Sergej Loznitsa: Jag vill visa farorna med blind personkult

13 november 2019

För ett år sedan kom Sergej Loznitsas ”The trial”, en svart-vit arkivdokumentär om de ökända så kallade Moskvarättegångarna 1930. Ett slags teatrala, Kafka-liknande showrättegångar som var första vågen i det som senare skulle leda till Josef Stalins brutala utrensningar som ledde till att miljoner medborgare avrättades eller hamnade i fångläger. Under arbetet upptäckte Loznitsa att det också fanns enorma mängder filmmaterial från tiden kring Stalins död i mars 1953. Att ställas öga mot öga med historien fick honom att tappa hakan.  

– Det var som att se liv från en annan planet. Jag fick genast en förståelse för var människor befann sig känslomässigt i detta ögonblick. Framför allt drabbades jag av människornas ansikten som i första hand uttryckte rädsla inför framtiden. Plötsligt insåg jag hur historiska bilder kan fånga ansiktet av en hel nation vid en viss tidpunkt. Man kan hitta fantastiska detaljer vad gäller frisyrer, klädmode och arkitektur, säger Sergej Loznitsa som gästar Stockholms filmfestival, där ”State funeral” tävlar i dokumentärsektionen.  

Josef Stalin på lit de parade i dokumentären ”State funeral” Foto: Venedigs filmfestival

”State funeral”, som hade världspremiär i Venedig i höstas, är en hypnotisk, meditativ och repetitiv skildring där åskådaren sugs in i historien. Det är också en kuslig skildring av kulmen på den personkult som systematiskt byggts upp under Stalineran. Allt börjar med en röddraperad kista lyfts ut ur en blå skåpbil och slutar fem dagar senare med den grandiosa begravningen på Röda torget i Moskva. 

Däremellan ryms nära två timmar i ett slags tidskapsel; en balsamerad diktator i ett blomsterhav, ändlösa kondoleanståg, sammanbitna officiella delegater som flygs in från när och fjärran. Allt ackompanjeras av poetisk propaganda och musik av klassiska tonsättare som Tjajkovskij, Chopin och Schubert. 

”State funeral” Foto: Venedigs filmfestival

– Det är ett superintressant ögonblick av vår historia som filmades med minutiös noggrannhet och verkligen innefattar bilder från hela det väldiga Sovjetunionen – från St Petersburg till Vladivostok. Ingen har sett något liknande – om man bortser från de en procent av den ryska befolkningen som såg den vinklade ”Det stora avskedet” som visades strax efter Stalins död 1953, säger Sergej Loznitsa. 

Själv föddes han först elva år senare, 1964, i Belarus, växte upp i Kiev och gick i filmskola i Ryssland. Som regissör är han djupt fascinerad av den ofta flytande relationen mellan fiktion och verklighet. Symtomatiskt nog har han också varvat dokumentärer som ”Maidan” med spelfilmer som ”Den ödmjuka”, ett absurt helvetesdrama som försöker pejla stämningarna i dagens Ryssland. 

Förra året vann han regispriset Cannes-sektionen Un Certain Regard med den svarta komedin ”Donbass” som är en absurd freskmålning om det bortglömda kriget i östra Ukraina. Det är också en film som tydligt illustrerar Loznitsas djupa oro över att den fria tolkningen betyder mer än fakta i dagens värld. Hans uttalade mål är att få publiken att tänka själva och vara en motkraft till propaganda, alternativa fakta och alla former av mediemanipulationer. 

Bild 1 av 2 Ur Armando Iannuccis ”The Death of Stalin” från 2018.

Foto: Dove/Quad Productions/Kobal/REX

Bild 2 av 2 Ur ”State funeral”.

Som många andra roades han av Armando Ianuccis hyllade satir ”The death of Stalin”, en hysterisk skildring av kaoset och maktspelet efter diktatorns plötsliga död efter en stroke. 

– Iannuccis film är ett slags förklaring av samma skeende som i min dokumentär men på ett behörigt säkerhetsavstånd. Jag ville snarare att publiken skulle få uppleva samma sak som människorna i verkligheten, utan vinkel eller berättarröst, säger Loznitsa och ger prov på sin ironiska, svartsynta humor. 

– Som filmskapare hade jag problem med ”State funeral” eftersom min ”hjälte” bara befinner sig i en position på ett enda ställe filmen igenom. 

Filmens brist på vinkel och tydlig kontext är något som vissa kritiker har haft problem med, däribland den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen som recenserade filmen i The New Yorker.   

– Jag ville att publiken skulle få uppleva historien utan filter. Den poetiska propagandatext som läses upp i mausoleet är så uppenbart löjlig att det blir en ofrivillig komedi, men visst finns det också människor som tar den på allvar. Men för mig är filmen en tydlig illustration av farorna med blind personkult, säger Loznitsa som menar att filmen skildrar en ”villfarelse som påtvingats i ren och skär skräck”.

– I scenerna från begravningen finns bilder på Stalins fruktade säkerhetschef Lavrentij Berija – som själv skulle bli avrättad några månader senare. Det är också en mäktig politisk historielektion om det sovjetiska imperiet. Tanken är att göra en handfull filmer som beskriver olika aspekter av Stalinismen, säger han. 

”State funeral” har också blivit högaktuell i en tid när envåldshärskaren Josef Stalin dammats av och gjort comeback i på hemmaplan. För två år sedan korades han till ”historiens mest betydelsefulla person” (oavsett nationalitet) – före Vladimir Putin – i Ryssland. Samma ”oberoende” opinionsinstitut, Levada, har också publicerat en ny undersökning som visar att nära hälften av alla ryska medborgare mellan 18 och 24 år aldrig har hört om Stalins utrensningar. 

Sergej Loznitsa uttrycker skepsis inför att Stalin skulle vara populär i de breda folklagren, men menar att han är ett spöke från det förflutna som fortfarande ställer till det. 

– Visst, Stalins namn dyker upp på nytt, men för mig handlar det mer om maktens kretsar som försöker organisera något kring denna historiska figur – till exempel olika sorters pressaktiviteter i de statskontrollerade medierna. Dessvärre är makten i dagens Ryssland organiserad ungefär på samma sätt som i Sovjetunionen under Stalineran. Vi har samma typ av politiker nu som då, säger Loznitsa. 

Hur tror du att President Putin skulle reagera på ”State funeral”? 

– Det är ingenting som jag går runt och tänker på. Men alla människor som upplevde det gamla Sovjetunionen borde titta på denna film med stort intresse. I grunden handlar det som sagt inte om Stalin som person – utan om att det är livsfarligt med alla former av totalitär makt och blind personkult. 

”State funeral” visas torsdag den 14/11 (kl 12.00) och fredag (kl.10.00) den 15/11 på Stockholms filmfestival. 

Sergel Loznitsa när han vann regipriset i Cannes-sektionen Un certain regard med ”Donbass” 2018. Foto: imago stock

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: