Sibille Attars nya skiva är personlig och förtrollande

26 februari 2021

Det går inte riktigt att komma runt ”1997”, den tredje låten på Sibille Attars fjärde album. Det är ju en så närgången skildring av hur den vid titelns årtal sextonåriga Attar tvingas sova i trappuppgångar på grund av alla bråk hemma att den tränger sig på.

Över en förvridet flickpop-influerad ballad som skulle kunna göra Lana Del Rey grön av avund upprepar Attar den centrala textraden ”it’s not right but it happened” och läser anteckningar ur en gammal dagbok på svenska (det är en obeskrivlig känsla att verkligen, verkligen inte ha någonstans att bo).

”A history of silence” är på ganska många andra sätt ett album som kräver uppmärksamhet. Textmässigt framför allt, men lika mycket i musiken. För det finns alltid någon diminutiv detalj som kärvar när allt skulle kunna gå lätt.

Gång på gång kreerar Attar ganska grandiosa och dramatiska poplåtar, bara för att sen lägga till något som bryter av mot alla snygga stråkar och skira sextiotalsstämningar. Ibland är det John Carpenter-synthar eller Mike Post-saxofoner, ibland new ageiga panflöjter eller förvridna röster, ibland metalliska science fiction-ljud eller samplad filmdialog.

Alla referenser från 1986, 2002, 2021 eller, ja, 1997 hackas upp i små beståndsdelar och sätts sedan samman i lager på lager till minisymfonier på ett väldigt personligt – och förtrollande – sätt.

Bästa spår: ”Hard 2 love”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: