Möjligen döpte det svenska hardcorerockbandet Refused sin hittills mest omtalade skiva ”The shape of punk to come” efter frijazzikonen Ornette Colemans ”The shape of jazz to come” från 1959. Hur som helst är de båda plattorna faktiskt inte helt väsensskilda. Likt Coleman på sin tid jobbade Refused i slutet av 90-talet med en form av förnyelse – eller bättre beskrivet med orden i omvänd ordning: förnyad form. De var till och med och nosade lite på själva jazzen, men det är på sätt och vis mindre viktigt. Särskilt den här kvällen på Fasching, då delar av Refused gör gemensam sak med saxofonisten Mats Gustafsson, handlar det mer om form än om genre.
Som mest mättad består klangmassan av trumset, elbas, sång samt barytonsaxofon alternativt tvärflöjt. Inga elgitarrer alltså, utan ett dovt och rått sound där distorsion och andra effekter låter som söndertuggat grus i maskineriet. Men inte bara så. Gustafssons flöjt kommer ofta nära att ersätta en solande elgitarr i det högre registret, och en annan energiknut uppstår i mötet mellan sångaren Dennis Lyxzén och Gustafsson på vilket som av sina instrument. Flest effekter behöver inte heller låta hårdast; barytonsaxen helt ren direkt på baskaggen väger ibland så tungt att det kunde gå rätt genom golvet.
De stöter och knådar riff och ostinaton. Punkigast i sig är kanske att konserten känns påfallande kort. Å andra sidan är låtarna relativt långa och i flera fall något enahanda. Effekten är en mer begränsad dynamik än man kunde ha förväntat sig av såväl Refused och Gustafsson var för sig, som av samarbetet. Behållningen är ändå att höra dem bearbeta den där råa massan som är soundet överlag. Plus att det ser ut att råda en skön stämning musikerna emellan. Varken Lyxzén, Gustafsson eller någon annan armbågar sig fram utan agerar verkligen som medlemmar i ett band. Fortsättning följer förhoppningsvis för så kallade Backengrillen.
Läs mer om musik och fler texter av Johannes Cornell.
