Skivrecension: Tove Lo hittar en klädsam ny fas på ”Sunshine kitty”

20 september 2019

Iron Maiden har monstret Eddie, pojkbandet East 17 hade en svartvit hund och Kanye West hade i flera år en collegestuderande björn. Nu har popmusiken fått ännu en maskot, ett tecknat lodjur som pryder Tove Los skivomslag och instagrambilder. Den utstrålar busighet och gullighet och är estetiskt inte särskilt tilltalande.

Det säger något om var Tove Lo befinner sig som artist i dag. Förra skivan, ”Blue lips”, sålde långt ifrån lika bra som dess föregångare och systerskiva ”Lady wood”, som i sin tur inte sålde lika bra som debutalbumet och genombrottet ”Queen of the clouds”. Nu är det dags för det svåra fjärde albumet och frågan som hänger i luften är om Tove Lo ska återta den maktposition i den kommersiella popmusikens toppskikt som hon erövrade 2014–2015 eller om hon ska börja anses som en fördetting.

Så i ren desperation, tycks det, vill Tove Lo förnya sin image – mindre dekadens, mer mys. Svordomarna och drogreferenserna lyser i stort sett med sin frånvaro på ”Sunshine kitty”, och även om albumtiteln på typiskt Tove Lo-maner går att koppla till det kvinnliga könsorganet kan man även läsa den som en hänvisning till den tecknade maskoten. Tove Lo har också övergett sitt ambitiösa albumformat, att dela in skivorna i kapitel med olika teman, och presenterar i stället en samling poplåtar rätt och slätt.

Men det är bara halva sanningen. Själva innehållet på ”Sunshine kitty” vittnar om utveckling och mognad. Man kan bara sjunga så många låtar om självmedveten självdestruktivitet innan man börjar låta som en parodi på sig själv, och Tove Lo har för mycket värdighet för det.

Här finns mer eftertanke och en annan typ av sårbarhet än på tidigare skivor. Tove sjunger återigen om bisexualitet, men medan hon gjorde det distanserat och defensivt på förra skivans ”Bitches” gör hon det nu med förlorad naivitet på ”Bad as the boys”.

Musikaliskt har Tove Lo försiktigt börjat röra sig från elektronisk danspop och låtit varma gitarrer komma in i ljudbilden, exempelvis i singeln ”Glad he’s gone”. Huvudperson i denna låt är inte berättarjaget, hon är bara någon som vill stötta en kompis som har blivit dumpad, det är henne det handlar om – det är en låt om vänskap, inte om romantisk kärlek.

Refrängen blinkar till Janet Jacksons ”Got til it’s gone”, som i sin tur samplade Joni Mitchells ”Big yellow taxi” – plötsligt öppnas helt nya dörrar i Tove Los referensvärld.

Andra nya influenser är baile funk (”Are u gonna tell her”), Lady Gaga (”Mateo” är en modern ”Alejandro”), brittisk house (”Jacques”) och, i en och samma låt, The Weeknd och Karin Dreijer (den lika sorgliga som hoppfulla ”Anywhere u go”). Kylie Minogue-duetten ”Really don’t like u” är dock en besvikelse, synd på ett potentiellt intressant möte.

”Sunshine kitty” har inga kioskvältarhits à la ”Habits (stay high)” eller ”Cool girl” men albumets styrka ligger i att det inte försöker imitera gamla hitkoncept utan istället omfamnar framåtrörelse. Tove Lo är inne i en ny fas av sitt artisteri, och den klär henne.

Bästa spår: ”Mistaken”, ”Mateo”

Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Lana Del Rey har börjat skala ner till kärnan.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: