Sorgsna minnen och allsångsvänliga melodier

24 november 2020

Tomas Andersson Wij är den svenska popmusikens mesta existentialist. Hans gator är alltid skimrande, trots att deras slutpunkt är osäkerhet och död. Hos honom är livet aldrig självklart och just därför värt mödan.

På ”Högre än händerna når” fångar han de känslorna genom att – som så ofta förr – blicka bakåt. Texterna rör sig kring barndomens upptäckter i Högdalen och Hägersten, längtan efter att bli Elton John, försöken att klippa sig som Elvis Presley. De eftertänksamma och vagt sorgsna minnena länkas samman med en framtid där vad som helst kan hända.

Musiken är pianobaserad och samtida, med autotunade falsettutrop som vävs in i bakgrunden och för tankarna till både Jonathan Johansson och Frank Ocean. Produktionerna tycks inspirerade av Brian Enos varmt vibrerande stil, och det framlyfta pianot är som hämtat från Enos samarbetspartners i U2 och Coldplay. Det är en målmedveten inspelning. De allsångsvänliga melodierna i ”Jag var ett konstigt barn” skulle kunna remixas och spelas på vilken arena som helst.

Ändå lär det inte hända, eftersom Andersson Wijs budskap är alltför mångtydigt för att ramas in och förstoras på det sättet. Ett försök kan möjligen hämtas från spår sju: ”Allt kommer inte att bli bra / men gör vad du kan / gör det du vet att du ska”.

Bästa spår: ”Dit du går”

Läs mer om musik och fler texter av Noa Söderberg

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: