Soloalbumet är en sympatisk nedmontering av vad Joakim Berg brukade vara

27 maj 2022

Vad gör man när man ”är färdig med fasaden/trött på myterna du skapat”? När man så länge vände sig utåt, mot massorna, och skrev musik som helst skulle nå från Ystad till Haparanda, finns kanske bara vägen inåt kvar?

Kent var på exakt alla sätt och vis Sveriges största rockband. Till och med deras avsked blev en välregisserad, utdragen och storslagen blockbuster med glansigt svartklädda superhjältar och välkänd symbolik.

Men ”Jag fortsätter glömma”, Joakim Bergs första soloalbum sex och ett halvt år efter uppbrottet, är snarare ett intimt kammarspel med Berg och några skuggor från förr i rollerna. Just så nedtonat, närmast medvetet anonymt, som man kan förvänta sig av någon som lämnade jobbet som arenarockdomptör för att han tröttnat på att vara offentlig person. Den stiliserade och lättigenkännliga estetiken från Kent-omslagen är här ersatt av ett kornigt svartvitt foto av ryggar mot kameran.

”Jag fortsätter glömma” är också en blekgrå skiva om att hantera medelålder, privilegium och den oundvikliga kampen för att hålla fast vid sina ideal. Utöver att man självklart känner igen Bergs texter och röst (hur mycket han på studioteknisk väg än förvränger den), och möjligen också att Kent-kollegan Martin Sköld står som medförfattare till ”Mer än ingenting”, är det väldigt lite ”fan service” här.

Till skillnad från, säg, Jakob Hellman och Henrik Berggren, för att ta två andra extremt inflytelserika svenska artister som comebackat på senare år, förhåller sig Berg rent musikaliskt ganska fritt till sitt arv. Visst är det oundvikligt att höra Kent här och där, men så här lätt och poppigt lät aldrig kolossen från Eskilstuna.

Inramningen passar också texternas innehåll. Musiken bildar ett drömskt skimmer runt alla detaljer från förr som ordrikt radas upp. Berg fortsätter glömma och att ömt vårda sina minnen, att utifrån dem analysera vem han till slut har blivit.

Det är knappast musik som kommer fylla Stockholms stadion med vitklädda horder – mer än möjligtvis på dess upphovsmans gamla meriter – men det är en väldigt sympatisk nedmontering av vad Joakim Berg brukade vara.

Bästa spår: ”Då var allt”

Läs mer om musik och fler av veckans skivrecensioner

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: