Storverket: Neneh Cherry om ”Raw like sushi”

11 juli 2020

I vintras publicerade The Guardian en artikel om det stora inflytande som Neneh Cherrys debutalbum ”Raw like sushi” haft på kvinnliga brittiska rappare. Ingenstans nämndes att hon är svensk. Jag kände mig lika kränkt som i början av nittiotalet när britter och amerikaner gav mig klentrogna blickar varje gång jag stolt berättade att Neneh Cherry egentligen hette Marianne Karlsson och kom från Tågarp. ”Neneh Cherry svensk?” sa de. ”Eller hur. Och Prince kommer från Finland.”

Den übercoola stjärnan kunde omöjligen ha satt sin fot i ett bonnigt socialistland vid polcirkeln. Neneh Cherry var så urban att det gjorde ont. Hon var inte bara rå som sushi utan lika modern (den japanska rätten hade just börjat erövra västvärlden). Hon rappade som ett yrväder och en gyllene dollarmedaljong dinglande strax över hennes gravida mage. Hennes kosmopolitiska pondus förstärktes av den lilla dialogen i genombrottshitten ”Buffalo stance” där hon pratar med två olika röster: den ena urbrittisk (”What's he laajk?”), den andra hyperamerikansk (”Yo, maan, what do you expect, the guy's a gigolo, maaaan!”).

– Min dj-kompis Fat Tony brukade jämt fråga: ”What's he laajk? What's she laajk?” när vi var ute bland folk, minns Neneh Cherry. Den repliken kom in i skallen när jag skrev texten. Albumtiteln kom från en annan kompis, en tokstolle som en natt ropade: ”Yeah! Så grymt! Rått som sushi!”

Neneh Cherry var 25 år när hennes första album gavs ut den 5 juni 1989. Mixen av stilar (rap, house, pop och funk) var lika brokig som hennes egen uppväxt. Hon tillbringade sina första år i Gamla stan i Stockholm med sina föräldrar, textilkonstnären Monika ”Moki” Karlsson och musikern Ahmadu Jah. Sedan gifte sig Moki med trumpetaren Don Cherry och flyttade till skånska Tågarp som de några år senare lämnade för New York, där Neneh och hennes halvbror Eagle-Eye såg hiphoppen födas i slutet av sjuttiotalet. Hon gick på konserter med Sugar Hill Gang och gillade deras mjuka discorap.

– Sedan fick jag höra en kassett med Spoonie Gee och då hände något med mig. Det var superrått. Bara hans rap och ett elektroniskt beat. Jag blev helt galen när jag hörde det. Jag hittade också ”Vicious rap” av Tanya ”Sweet Tee” Winley i en skivaffär på 34:e gatan. Hon var en av de första kvinnliga rapparna. Jag fick en sådan kick av den låten. ”Jag vill vara hon”, tänkte jag. Musiken var så himla stark att den bara gick rakt in. Även fast jag inte växt upp i the hood.

Neneh Cherry 2017
Neneh Cherry 2017 Foto: Emil Hammarström

Som 14-åring blev Neneh Cherry punkare med rödfärgad afro och kamouflagekläder. Hon hängde på The Mudd Club, ett nav för undergroundscenen i New York och lyssnade på new wave-rock samtidigt som hon umgicks med dj:er från Queensbridge, det ruffiga område som gav världen rappare som Marley Marl och Roxanne Shanté. Hon började rappa själv efter att ha flyttat till London där hon uppträdde med reggaepunkarna The Slits, det avantgardistiska Rip Rig + Panic och Morgan-McVey, en popduo som inkluderade hennes blivande make Cameron McVey. Det sistnämnda bandet gav 1987 ut singeln ”Looking good diving” med B-sidan ”Looking good diving with the Wild Bunch”, en remix där Cherry spottade ur sig några rim om killar och tjejer som hon sett på stan i New York. Hon rappade också om ”Buffalo stance”, en hiphop-pose då man står med armarna i kors och tittar snett på någon.

– Cameron och jag hade nästan glömt bort den B-sidan, och var upptagna med de andra låtarna på albumet, när Tim Simenon (dj och producent, känd som Bomb The Bass) föreslog att vi skulle jobba vidare på den. Tack vare Tim blev det en riktig låt.

Du rappar om en gigolo i ”Buffalo stance” men det låter snarare som om du syftar på en hallick som försöker värva dig.

– Jag ville skriva om rollerna som folk spelar på gatan. Den handlar om en kille som är lite glassig, lite sleazy. Någon som uppför sig illa och tycker att det enda han behöver är snygga kläder, lyxig bil och en guldtand.

”Raw like sushi” blev en succé i Europa men sålde inte lika mycket i USA. Vad berodde det på?

– Det var svårt för skivbolagen att stoppa in mig i ett fack. ”Du är inte tillräckligt vit”, sa de. ”Och du är inte tillräckligt svart.” Det var roligt att åka limousin, men jag var inte beredd att göra alla kompromisser som krävdes. Amerikanerna ville inte heller släppa ”Manchild” som andrasingel. De valde de poppigare ”Kisses on the wind” och ”Heart” som David Fincher gjorde videon till. Judy Blame tog med en flaska cava som vi tänkte öppna på inspelningen. Och alla de här LA-människorna bara: ”Nej! Nej! Ingen alkohol!” Och man ser sig omkring och vet att allihop är fucking cokeheads.

Du nominerades ändå till en Grammy 1990. Milli Vanilli vann i din kategori och tvingades senare lämna tillbaka statyn eftersom de inte sjungit själva. Borde inte du ha fått den då?

– Verkligen! Jag träffade ena killen i Milli Vanilli för ett år sedan, han som inte dog. Vi sprang ihop på Portobello Road och jag var så nära att fråga: ”Where's my Grammy?”

”Raw like sushi” sålde två miljoner exemplar. Det finns skivor från 1989 som sålde mer än dubbelt så mycket men som inte har getts ut i lyxiga 30-årsjubileumsboxar. Varför tror du att folk fortsätter lyssna på den?

– Det är så klart drömmen att göra något som lever kvar. När jag lyssnar på den kan jag tänka: ”Gud, det låter så åttiotal” eller ”Oj, vad jag låter liten.” Men jag tror att skivan innehåller starka bilder av sociala grejer som pågick på den tiden. Känslan av att vara a woman of colour in the world och att vara i åldern då man lever the life, går ut mycket och lyssnar på musik. Man hör den konstiga kombon av att ha vuxit upp på landet i Sverige, nära skogen liksom, och sedan hamnat i New York. Det är en hejdlös skiva. En pärla i ett halsband som jag fortsätter att sy ihop.

Skivrecension: Neneh Cherry är fortfarande lika trendkänslig

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: