren som ljusromantiskt längtade sig tillbaka i målningar som den innerliga ”Min farmors hus”. 

Det blev en fin sammanfattning av en lång karriär. Och uppriktig. Det syntes också här att åren kring 1970 rent kvalitativt stack ut hos Peter Dahl. I bildsviten ”Vårat rum”, nämnda ”Drömmar i soffhörnet” och en mängd enskilda verk från denna period flödar Peter Dahls dukar av en målerisk intensitet som lätt kan tävla med giganter som Francis Bacon och Lucian Freud. 

”Min farmors hus 1”, 1990. Foto: Sven-Harrys konstmuseum

Under en handfull år är Peter Dahl så bra att hans övriga konstnärskap till viss del överskuggas. Men det är ett problem som tillhör de angenämare. Peter Dahl är inte dålig före och efter denna period. Det är bara det att han just där och då kan tävla med de allra största, vilket de allra flesta konstnärskap aldrig kan. 

Utställningen på Sven-Harrys inleddes med en av konstnärens allra sista målningar, ”Trippelsjälvporträtt”. I verket sitter den rullstolsburne konstnären framför 60-talsverket ”Två självporträtt i motsatta roller”. Det är en kongenial bild. Avståndet är långt mellan den åldrande målaren och hans två yngre jag. Men världarna närmar sig varandra. En lampa från det äldre rummet har flyttat ut i det nya. Trådarna dras samman. Alla upplagor av Peter Dahl sitter ihop. 

Målningen blev en fin inledning till en värdig avslutning.

Trippelsjälvporträtt, 2016. Konstnären framför 60-talsverket ”Två självporträtt i motsatta roller”. Verket visadespå förra årets retrospektiv på Sven-Harrys. Foto: Sven-Harrys konstmuseum

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: