Sophie Zelmani har stått stilla på punkten hon utgick ifrån

17 oktober 2021

Det kom en ny singel med det amerikanska bandet Big Thief i veckan som verkligen påminde om Sophie Zelmani. Men snarare än att Big Thief lyssnat in sig på den lågmälda singer/songwritern från Huddinge handlar det nog om att samma referenser går igen. Mer än en gång på sista tiden har jag hört Neil Youngs ”Harvest Moon” i bakgrunden på caféer och restauranger. Snart kanske någon gräver fram Cowboy Junkies också.

Det mesta går runt, men själv har Sophie Zelmani i princip stått stilla på den punkt hon utgick ifrån. På ett estetiskt plan har det gynnat henne, konstnärligt inte lika mycket. När hon nu under en kväll på Södra Teatern summerar ”de första 25 åren” av sin karriär gör hon det med samma band som hon haft sedan starten och med låtar i nästan exakt samma stil.

Få har varit så konsekventa – eller begränsade – som Sophie Zelmani. Kritikerna har aldrig riktigt kunnat bestämma sig för det ena eller det andra sedan hennes första singel ”Always you” släpptes sommaren 1995. Då var hon 23 år och hade parats ihop med gitarristen Lars Halapi av sitt skivbolag. Han som alltså fortfarande står vid hennes sida.

De börjar lite ambitiöst med att prata kring sin gemensamma början, om låtarna, inspelningarna och de krävande promotionturnéer till jordens alla hörn som följde efter debutskivan. Sångerna radas upp längs en tidslinje, men eftersom i princip ingen utveckling skett längs vägen spelar det mindre roll. Inte heller är det någon hitparad att tala om, det är uppenbart att de valt mer efter känsla än publikens behov av igenkänning.

Men en bit in är det också uppenbart att det inte finns mer att säga, eller att de tröttnat på att prata. Sophie Zelmani återgår till sin berömda och lätt mystiska fåordighet. Musiken ska tala, men även den är rätt talträngd.

Och det är något milt provocerande över detta. Över bristen på utlevelse och kommunikation. Visst är vissa låtar fantastiskt fina, i stunderna när de nästan – bara nästan – lyfter och tycks på väg att brisera, Peter Korhonen släpper visparna och lägger ett snyggt trumfill, basisten Thomas Axelsson målar med jazzfärger och Lars Halapi spelar solo på sin akustiska Martin. Mot slutet kommer också fler musiker in, det blir kör och stråkar och piano. Men svalt och glest är det fortfarande.

Att 25 år har gått visar sig däremot på ett annat och väldigt konkret sätt när Sophie bjuder upp sin dotter Etta Zelmani på scenen för två låtar och Lars Halapis femtonåriga son Kalle får spela kvällens enda elektriska gitarrsolo. Båda visade ironiskt nog prov på mer utlevelse än sina respektive föräldrar.

Läs fler recensioner av Po Tidholm här, till exempel hans skivrecension av folkrockbandet Hoven Droven.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: