Sleaford Mods är elakare än på länge

16 januari 2021

En så stor del av Sleaford Mods attraktionskraft har utgått från Jason Williamsons arg-insändare-i-lokaltidningen-texter att det mesta annat hamnar i skymundan. Nottinghamduons sångare/rabblare är konstanten som gör att Sleaford Mods alltid kommer att vara intressanta och underhållande, i alla fall så länge som han fortsätter vara på ständig jakt efter att avslöja och helst också förlöjliga de brittiska öarnas allra mest fåniga, dubbelmoraliska och skenheliga företeelser både i det stora och lilla. Allt det där som gör honom till en av vår tids stora samtidsskildrare och Mark E Smiths enda värdiga arvtagare.

Samtidigt är det, märker man mer och mer, och inte minst på ”Spare ribs”, hans ständiga parhäst Andrew Fearns musikaliska inramning som avgör var den hårfina skillnaden mellan bara ännu ett Mods-album eller något mer speciellt går.

Där Sleaford Mods på föregångaren ”Eton alive” visade tecken på att bensinen eventuellt började ta slut lite har duon här fyllt upp alla energidepåer igen. Gästartister som Amy Taylor från Amyl And The Sniffers och skyddslingen Billy Nomates (vars självbetitlade fjolårsalbum för övrigt var alldeles strålande) blåser in lite frisk luft bland Williamsons post-Brexit-oneliners, men framför allt handlar det om att Fearns minimalistiska elektroniska punk låter elakare, hårdare och svängigare än på länge. Kanske någonsin.

Bästa spår: ”Nudge it”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: