Weyes Blood, eller Natalie Mering som hon egentligen heter, växte upp i en strikt religiös familj i Kalifornien och Pennsylvania. När hon i yngre tonåren började ifrågasätta tron för att sedan helt släppa den, behöll hon ändå det centrala från sin kyrkliga barndom: musiken. I Guds ställe besjunger hon nu klimatkrisen, digitalisering, alienation – och den trendiga vänstertänkaren Christopher Lasch.
Mering har kallats för en ”millennial Joni Mitchell”, och hon intar Berns i Stockholm med en på samma gång bräcklig och mäktig röst med rysningsframkallande radie och ett lika imponerande arrangemang av syntar. Hennes musik kan genrebestämmas som ”kammarpop” och det uppstår en intressant kontrast mellan de nästan teoretiskt överlastade texterna och musikens sakrala dimension. Vilken bara förhöjs av att Natalie på scen är klädd som någon sorts 70-talig riddare eller nunna, helt i vitt med flödande monokrom klänning och matchande cape.
Som väntat gör Berns akustik inte den potentiellt transcendentala ljudbilden rättvisa – man hade föredragit en konserthall, eller kyrka. Vilket märks särskilt tydligt på den episka, nästan orgiastiska ”Movies”, vars stegrande, flödande syntorgie som ska vara setets dramaturgiska höjdpunkt faller något platt.
Spelningen är på det hela en effektiv affär. Bandet betar av låtar från förra årets ”And in the darkness, hearts aglow”, och 2019 års ”Titanic rising” som blev Merings kommersiella genombrott, och avviker knappt en tum från studioversionerna. Och visst, albumen är fenomenala, men när man i en intervju med artisten läser att ”And in the darkness …” verkligen ska ”komma till liv på scen” börjar man ändå undra. Den gravallvarliga musiken interpunkteras av Merings korta, mumliga mellansnack med en underskruvad humor.
Den specialgjorda bakgrundsvideon signerad coola vänsterdokumentärmakaren Adam Curtis är en oväntad höjdpunkt, likaså Weyes Bloods scenspråk som är nästan kitschigt teatralt på ett pubertalt tafatt vis. Publiken är i och för sig hängiven, men timid, och lyckas inte jaga bort sömnigheten från scenen. När Mering i det pliktskyldiga extranumret börjar prata om sin jetlag är det med bekvämligheten hos den som predikar för kören.
Läs mer om musik och fler texter av Saga Cavallin.
