Skivrecension: Sleater-Kinney lyckas låta ännu mer nystartade

17 augusti 2019

Man talar om det svåra andra eller tredje albumet, mindre ofta om vad som händer efter den svåra comebacken. Men indierockikonerna Sleater-Kinney har nu kommit fram till andra albumet som omstartade, och trummisen Janet Weiss hann hoppa av redan i början av sommaren så det är en skadskjuten kärnduo av två sjungande gitarrister som återstår.

I gengäld har de ingått produktionssamarbete med Annie Clark/St Vincent, som har dragit upp nya linjer av elektronik och utstuderad tydlighet som gör att det här känns ännu mer som en nystart än fyra år gamla ”No cities to love”.

Snarare än att anspela på gamla tiders riot grrrl-historia, eller för den delen TV-fenomenet ”Portlandia” som Carrie Brownstein under en tid blev ännu mer känd för, är det här modern, detaljskarp och precis lagom skruvad gitarrpop med anor i urmodig new wave.

Bästa spår: ”Love”, ”Broken”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Dylan LeBlancs musik har blivit både bredare och lättare.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: