Skivrecension: Richard Dawson sticker en termometer i samtidens röv

12 oktober 2019

I videon till singeln ”Jogging” springer Richard Dawson kors och tvärs genom hemstaden Newcastle, över broar och ut på fält. I gul munkjacka och till synes planlöst. Den avslutas med att han kommer hem och ger katten grädde. Alldeles vardagligt, nedtonat.

I nederkant vecklar samtidigt texten ut sig. Den beskriver en man med ångest som fått betablockerare utskrivna av sin läkare och som ordinerats att börja träna. Dawson sjunger vidare om rasism och hur ingen verkar bry sig längre. Den joggande mannen är ändå en slags seger i det lilla, en vanlig snubbe som försöker övervinna sina rädslor. Rörande, lite komisk och väldigt, väldigt mänsklig.

Varenda låt på sångaren och gitarristen Richard Dawsons nya album ”2020” innehåller den sortens berättelser (undantaget den textlösa ”No-one”). Han sticker helt enkelt en termometer i samtidens röv. En luggsliten bard som stryker runt Brexitland med torgvantar och ostämd gitarr och krafsar ner vad han ser.

Det har nästan blivit en kliché att kalla låttexter för noveller, men i Dawsons fall är det befogat. Sällan har jag försjunkit så mycket i ett texthäfte. Han sjunger om luggslitna människor som försöker ta sig fram i ett samhälle nära sammanbrottets rand.

Det är ingen vacker bild han ger av dagens Storbritannien. Med sin skeva röst som ibland sticker iväg i falsett sjunger han om en pubägare som får lokalen översvämmad, en frånskild pappa som spanar på ufon, en socialsekreterare som inte pallar att gå till jobbet längre.

Men här lyser också ett svagt men envist ljus av hopp. Till och med den hemlösa mannen som blir misshandlad i ”Dead dog in an alleyway” utropar ”I am here!” som på rent trots. Vi kämpar, vi överlever och vi ger oss inte.

Texterna är fyllda av detaljer och märkesnamn som ger en journalistisk exakthet. I ”Fulfilment centre” rabblar han allt som huvudpersonen ägnar åt att packa i kartonger dagarna igenom: ”Playstations, X-boxes, Nintendo Wiis, microwaves, toasters…” Att kunna skriva en tio minuter lång låt om att slita på Amazons lager är ett mått på Richard Dawsons storhet.

Det är svårt att tro med tanke på ovanstående, men Richard Dawson har aldrig varit lika lättillgänglig. Han sjunger några fina poprefränger och spelar nästan rak rock emellanåt.

Men snart sticker förstås musiken på Dawsonskt, ostyrigt vis iväg och liknar progressiv heavy metal, symfonisk rock eller mörk tivolimusik. Han spelar i stort sett alla instrument själv.

Jag vet egentligen inte om videon i inledningen är inspelad i Newcastle, men allt annat är osannolikt. Det är som om Dawson vuxit upp direkt ur den nordengelska myllan. Han började spela skruvad engelsk folkmusik på akustisk gitarr – själv kallar han det för ”ritual community music” – och hans förra, hyllade album ”Peasant” skildrade ett medeltida rike på gränsen mellan Skottland och England.

Jag tänker mig honom som en excentrisk, mörkare efterföljare till Billy Bragg. Alldeles unik. Som ett fan har skrivit på Youtube: ”Det här är ingen bra tid att leva i, men vi har i alla fall Richard”.

Bästa spår: ”Civil servant”,”Dead dog in an alleyway”

Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om Torkel Rasmussons nya skiva med mästermusikanten Roland Keijser.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: