Sufjan Stevens gör slut med USA på nya albumet

26 september 2020

Sufjan Stevens vill aldrig göra samma sak två gånger, och tycks sky sin publiks förväntningar med alla medel. När han gett intervjuer inför sin nya skiva har journalisterna uttryckligen avråtts från att ställa frågor om hans avbrutna delstatsprojekt. 2003 och 2005 gav han ut albumen ”Michigan” och ”Illinois” och lovade 48 ytterligare, en om varje amerikansk delstat. Men de som älskade skivornas känslosamma, mjuka folkpop insåg snart att han inte bara lagt ned projektet utan dessutom mer eller mindre lämnat genren bakom sig. Merparten av 00-talet ägnades istället åt märkliga julskivor, noisemusik, kammarmusik och en rymdopera.

Först 2015 återkom han till det ömsinta och personliga tilltal alla längtar efter med albumet ”Carrie & Lowell”, en samling sånger om hans psykiskt sjuka mamma Carrie och hans styvfar Lowell, som var den som tog hand om honom, köpte honom hans första instrument och senare startade det skivbolag som ger ut hans musik.

Det var en fantastisk skiva, och under den turné som följde suddade han för alltid ut gränsen mellan populärkultur och finkultur. Han hade en berättelse och ett fokus, allting stämde. Jag såg den i Chicago och ett halvår senare i Stockholm, och det var två av de bästa konserter jag upplevt.

”Carrie & Lowell” följdes givetvis inte upp med något likartat. Istället har det kommit synthwave-produktioner, udda samarbeten och en pianoskiva med dansmusik. Faktum är att han gjort musik till fler dansproduktioner de senaste tio åren än det kommit album.

Nya ”The Ascension” är ytterligare en personlig revolt mot den inre folksångaren, en rätt stökig och bråkig elektrisk skiva, där beats, samplingar och råa harmonier krockar med hans ljusa, vänliga sångröst. Det är fint och fult om vartannat. Det är också en politisk skiva där han slutligen tycks göra slut med USA. ”Don’t do to me what you did to America”, sjunger han i den 12 minuter långa slutlåten ”America”.

Det är ett långt och krävande album med små ljusglimtar värda att vänta på. Stevens har så mycket innerlighet i sig att den tränger igenom även när han vill vara kantig och arg. Man vill ge honom tiden.

Bästa spår: Landslide

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: