I julkonserten lyckas Peter Jöback precis med det som han hittills misslyckats
med som popartist, skriver Sydsvenskans recensent.
Julen handlar som bekant om traditioner. En av de nyare är att man blir påmind
om att Peter Jöback i sina julkonserter lyckas med precis det som han
hittills misslyckats med som popartist.
Det är som julkonsertsångare som Jöback hittat en egen nisch och en egen
infallsvinkel, det är här som han släpper in ett stänk svärta i musiken som
faktiskt berör.
Givetvis vill han få alla i Malmö Arena att må bra men han låter också idyllen
rämna emellanåt; utan att gå in på detaljer pratar han om sin taskiga
barndom och i de moderna julsångernas familjeidealiserande bubbla är ”Jag
kommer hem igen till jul” – titelspåret på Jöbacks sju år gamla julskiva –
något så subversivt som en låt som förespråkar tvåsamheten.
Med tanke på namnet på lokalen är det passande nog en julshow i arenaformat.
Förutom det egna bandet, med Lars Halapi som given kapellmästare, har Jöback
med sig en stråksektion, en stor kör och gäster som countrygruppen
Cookies’n’Beans och irländske sångaren Declan O’Rourke.
Till en början följs julplattan ganska så troget. ”Decembernatt”,
försvenskningen av Leonard Cohens ”Hallelujah”, är varsam och storslagen på
samma gång och i ”Snön föll” skapas en fint bitterljuv stämning som bara
bryts om man börjar fundera på hur det konstgjorda snöfallet landar i
sångarens hår som gigantiskt mjäll.
Utan att det blir alltför krystat och promotionaktigt klämmer Jöback även in
ett par spår från aktuella coveralbumet ”East Side Stories”. Faktum är att
redan låttitlarna – ”Everybody Hurts” (REM), ”God Loves Everyone” (Ron
Sexsmith) – säger väldigt mycket om vad Jöback vill förmedla i konserten.
Kärlek och omtanke ställs mot besvikelser och tvivel, humor ställs mot
allvar; det kan inte ha varit mer än femton minuter mellan det uppsluppna
Disneymedleyt och den uppslitande versionen av ”Jesus Christ
Superstar”-numret ”Gethsemane” men det kändes som skilda världar.
Finalnumret blev förresten en förtröstansfull duett med Charlotte Centervall
från Cookies’n’Beans men jag hade nästan önskat att Jöback satt punkt redan
efter det första extranumrets ståtliga men känslomässigt stukade nyårssång
om ett förhållande som precis tar slut.
Men med mindre än en vecka till julafton hade det kanske varit lite väl
omstörtande att skicka ut oss i vinterkylan med en sista påminnelse om att
saker och ting inte alltid blir som vi planerat, att de ibland bara faller
sönder.
Tumme upp
Cookies’n’Beans i allmänhet och Charlotte Centervall i synnerhet ger färg åt
Jöbacks julfirande.
Tumme ner
I den rutinmässiga ”Stilla natt” känns spelningen som vilken julkonsert som
helst.
Hämtat från Sydsvenskan
