Sofia Nyblom: Anna Thorvaldsdóttirs musik är både ömsint och brutal

28 februari 2021

Jag var i Berlin hösten 1990 när Tyskland återförenades. Mitt starkaste minne är inte partyt vid Brandenburger Tor, utan konserten där Kurt Masur dirigerade Richard Strauss ”Metamorfoser” i en begravningsritual över diktaturen.

Efteråt berättade han i ett panelsamtal hur hans moraliska övertygelse fått honom, kapellmästaren i Leipzigs konserthus, att leda demokratirörelsen i DDR. Måndagsdemonstrationerna som ledde fram till Berlinmurens och kommunismens fall.

Minnet dyker upp när jag ser den digitala premiären av isländska Anna Thorvaldsdottirs ”Catamorphosis” på exakt samma plats, i Berlins filharmoni, januari 2021. Verket har samma existentiella dimension, en känsla av fasa, uppbrott och molande klimatsorg som glimtar fram i lyriska fragment mot ett mörker svart som lava. Massan i Thorvaldsdottirs klusterackord, den blytunga orkestreringen med dubbla basklarinetter och fagott, liksom bastubor och tromboner; svischande blåsljud och stråkglissandon skapar den fysiska förnimmelsen av att krossas under en gigantisk glaciär.

Strauss skrev sitt kammarmusikaliska mästerverk ”Metamorfoser” under andra världskrigets sista månader, som ett In memoriam över vår tids hittills mörkaste kapitel: nazismen. Kanske också som en sorts konstnärlig bikt, efter sitt samarbete med regimen. Men in i det sista kunde han inte göra avkall på sin senromantiska elegans.

Thorvaldsdottir, en av vår tids främsta symfoniker, brottas med en mer svårgripbar fiende: klimatkrisen, katastrofen som förvandlar jorden och oss själva, och hotar att klippa av de sköra trådar som knyter samman alltihop. Hennes estetik är både brutal och ömsint – och det är inte första gången hon gestaltar de stora frågorna.

Tondikten ”Metacosmos”, som Esa-Pekka Salonen uruppförde med New York Philharmonikerna 2017, vibrerar av övertonsrika vingslag över en tyfon av oro. Musiken till det spektakulära dansverket ”Aion”, som uruppfördes vid Point Festival i Göteborg 2019, har samma arkaiska brutalitet som Stravinskys ”Våroffer”, medan ”Rhizoma” utgår i sin struktur från de spröda signalsystem som trädrötter skickar ut. Och körstycket ”Ad genua” (”Knäböjning”) med sitt underbara sopransolo, har en förandligad skönhet som påminner om Arvo Pärt.

Många musiker ogillar när man använder metaforer. Men naturens skeenden och strukturer är essentiella när Anna Thorvaldsdottir skapar sina verk, och hon använder sig dessutom av tecknade skisser innan hon börjar komponera. Hon beskriver sin musik som ett ekosystem av ömsesidigt beroende material.

Miljötänket och den klara, tvärkonstnärliga visionen är hon som islänning förstås inte ensam om – mitt enda besök i Reykjavik 2014 gav snarare intrycket att det förenar de flesta isländska konstnärer. Ser man till politiken, så är Vänsterpartiet de gröna i dag Islands största parti.

Anna Thorvaldsdottirs arbete med ”Catamorphosis” färgades av det skifte som pandemin innebär, ända fram till uruppförandet inför en tom orkestersal. Parallellt skrev hon solostycket ”Sola” (Ensam) för viola, som har ekon av Bachs partitor.

Hennes musikaliska vittnesmål är inte politik: de kan varken stoppa klimatkrisen eller coronakrisen. Men att bära fram musiken, som Berliner filharmonikerna gör, och att bära den inom sig, innebär både civilt motstånd och en möjlighet till självrannsakan. En livsnödvändig, existentiell viloplats för att möta den förändring som måste till.

Läs mer om musik och fler texter av Sofia Nyblom

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: