Skivrecension: Maria Lithell Flyg avvaktar – och sträcker sig mot vemodet

15 september 2019

Den här musiken avvaktar innan den sträcker sig ut med långa toner från en saxofon, en cello eller en oboe. Det är som i en lite äldre svensk film då någon öppnar en dörr och försvinner ut, för att få vara ensam med sig själv eller för att låta sig omfamnas av något större än det som ryms mellan fyra väggar.

Kalla det för vemod. Vi känner igen det och Maria Lithell Flyg får det att vibrera i oss på nytt i sin kammarmusik. Som i tonsättningen av Barbro Lindgren där dikten viskar: ”Jag ligger stilla i en båt/och driver långsamt ut/fast det är dimma.”

Men i det utsträckande kan också finnas en känsla av gryning istället för skymning, ett uppvaknande. Som i ”Jag är en känslig själ” för slagverk och saxofon. En munterhet som blandar sig i leken och som får det att dagas.

Bästa spår: ”Tease - Interference”

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur Malin Broman och Simon Crawford-Phillips spelar både Felix och Fanny Mendelssohn.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: