Skivrecension: Rammstein har kvar sin fula råhet men provokationerna har åldrats

18 maj 2019

Rammstein är verkligen formade av DDR. Samtliga medlemmar växte upp i Östtyskland och hälften var under 80-talets sista år involverade i punkbandet Feeling B. Deras existens illustrerade tillståndet i den krackelerande diktaturen – upprorisk musik från väst hade trängt in och växt till en rörelse som inte gick att trycka undan, men maktens försök att kontrollera den fortsatte. Gruppens debutalbum var den första renodlade punkskiva som gavs ut på Östtysklands statliga skivbolag Amiga.

Medlemmarna lärde sig den protestmetod som sammanhanget krävde: Att vara så kaotiska att de störde med sin blotta existens, utan att säga något som kunde vändas emot dem. När muren fallit och Rammstein bildades förfinades metoden, för att istället dra fram gamla undansopade synder i ljuset. Übermensch-estetik och militäriska hårdhet, bildsatt med nazistfotografen Leni Riefenstahls verk, användes för att trycka så hårt som möjligt på den ömmaste av punkter.

Men liksom tidigare hade provokationen också ett egenvärde. Med tiden har den komponenten växt hos Rammstein. Hos den breda massan är de kanske mest kända för en låt om att hata sin partner (”Du hast”), en gubbsjuk låt om att knulla genast (”Pussy”) och en musikvideo där den tyska kannibalen Armin Meiwes är mitt i maten (”Mein teil”).

Självbetitlade ”Rammstein”, det första albumet på tio år, sätter direkt samma ton. I musikvideon till singeln ”Deutschland” äter bandet upp nationalmaskoten Germania och spelar fångar i nazistiska koncentrationsläger. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tyska regeringen kallade videon ”en smaklös exploatering av konstnärlig frihet”. Det var såklart meningen.

Andra singeln, samma sak. ”Radio”, en i grunden vass berättelse om frihetssträvan hos inlåsta DDR-ungdomar, får en musikvideo där blonda pinuppor tillber och onanerar med radioapparater.

Här står Rammstein inför samma problem som humorserien ”South Park” och tv-personligheten Sacha Baron Cohen: Kalkylerad smaklöshet är inte längre en särskilt smart protest. När vi har en amerikansk president som skryter om sina sexuella övergrepp och ett snabbväxande brunt parti i Tyskland är det inte subversivt med porr och nazistuniform. Det är snarare högst alldagligt, på gränsen till medlöperi.

Inte för att Rammstein skulle vara nazister, utan för att protesten måste bli disciplinerad när maktens strategi är att så kaos. Numera har världens största politiker dragit ner byxorna på sig själva, och de viftar glatt med det som fanns däri. Rollerna är ombytta, och de gamla DDR-punkarna tycks ha svårt att ta in det.

Ironiskt nog är skivans starkaste sprängstoff därför den mer apolitiska råheten. Som ”Puppe”, där frontmannen Till Lindemann vrålande gestaltar ett litet barn som hämnas sin prostituerade syster genom att ha ihjäl torsken. Eller den sårbara kärleksballaden ”Diamant”.

Med tanke på albumets titel och medlemmarnas ålder kan detta mycket väl vara deras sista skiva. Det vore synd, för Rammsteins fula råhet är fortfarande något alldeles särskilt. Men om de vill fortsätta vara politiskt relevanta så behöver de ge den en ny form.

Bästa spår: ”Ausländer”

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Amon Amarth försöker med en försiktig förnyelse.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: