Skivrecension: Isabelle Faust hittar den högsta njutningen hos Bach

26 juni 2019

Under senare delen av 1600-talet föreställer man sig inom naturvetenskapen och filosofin att allt som existerar styrs av lagbundna rörelser kring ett absolut centrum. En tankemodell som bland annat ledde till upptäckten av gravitationen och blodomloppet samt en rad mekaniska uppfinningar. Men som också spred sig till politiken (den absoluta monarkin) och till musiken (utvecklandet av det tonala systemet).

I musiken blev treklangen centrat och kvintcirkeln det kosmos där harmoniken kan röra sig enligt bestämda lagar. Där ackordgångar, på ett närmast magnetiskt vis, skapar spänning genom att röra sig bort från centrat eller vara förlösande genom att hitta hem. Med den konfliktladdade solokonserten hittade tonsättarna den farkost som djärvast kunde leka med dessa lagar. Och främst av alla i denna konst blev Johann Sebastian Bach.

När Isabelle Faust nu på en fullkomligt enastående dubbel-cd griper sig an Bachs violinkonserter, några sinfonior, triosonater och en av orkestersviterna, gör hon det efter att i över tio år trängt allt djupare in i Bach. Från sonaterna och partitorna för soloviolin till förra årets magnifika inspelning av violinsonaterna tillsammans med cembalisten Kristian Bezuidenhout. På det nya albumet är det Akademie für Alte Musik Berlin under ledning av Bernhard Forck som står för orkesterspelet. En ensemble i yppersta världsklass.

På albumet ryms flera verk som finns i andra versioner hos Bach. Exempelvis den inledande Konserten i d-moll som är mer känd som en cembalokonsert. Faust och orkestern ger den ett ruskigt driv som förmedlar både demoniskt ursinne och den högsta njutningen. I den intimare andra satsen blir Fausts fiolstämma en röst med alla tänkbara nyanser som fyller ut den höga rymd som orkestersatsen skulpterar fram.

Täthet, fart, dynamik och rytmisk svikt kännetecknar också spelet i de övriga violinkonserterna. Särskilt den i a-moll och dubbelkonserten i d-moll. Men största överraskningen är ändå de tre mera sällan hörda sinfoniorna som bjuder på allt från drömsk melankoli till dånande fest.

En härligt översvämmande Bachfest återfinns också på dubbel-cd:n ”Concertos for piano” som samlat konserterna för ett, två, tre och fyra klaver (arrangerat för tre). De tre östeuropeiska pianisterna Evgeni Koroliov, Anna Vinnitskaya, Ljupk Hadzi Georgieva och Kammerakademie Potsdam bjuder på ett helt annat Bachspel än Isabelle Faust och berlinarna. Betydligt lugnare och mera klassiskt balanserat men med en energi och nerv som vinner i längden.

Flera av klaververken på detta album finns för violin på Fausts album, så jämförelsen blir oundviklig. Mest påfallande är hur ett betydligt lägre tempo får pianostämmorna att framträda med all önskvärd tydlighet. Och exempelvis avslöja den lustiga likheten med ”Vem kan segla för utan vind” i konserten för tre pianon i C-dur.

Bästa spår: Sinfonia BWV 1045 med Isabelle Faust. Adagio BWV 1064 med Koroliov, Vinnitskaya och Georgieva

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om den sorgsne Schubert som René Jacobs har hittat mitt i yran.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: