Snabba cash och slappt tänkande. Universiteten måste skärpa den kritiska utbildningen i företagsekonomi

11 februari 2019

Det är naturligtvis utmärkt att Handelshögskolans rektor tillika professorn i företagsekonomi Lars Strannegård uppmärksammar behovet av att högre utbildning bättre måste bidra till människors bildning och kritiska tänkande (DN 20/1). Särskilt i denna tid av ökande populism, ”alternativa fakta” och ifrågasättande av forskning och vetenskap. 

Rektorns välkända ambitioner, att genom konst och humaniora i Handelshögskolans utbildning betvinga dessa tendenser, är lovvärda. Men när det gäller deras konkretiseringar är jag mer tveksam. Att exempelvis, som omtalades i höstas, starta skönlitterära bokcirklar där forskare från Handelshögskolan och representanter från McKinsey & Co leder litteraturdiskussioner med studenterna och som efter avslutad aktivitet får ett certifikat av skolan och företaget, framstår som märkligt. Inget fel att samarbeta med näringslivet, men vad detta amerikanska konsultbolag har för kvalifikationer i litterära sammanhang är i alla fall för mig okänt.  

Problemen med bristen på bildning och kritiskt tänkande måste i stället sökas vid källans ursprung. Det företagsekonomiska ämnets remarkabla tillväxt och nutida betydelse kan knappast underskattas: från att ha introducerats på Handelshögskolan i början av förra seklet har det spridits sig till att bli det största inom hela universitets- högskolesektorn och påverkar numera samhällets alla sektorer, inte bara näringslivet. Alltjämt har Handelshögskolan en central roll reellt såväl som symboliskt sett för ämnets status och betydelse. 

Rektorn bör därför först och främst vända blicken mot sitt eget ämne och sin egen institution. Så även jag, som har undervisat i företagsekonomi och handlett studenter på samtliga utbildningsnivåer i över 35 år vid tre olika lärosäten. Utifrån min praktiska erfarenhet, kan jag konstatera några oroväckande förhållanden.

För det första behöver inte studenterna i företagsekonomi i någon större utsträckning läsa böcker, i alla fall inte av mer klassiskt och seriöst slag inom den samhällsvetenskapliga litteraturen. Bokläsning är en solitär aktivitet som kräver tid och eftertanke, och bristen på tid för riktig läsning påverkar förstås studenternas självständiga och kritiska tänkande negativt, utöver den möjlighet till bildning som går förlorad.

För det andra utför studenterna endast i ringa utsträckning egna, självständiga arbeten. Det mesta sker i grupp. När studenter skriver pm och uppsatser, vilket är mycket vanligt inom företagsekonomi, innebär grupparbetena att de lär sig samarbeta, organisera och leda projekt. Grupparbete och ”peer-learning” i all ära, detta får inte uppmuntra ”free-riding” och annan form av socialt tricksande. Den pedagogiska idén kan inte vara att medförfattarskap är ett självändamål. Inte heller att man slutar utveckla sina individuella färdigheter. 

För det tredje har ett ”positivt tänkande”, och inte sällan ömsesidigt berömmande, allt mer kommit att genomsyra seminariekulturen inom ämnet. Saklig kritik uppskattas inte alltid av studenterna. Tvärtom verkar det som att allt fler studenter i dag ivrigt kräver feedback, men när de väl får det, upplever de ofta kritiken som provocerande, något som begränsar deras aktivitetsnivå och framåtanda. Inte heller tränas de i tillräckligt hög grad på att bemöta kritik.

För det fjärde förväntas lärare vara underhållande och ”häftiga”. Inget fel med detta om det utövas inom rimliga gränser och framför allt under förutsättning att lärarkåren inte behöver ge avkall på att vara krävande och agera som de kunskapsbastioner de förhoppningsvis är.  

Och för det femte: Det finns ingen risk att Internet ska ersätta den traditionella ”face to face”-undervisningen som gång på gång bevisar att den är den mest effektiva och ändamålsenliga metoden. Problemet är snarare hur detta utmärkta kommunikationsmedium används bland studenterna. Nämligen inte som en utgångspunkt för informationsinhämtning, reflexion och vidare fördjupning, utan som ett instrument för bekväma och snabba lösningar vad gäller läsning av litteratur och för att genomföra datainsamlingar, ofta med slappa och ytliga analyser som följd. 

Sammantaget skapar dessa negativa exempel långt ifrån den kunskapsmässiga grund och det kritiska tänkande som all universitetsutbildning borde sträva mot. Det kan inte några bokcirklar med det privata näringslivet råda bot på. 

Docent i företagsekonomi

Läs mer: Den klassiska bildningstanken måste uppvärderas

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: