Slipknots explosiva frontalattack skapar total samhörighet

22 februari 2020

Slipknot kommer från USA:s jordbrukshjärta. Hemstaten Iowa är känd för majsodlingar och stadsfester där man tävlar om vem som avlat fram störst vildsvin. Internationellt talas det sällan om de här rötterna, men de är avgörande för att förstå bandets dragningskraft.

Slipknot blottlägger nämligen den amerikanska arbetarmentalitetens fula baksida – tystnaden, slitet, alkoholen. Sönderslagna familjer och frånvarande fäder. Det är därför de omger sig med bilder av ruttnande kadaver och likmaskar, och kanske därför de valt att bära masker. De är döden i bondfamiljen, monstret på åkern. Alltid där men aldrig synlig. På så vis fångar bandet en av de mest universella mänskliga erfarenheterna: känslan av att livet tvingat in en i ett hörn.

Makalöst nog har de medelålders männen därför kvar sitt ungdomliga ursinne.

Sådana upplevelser har sorgligt nog förföljt dem. 2010 dog basisten Paul Gray, 38 år gammal. 2013 fick dåvarande trummisen Joey Jordison en ms-liknande sjukdom och tappade förmågan att spela. Ett tag såg det ut som att bandet inte skulle klara mer, men de har rest sig ur askan och fortsatt som på instinkt.

Makalöst nog har de medelålders männen därför kvar sitt ungdomliga ursinne. Kvällen i Globen har förvisso regelbundna pauser för gubbvila, men när de väl står på scen är det en fullständig frontalattack. Varje låt tänjer gränsen för hur intensiv en arenakonsert över huvud taget kan bli. I centrum står bandets karaktäristiska slagverkare, som är avgörande som kaosskapande dansare men faktiskt också som musiker. Anonyma nyförvärvet ”Tortilla man” och hiphopdansande DJ:n Sid Wilson ser till att det råder total klaustrofobisk oreda även på en så här stor scen.

”Vill ni följa med mig till en mörk plats?”, frågar frontmannen Corey Taylor och möts av vrål. Han fortsätter: ”Det där är musik för mina öron, följ mig” och drar igång ”Solway firth”. Globen är så långt ifrån de amerikanska majsfälten det går att komma, men skriet av existentiell utmattning låter likadant här. Publiken rullar runt på arenagolvet och kastar sig emot varandra. Samhörigheten är total, nästan kosmisk.

Innan han lämnar scenen under explosioner och eld vrålar Taylor några avslutande ord: ”Ta hand om er. Ta hand om varandra.”

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: