Sevärd sammanfogning av Verdi på Norrlandsoperan

28 februari 2021

I oktober skulle Norrlandsoperan haft premiär av Giuseppe Verdis ”Macbeth” i regi av Dan Turdén. Men det satte pandemin stopp för. I stället fogade Turdén på kort tid samman några scener ur fyra andra av Verdis operor – ”Giovanna d’Arco”, ”I masnadieri”, ”Luisa Miller” och ”Don Carlos” – med det gemensamt att de alla är baserade på pjäser av Friedrich Schiller. Och att de tvinnar samman det privata med det offentliga.

Föreställningen fick titeln ”Kärlek & politik”, två ingredienser som hos Verdi blandas och förblandas med en hetta som inte har någon motsvarighet i operalitteraturen. Orsaken till detta är flera. Alltifrån hur Verdi, som den italienare han var, såg operahuset som ett slags torg där tidens samhälleliga konflikter tog gestalt i spelets form. Till det extrema fokus han gav åt den musikaliska nivån. En musikdramatisk integritet som, oavsett vad som sägs i librettot, gör hans operor till ett passionerat krig mellan olika röster som i tydliga mönster åtrår och rivaliserar varandra. Begäret finns alltid med, i varenda takt, och dessutom på flera olika plan. Det är det som gör Verdi så intressant, man vet aldrig säkert var gränserna går mellan kammaren och torget eller för kärleken och politiken.

Tidigare i år blev Turdén utsedd till operachef för Norrlandsoperan och genom att man därefter anslutit sig till det internationella digitala nätverket Opera Vision (vilket även Kungliga Operan har gjort) finns nu en strömmad version med titeln ”Love & politics” på denna plattform som hade premiär i lördags under Ville Matvejeffs musikaliska ledning. Och som är mycket sevärd.

Som sammanbindande länk bjuds vi på Schiller själv i Sara Ribbenstedt deklamerande och dansande gestalt som utlovar att ”Teaterns natur är djupare och varaktigare än moral och lagar.” Och först ut är Elsa Ridderstedt och Hrólfur Saemundsson som Giovanna d’Arco och hennes far i en brännande scen som är en skärningspunkt mellan det heroiska och det mänskliga. Verdis stridsmö är också en älskande dotter.

Därpå följer två flammande scener ur den överhettat melodramatiska och våldsamma ”I masnadieri” där människan ser sig ”förskjuten av jorden och förbannad av himlen”. Och där Jihan Shin gör den flammande tenorrollen.

I ”Luisa Miller”, som är lika svärtad men har en intimare och mera realistiskt ton, bryter komedins form fram i en duett mellan Luisa (Hege Gustava Tjönn) och Wurm (Tapani Plathan) samt i en stor ensemblescen. Även här berättas det om hur något ungdomligt och friskt kärlekstörstande förgörs. På Verdis eget språk handlar den om tre basröster som effektivt maler ned allt liv och lyster hos en sopran och en tenor.

Därefter är det dags för frihetspatoset i ”Don Carlos” där människan sägs vara ”främmande på jorden och helt utan hopp”, darrande av rädsla och skräck, inför Gud eller sig själv. Här ser vi bland andra Susanna Levonen som Eboli, operans nyckelgestalt, vars erotiska och politiska begär brinner med samma låga.

I föreställningens final får vi ändå en glimt av befrielse ur dessa lågor då den återvänder till ”Giovanna d’Arco” och den symboliskt laddade scenen där hennes sköld har blivit en vinge. Och då man, nästan, är beredd att tro på Schillers ord om att friheten endast göms i diktens och sångens riken.

Läs mer om musik och fler texter av Martin Nyström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: