Bland de 17 klara banden finns bland andra Les Big Byrd, Maida Vale, Tears, Kebnekajse och Franska Trion, enligt ett pressmeddelande.
Den nya festivalen äger rum 31 augusti i Vikingstad i Östergötland i närheten av den racerbana i Mantorp där den ursprungliga festivalen ägde rum. Musikfesten tar in max 3 000 besökare, vilket är lika många som besökte festivalen 1970 – efter att arrangörerna räknat med att sälja 300 000 biljetter.
Idén att ordna en ny festival fick arrangörerna under arbetet med en kortfilm om Mantorpsfiaskot, som väntas få premiär i augusti.
– Min familj har gått igenom en massa stress och oro på sistone, så jag behövde tid att handskas med det. Men oroa er inte, jag är tillbaka väldigt snart, säger hon.
Det var i januari som Britney Spears meddelade att hon ställde in sin show i Las Vegas för att vara med sin familj och sin sjuka pappa. Tidigare i våras skrev sajten TMZ att hon vårdades på en psykiatrisk klinik efter ett sammanbrott. Sedan dess har flera rykten cirkulerat, bland annat om att hon varit intagen mot sin vilja.
Spears uppmanar sina nästan 22 miljoner följare att inte tro på allt de läser, och påstår att hennes tidigare manager skickat falska mejl i hennes namn.
I ett uttalande skriver familjen att de inte stödjer filmen eller dess innehåll på något sätt och att de varken har godkänt eller deltagit i arbetet, enligt The Guardian.
Filmen fokuserar på författarens ungdomsår strax före första världskrigets utbrott. Enligt en officiell trailer ska filmen bara vara baserad på författarens liv, vilket är en signal om att manusförfattarna har tagit sig vissa friheter med de verkliga händelserna.
Tolkien spelas av Nicholas Hoult (”X-men”, ”Mad Max: Fury road”) medan Lily Collins (”The mortal instruments”) spelar hans fru Edith Bratt. För regin står finländaren Dome Karukoski, som tidigare gjort ”Tom of Finland”.
JRR Tolkien avled 1973 och är främst känd för romantrilogin ”Sagan om ringen”.
Det är inte första gången Tolkiens familj drar en lans till försvar av författarens eftermäle. Man har genom åren flera gånger varit i rättstvister med såväl förlag som filmbolag.
Vid den här tiden på året har återvändandet skett. Jag spontanköpte en gång en cd i ett ställ där ingenting kostade särskilt mycket där Lunds studentsångare sjunger in våren, den får man i mitt hem inte lyssna på förrän säg framåt mitten av april för då blir det fel. Då blir sångerna urvattnade, och jag tycker att själva känslan är viktig.
Men längtan till landet är ännu mer än en sång med schvung så vi åker dit. Så här första gången på länge känner jag mig som en snyltare, för medan åretruntborna håller ut och ön levande i kolmörker och isvindar sitter jag i en upplyst stad där huskropparna ger lä, för att ta mig tillbaka först när man måste kisa och kan ta av sig jackan med ett ”gu’ vad varmt det är”. Det känns lite fuskigt.
Ett problem med att ta sig till ön och därifrån är att tidtabellerna, till skillnad från vädret, inte har bytt årstid än. Avgångarna är få, tiderna dåliga, inga fordon passar med varandra. Båt och två stycken bussar är helt i osynk, och den som inte har övat på sin mindfulness kan lätt bli irriterad, men jag är känd för att ta allt med ro.
På vägen ned frågar jag tjejerna om de kan tänka sig att lägga undan telefonerna i sex dagar för femtio kronor var. De tar det budet direkt och sedan bråkar vi inte mer. Det är något med avståndet och färjan också, allt gnet rinner av när man går i land och in träder känslan av att ha hittat en skatt med livsmedelsbutik, utsikt och gamla cyklar.
På hemvägen tar det mer än sju timmar från start till mål. Det går fortare att gå än att ta den första bussen från hamnen till Galgen vid Gyllene Uttern. Långt innan det blev rondell och mack och hållplats var här avrättningsplats, siste man på stupstocken var en som halshöggs 1864 för mordet på en garvarmästare. Misstankarna riktades snabbt på en som plötsligt gått runt och betalat sina småskulder. Det sägs att 3 000 personer kom och glodde när bilan föll.
Mannen begrovs alldeles nära, där planerna på att bygga väg redan var i full gång.
Nu köper vi Nogger och ligger i gräset vid rondellen en halvtimme innan den försenade, andra bussen kommer.
Jag avundas alla dem som när de ser Greta Thunberg inte tänker på klimatförändringar, utan på kulturkrig. Här ska inte räddas nån jävla ”planet” – nu är det kampen mot ”godheten”, mot vänstern och mot skolskolket som är högsta prioritet!
Jag är inte särskilt spydig när jag säger att jag avundas dem som inte är rädda för det som sker. Det måste vara så vilsamt, så lugnt i själen. Ingen ångest över hur det ska gå för oss och för kommande generationer. I stället: emotioner lagom stora för en konflikt i bostadsrättsföreningens styrelse.
För delar av högern faller det sig naturligt att avfärda vilken fråga som helst om den på minsta sätt verkar ”vänsteranstruken”. Jag kan förstå att den aktivistiska kraftsamling som klimatrörelsen är på väg att bli världen över känns artfrämmande för en viss konservativ stam: manifestationer på gatorna och ifrågasättande av näringslivet – ständigt obehagliga inslag sedan franska revolutionen och senare storstrejkerna.
Den kulturkrigande högern är dock inte ensam ansvarig för de fatalt inkrökta perspektiven. Även representanter för andra politiska hållningar ser chansen att vara ”konträra”, att muta in små lotter av ”oväntade positioner i debatten” och kräva rätten att anföra ett superlokalt metaperspektiv på klimatet – till exempel som något som den bekymrade medelklassen bekymrar sig för mycket om. Eller om det är löjligt eller inte löjligt att skriva artiklar om huruvida man väljer att flyga? Hm… låt mig fundera, här kanske finns en ”egensinnig” vinkel att exploatera…
Alltsammans är en vägran att acceptera att de vanliga reglerna inte längre gäller. I normala fall är det högerns jobb att ta gestalt efter det som inte är vänster. I normala fall är det olika medierösters jobb att inta vilken ”oväntad” position som helst, oavsett bäring på en mer akut verklighet.
Men nuvarande klimattillstånd är inte normalt, det har inte varit normalt på 20 år. Det kräver något annat.
På litteratursajten Lit Hub ligger nu ett utdrag ur författaren och miljöaktivisten Bill McKibbens nya bok ”Falter: Has the human game begun to play itself out?”. Utdraget har rubriken ”It’s not coming, it’s here” och handlar om de våldsamma effekter som den globala uppvärmningen redan har: om torkan, bränderna och vattenkonflikterna.
McKibben ber alltså läsaren att till en början bara se det som har hänt och det som händer. Man måste inte ens föreställa sig en skrämmande framtid för att förstå den mänskliga effekten på klimatet. Den finns ju till beskådan: ”Den beboeliga planeten har bokstavligen börjat krympa, en helt ny utveckling som kommer att bli den stora berättelsen om vårt århundrade” (min övers, Lit Hub 22/4).
Jag tillhör inte dem som dras till fantasifulla föreställningar om undergången. Jag har aldrig gillat den sortens fiktion eller ideologi, jag förstår knappt den psykologiska lockelsen. Är inte livet svårt nog som det är? Behöver man detaljerade sagor för att föreställa sig att allt kan gå åt helvete? Det är väl redan uppenbart för alla som inte har levt extremt skyddade liv?
Men den här gången kan jag inte undvika att ta del av undergångsskildringen. Jordens undergång har på vissa sätt redan ägt rum och är inte en fråga om vilka genrer man föredrar.
Den spritt språngande oförmågan att underordna sig verkligheten är vad den är. En del politiker och opinionsbildare kommer att fortsätta att angripa klimatfrågan som en symbol, som en falsk oro för Greta Thunbergs ungdom, eller vilka förment empatiska uttryck man nu väljer. De kommer att tjafsa och ironisera högljutt i hopp om svar på signalen för vanligt gammalt kulturkrig.
Men klimatförändringarna – torkan, bränderna, vattenbristen – har redan gjort deras världsbild obsolet. Det är inte så stor idé att svara på den längre. Man kan bara välkomna avhopparna när de återigen ansluter sig till verkligheten.
Förväntningarna på ”Avengers: Endgame”, slutet på en era i Marvels filmiska superhjälteuniversum, är närmast lika omänskliga som många av hjältarna i den här världen. Många av fansen har investerat enormt mycket tid och engagemang på de här filmerna och kräver förstås en stilenlig final med extra allt.
Ekonomin talar sitt tydliga språk. Två av fyra filmer i den numera alltså fullbordade ”Avengers”-kvartetten tillhör de tio bäst säljande filmerna i historien. Tillsammans har de 21 tidigare filmer som hakat i varandra i MCU (Marvel Cinematic Universe) spelat in runt 190 miljarder (!) kronor enligt Washington Post. Förhandsförsäljningen av biljetter till ”Avengers: Endgame” har, inte oväntat, varit rekordartad.
Låt oss få det avklarat så fort som möjligt. Få som bryr sig lär bli besvikna av ”Avengers: Endgame”. Det är en mäktigt underhållande och böljande final med känslostormar av kosmiska mått.
Filmskaparna har förmodligen analyserat sin beundrarskara helt rätt när de bjuder på en tack- och avskedsföreställning som känns som om den har fler intima stunder är actionscener, som betonar det mellanmänskliga snarare än det övermänskliga.
Det är en sargad, traumatiserad och decimerad superhjälteskara som möter publiken i inledningen. Robert Downey Jr:s Tony Stark/Iron Man ligger till exempel riktigt risigt till i ett rymdskepp på drift i den stora oändligheten…
Den nya filmen tar vid kort efter de brutala slutscenerna i ”Avengers: Infinity war”. Planeten Titans mörke härskare Thanos har just förintat 50 procent av universums invånare, inklusive flera superhjältar, eftersom han på ett rätt dunkelt sätt anser att färre individer ska ge ökad livskvalitet. Thanos själv har överraskande nog dragit sig tillbaka till ett trendriktigt hipsterliv på en planet där han odlar grönsaker. Men säg den frid som varar.
Överlevarna har förstås svårt att acceptera de förluster som världen drabbats av. När det uppstår en möjlighet att tidsmässigt skruva till historien som så samlar gänget ihop sina krafter igen. Här är det bland annat plats för en riktigt komisk utvikning om tidsresefilmer och exakt på vilket sätt ”Tillbaka till framtiden” inte duger.
”Avengers: Endgame” innehåller många gratisbiljetter till spännande resmål som inte behöver klimatkompenseras. New York, Tokyo, den ödesmättade planeten Vormir där den viktiga ”själsstenen” hör hemma, Nya Asgård och inte minst New Jersey 1970 där Tony Stark har ett särskilt laddat möte med sitt förflutna.
Stjärnparaden av prominenta gäster imponerar. Än är det Robert Redford som passerar revy eller Michelle Pfeiffer som dyker upp, ej att förglömma Tilda Swinton som ser mer prilligt utomjordisk ut än någonsin.
Men vikten av familj, i betydelsen hemhörighet, sammanhang och starka känslor, förblir det klister som får delarna av historien att sitta ihop – medan vinster och förluster avlöser varandra.
Om man trots allt ska våga sig på att kontextualisera en superhjältefilm, så kan man inte undgå att notera hur kärnfamiljen romantiseras. Här finns idel nostalgiskt-konservativa referenser till drömmen om det klassiskt amerikanska småstadslivet med lyckliga familjer i små fina trähus. Men det är ändå mer ömsint än riktigt irriterande gjort. Längden? Tre timmar låter mycket men den omväxlande, rytmiska berättelsen gör att de glider snabbt förbi.
För mina borgerliga synders skull läser jag Jan Myrdals nya bok ”Ett andra anstånd”. Han intar en särställning i den gamla vänsterns vaxkabinett, ständigt lika villig att bortförklara alla miljontals mord på vanliga människor som skett i kommunistiska diktaturer, särskilt i Pol Pots Kampuchea och Maos Kina.
För detta och några andra pinsamma intellektuella brott lär han bli ihågkommen, androm till varnagel.
Men han är också en betydande författare. Det går inte att komma runt, och kan vara lika svårt att förstå som att han en gång i tiden hade en så upphöjd position i den svenska offentligheten.
Även om de stort upplagda reseskildringarna från Kina och Indien – som Myrdal inledde när han gav sig österut i slutet av 50-talet – kan framstå som hans huvudverk, blir det kanske snarare hans mer personliga ”jagböcker” och barndomsskildringar som renderar honom klassikerstatus.
Jag tänker i första hand på ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” (1964) och trilogin ”Barndom” (1982), ”En annan värld” (1984) och ”Tolv på det trettonde” (1989). De har ett akut nervigt anslag som rycker tag direkt, en språklig precision som kan tävla med det bästa.
Nu är Jan Myrdal nittioett på det nittioandra – och singel i Varberg. Ensam med blott en katt i en stor kåk som även inrymmer biblioteket som bär hans namn och har imponerade 50.000 volymer i hyllorna.
Hans fjärde fru har i pressen meddelat att de skiljs åt som vänner, med den tragikomiska brasklappen att paret hade ”olika politiska ståndpunkter”. Dessutom höll han ju på att dö i sepsis hösten 2015.
Dags att rannsaka sitt liv alltså. Vrida och vända, skala löken, ibland ”bortom skamgränsen”.
Någon traditionell självbiografi tänker Myrdal inte servera. Han är ju en fri skriftställare med rötterna i 1700-talet och de revolutionära gossar som verkade då kändes inte vid några stolpiga genregränser. Fina och själfulla författaré är ett senare påfund.
Och jo tack, minnena lyser. Det blir mer privatliv än man är van vid från Myrdals sida, fast han redan har skrivit en bok med titeln ”Gubbsjuka”. Tankarna vandrar intensivt i ensamheten framför datorn i Varberg. Allt ska med: passionerna, sveken, uppgörelserna, aborterna, impotensen, sexdrömmarna – och könssjukdomarna.
Inte minst brottas han självutlämnade med sin relation till Maj, kvinnan han redan skrivit en kärleksroman om. ”Folk som tror att känslor försvinner är självbedragare”. Det är strongt gjort.
Inga detaljer sparas. Det kändes som han ”dragit ut taggtråd genom kuken”, skriver Myrdal om en jobbig gonorré på 50-talet. Men Myrdal vore inte Myrdal om inte den banala smittan förärades ”livsavgörande” betydelse: den påstås ha kommit från hans blivande tredje fru – och stängde nog dörren till det andra äktenskapet.
Även om ”det går mal i minnet” ibland och omtagen är rätt många uttrycker sig Myrdal med en drastisk konkretion som slår an. Lika ofta utmanar han löjet och framstår som en tjatig rabulist på villovägar, exempelvis i kapitlet ”Att vakna kåt på sitt nittionde”.
Om döden och ålderdomen skriver han avklarnat och viktigt. Om den jävliga ensamheten och förnedringen i livets slutskede på någon institution som för många blir alldeles för långvarig och smärtsam. Där tänker han inte hamna. Medvetet självmord kan vara ett klokt alternativ.
Varför får man inte ens råda över sin egen död? Den borde ingen annan ha med att göra, minst av allt socialstaten eller kyrkan. Där ansluter jag mig gärna till Myrdals frihetliga ståndpunkt.
Jag har alltid uppskattat hans oortodoxa bildningsgång. Den stora kärleken till läsningen, böckerna och tankarna; misstron mot trista hemläxor och konventionell vetenskap. Han får syn på mycket skoj i den kulturhistoriska backspegeln och delar glatt – ibland magistralt – med sig av fynden i biblioteket.
Mer skeptisk måste man vara till Myrdals på gränsen till vettlösa lojalitet med barnet han en gång var. Repriser, repriser. Här ältas återigen den infekterade relationen till de berömda föräldrarna Gunnar och Alva. Den har åtminstone jag fått nog av.
Självkritik – och paradoxer – saknas inte. Han citerar sin ungdoms psykoanalytiker Nic Waal: ”Du intellektualiserar allt”. Och den tidigare hustrun Maj: ”Du skall alltid dramatisera, spela upp. Det är som dina brev, de är alltid skrivna till en publik liksom och nu skall du låtsas skjuta dig och spela teater för att få mig att känna mig dålig”.
En historiker borde reda ut Jan Myrdals förhållande till den reellt existerande kommunismen. Det finns förmodligen några nycklar här. Men han beslöjar texten när det bränner till. Där borde han inte få anstånd.
Det stora tomrummet? Barnen, som mödrarna förstås fick ta hand om. Vänsterpatriarken hade viktigare saker att göra.
Popmusik handlar mycket om tajming. Att veta exakt när – och varför – man ska förändra något. Fat White Family har de senaste sju åren varit flaggskeppet i en liten flotta av konfrontativ rock’n’roll och på två älskvärda album tappert kämpat mot en RUT-bidragspolerad samtid. Framme vid det tredje har Londonbandet bytt såväl medlemmar som skivbolag och inlett en ganska omfattande kursändring.
Tempot har dragits ned och kanterna har slipats av. Ut med de oborstade gitarrerna och stört tutiga saxofonerna, in med syntar från tvivelaktiga science fictionfilmer och, precis som albumtiteln antyder, närmast Beach Boys-aktiga harmonier.
Inget beror dock på att bandet gör reträtt. Snarare låter ”Serfs up!” som att de valt att angripa allt som är fel med dagens popmusik på ett lite slugare sätt.
Med sitt höga sadeltak och rika ljusinsläpp påminner förbindelsehallen i Slakthusområdet om en kyrka. Länge var den också en port mot döden.
Här hängde förr djurkadavren att svalna i krokar efter slakten, men utöver några kycklingslamsor som letat sig in i en putscontainer är blodet nu uppstädat: golvrännorna är igentäppta och en gaffeltruck tar några sista piruetter.
För tiderna förändras, och området är på väg att bli en annan sorts köttmarknad.
I maj hålls här för tredje året den elektroniska (och veganska) festivalen ”Department”, och runt hörnet finns välbesökta nattklubbar som Slaktkyrkan och Slakthuset. Stockholms stad skrev i januari kontrakt med fastighetsbolaget Atrium Ljungberg om att bygga fyra tusen nya lägenheter i området som en del av visionen ”Söderstaden 2030”.
Planen är att värna nattlivet och skapa en ”24-timmarsstad” i stil med andra forna slaktområden världen över. Till sin hjälp har de Jakob Grandin, medgrundaren av sommarklubben Trädgården, som med sina samarbetspartner på Nobelberget snart öppnar i nya lokaler i området. Han pekar ut var scenen stod när han själv arrangerade festival här 2015.
– Elektronisk musik har ju alltid haft en fascination för industriella miljöer. Det handlar om arkitekturen, men också om faktiska ljud som tas därifrån. Sedan ser nog många det som lite jobbigt att djur har dödats här.
Nobelbergets kulturarena i Sickla lade ner i januari för att lämna plats för bostäder. Är löftet om ett varaktigt nattliv på allvar denna gång, eller ska det bara göra området mer attraktivt tills folk flyttar in?
– För första gången är kulturen med redan i planeringen. Då kan man också vara tydlig med vad det är för område folk flyttar in i. Har du blivit lovad lugn och ro, och det första som händer på sommaren är att du får en technofyra i skallen när du vill grilla, ja då är det klart att du blir arg, säger Jakob Grandin.
Hans första kliv in på fältet stadsplanering kom 2014, när Nacka kommun med kulturprojektet ”Kvarnholmen under konstruktion” ville sätta sitt nybyggda bostadsområde på kartan. De mindes bråken kring rejvklubben Docklands (1995–2002) en kilometer bort, men Jakob Grandin verkade ha precis rätt mix av kredd och kamratlighet för att få aktörerna att dra åt samma håll.
Hans bolag arrangerade festivalen Yard i ett bussgarage och en nattklubb i näraliggande Äppelvillan, som dock avbröts efter bara fyra tillfällen då det ansågs att Nacka kommun snålade med öppettiderna. Detta trots att pressmeddelandet (4/6) verkade lova att projektet skulle hålla på till 2025.
Kommunens utvärdering (2014) beskriver projektet som en framgång, och klargör tänkandet som låg bakom. Projektledaren Håkan Lutz förespråkade en ”styrd accelererad gentrifikationsprocess”, där kulturaktörer gavs en kort period att ”göra icke-kommersiella saker”. Om den kommande målgruppen för bostäderna sa han: ”Den är oerhört kapitalstark. Det finns inte utrymme för nåt slags flummigt, kulturellt gulligull om tio år. Noll.”
Alla kulturaktörer delade dock inte denna passion för höjda fastighetspriser. ”Vill vi verkligen användas för att gentrifiera förorten?” undrade klubbarrangören Sanna Samuelsson i Nöjesguiden. (27/8 2014.) Men eftersom Stockholm förtätas och fördyras får små kulturaktörer det allt svårare med hyrorna, vilket gör dem alltmer beroende av fastighetsägarnas välvilja. Det gäller till exempel kampen om konstnärsateljéerna i Gustavsberg som DN tidigare skrivit om.
Konstnärsateljéerna i Gustavsberg.
Foto: Lisa Mattisson, Lisa Mattisson
Oenigheterna till trots fick Jakob Grandin mersmak för idén att engagera kulturaktörer när staden byggs ut. Så han var positiv när kommunen föreslog ett liknande upplägg kring Nobelberget i Sickla.
Efter ett tag visade det sig att lokalen var för stor för fler egna klubbsatsningar. Han gjorde i stället Nobelberget till en uthyrningslokal där andra fick arrangera allt från mässor till spelningar och nattklubbar.
Dessutom arrangerade Jakob Grandin två år i rad entreprenörsfestivalen Gather, och grannhuset på sex våningar hyrdes ut av Atrium Ljungberg till kulturföreningen Noden, ett kontorskollektiv, och teatersatsningen ”Satans demokrati” för småpengar.
– Plötsligt började vårt intresse handla om stadsutveckling. Vi tittade på områden som misslyckats, som Liljeholmen och Hammarby sjöstad, och funderade över vad man kan göra bättre. Vi ville värdera upp det som gör att ett samhälle faktiskt lever, och där kan kulturen vara en nyckelaktör, säger Jakob Grandin.
Inspirerade av Amsterdams system med en nattborgmästare har Jakob Grandin därför grundat Nattrådet, som jobbar för att minska avståndet mellan beslutsfattare och nattliv. En fråga de driver är att skapa möjligheter för lagliga utomhusrejv, en annan möjlighet till mer flexibla regler för utskänkning.
Emot sig har Nattrådet dock städernas ständiga misstänksamhet mot mörkret som en fristad för kriminalitet, droger och annan synd. Kanske ligger en sådan uppfattning bakom Stockholms punktmarkering av elektronisk musik, som när polisen 2017 stoppade festivalen Into the factory.
Sedan 1980-talet har många storstäder dock fått upp ögonen för nattlivets ljuspunkter. Balla klubbstråk har hjälpt tidigare industriområden hitta en ny identitet, och städer att locka till sig talangfull arbetskraft. Dessutom passar de in i den postindustriella ekonomin, som kretsar kring konsumtion snarare än produktion.
På senare år har dessa tankar även nått Sverige. Lotta Andersson, näringspolitisk expert på Handelskammaren, sa exempelvis nyligen: ”Vårt mål är att Stockholm ska bli en av de bästa, mest serviceinriktade och coola städerna i Europa – även på natten.” (Bromma tidning, 16/2.)
Linus Kjellberg, affärsutvecklingschef på Atrium Ljungberg.
Foto: Christoffer Edling – FOTOGRAF EDLING AB
Linus Kjellberg, affärsutvecklingschef på Atrium Ljungberg, säger att Nobelberget var ett pilotprojekt för att se hur nattlivet kunde befrukta en hel stadsdel. Men han säger sig egentligen vara allergisk mot ”platsbyggnad”, alltså att utnyttja kulturen tillfälligt för att göra ett område attraktivt. Den måste få vara med även på lång sikt:
– Kulturen är viktigt i sig själv, men också som en tillväxtmotor för kreativitet. Inte minst inom de branscher som växer snabbt nu, som tech och kreativa industrier. Då vill man inte hasa runt med tofflor i någon företagspark, utan man vill leva i en urban pyttipanna – där arbetsplatser, handel, kultur, restauranger och bostäder blandas.
Brukar inte nattlivet råka illa ut så snart folk flyttar in?
– Så har det ju varit i många fall, det går inte att säga något annat. Nobelberget var hela tiden menat att vara temporärt, men i Slakthusområdet är kultur och nattliv en hörnsten och det kommer vi inte att kompromissa med. Det ska vara en central del, punkt.
Många av de erfarna klubbarrangörer jag pratar med säger att trycket att stänga ner klubbar ofta kommer från de boende. Dj:n och föreläsaren Nathan Hamelberg lyfter som motvikt idén om en ”kulturell allemansrätt”:
– Stockholm innanför tullarna kan omöjligt bara vara till för dem som bor där. Människor flyttar till innerstan för att de vill ha tillgång till ett rikt kulturliv, och sedan vill de att det ska vara tyst klockan tio. Det är som att flytta till en strand och klaga på att folk är lättklädda.
Linus Kjellberg säger att man kan bygga bort sådana bullerkonflikter, både med tekniska lösningar och genom att låta bostäderna ligga någon tvärgata bort från klubbstråket.
Vilken plats ser ni för kultur som inte bär sig ekonomiskt?
– Ett aktiebolags uppdrag är ju att skapa vinst. Så när man bygger kvarter för kvarter innebär det ofta att varje utvecklare enbart tittar på hur man kan maximera ekonomin för sin lilla frimärksruta. Då Atrium Ljungberg kommer att förvalta en så stor del av Slakthusområdet ser vi frågan ur ett större perspektiv och kan ta in verksamheter med lägre betalningsförmåga.
Betyder det att ni även tar ansvar för att Slakthusområdet är till för alla?
– Vi pratar mycket om ”Slakten” som en mötesplats och en motor för hela Söderort. Det ska finnas mängder av olika koncept som ska vara öppna för alla, och inte några segregerade hipsterklubbar. Den svårare frågan om att bygga billiga hyresrätter hör dock hemma på en mer övergripande politisk nivå.
Catharina Thörn, forskare vid Institutionen för Kulturvetenskap, Göteborgs universitet.
Foto: Fotograf Johan Wingborg
Catharina Thörn är docent i kulturstudier vid Göteborgs universitet och har forskat mycket på gentrifiering. Hon säger att när fastighetsbolag pratar om kultur så riskerar fokus hamna på säljbarhet.
– Visst, kulturen blir en del av stadsutvecklingen, men det som får ta plats är det som ses som attraktivt i fastighetsbolagens ögon. Medan föreningshus, replokaler för unga, och konstateljéer försvinner i ett slag.
Hon tolkar det inkluderande språket, med importerade ord som ”co-working” och ”community”, som ett sätt att locka till sig människor inom kreativa branscher som det är lönsamt att planera för, som konsulter inom marknadsföring, design och teknologi. De tenderar att ha flexibla arbetstider och är beroende av ett rikt nöjesliv för att kunna nätverka och skapa ett personligt varumärke.
Ekonomiskt svaga grupper däremot faller ofta utanför denna gemenskapsidé. Vilket, enligt Catharina Thörn, kan bli ett problem eftersom ökande ägarkoncentration inom fastighetsbranschen gjort att bolagen börjat låta som kommuner.
– Städer är ju en kollektiv resurs för alla som bor där. Men denna allmänning har fastighetsbolagen börjat göra anspråk på, utifrån logiken att de äger alltmer av marken. Forskningen visar att det här kan underminera det offentliga rummets roll att vara till för alla, till förmån för ett slags curlingplanering för vissa grupper. Därför är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar i att leda utvecklingen.
Enligt Jakob Grandin är det därför viktigt att kulturaktörer inser sitt värde och står på sig.
– Många fastighetsbolag använder kulturen som en pr-lösning. Det gäller att syna den bluffen som kulturaktör, och pressa dem på vad de tänker sig på lång sikt. Vara en jobbig jävel när man förhandlar.
Klockan är strax efter nio på morgonen, och på Slakthusgrillen skjuter en man i väst och skägg ifrån sig en tallrik med ris med biff: ”Jag orkar inte mer!” Vi tar med en tiokronorskaffe och går på promenad med Jakob Grandins labrador Hajen. (”Jag kunde ju inte döpa den till Hästen.”) Och han fattar att även han själv har blivit en stor fisk i Stockholms klubbvatten.
– Det är naivt av oss att inte se oss själva som en stor aktör. Men där ingår också att ta ansvar för att det blir tillgängligt och öppet. Samtidigt som vi vill åt ett konstnärligt uttryck som utmanar människor.
Jag frågar om han tror att mötet mellan små klubbarrangörer och fastighetsjättar, mellan punk och profit, är möjligt.
– Visst, fastighetsbolagen ska inte sätta kepsen bakochfram, men de kanske inte heller behöver närgranska allt som skapas i deras lokaler. De kanske kan låta en lokal nyttjas till svartklubb, för om man vill ha utveckling så kan man inte kräva att allt ska vara vitt, rent och snyggt.
Unga dricker och träffas allt mindre. Kommer folk ens klubba om tio år?
– Jag tror klubben, som ju handlar om dans och bärs, kommer att omformas till att bli en destination. Vad händer om du lägger till mat, utbildning och gaming? Jag tror inte på statiskt nattliv med dyra drinkar och bufflig attityd i dörren.
Och även för hans egen del blir det glesare mellan danstillfällena.
– Vi har mognat. Förr jagade vi gåshudsmoments på dansgolv, men nu drivs vi också av mer långsiktig extas, kring saker som innovationer och stadsbyggnad.
Metoo-rörelsen skakade Sverige och världen. De anonyma vittnesmålen om sexuella övergrepp skapade starka reaktioner. Vittnesmålen ledde till vissa förändringar, fördjupade samtal, mediedrev. Förmodligen – förhoppningsvis – kommer vi framöver att få se en hel del litteratur som på olika sätt behandlar metoo, ur olika aspekter, med olika syften, genom olika analyser.
Samtidigt är fenomenet i sig inte nytt: varken vittnesmål om, eller litterära skildringar av, sexuellt våld är okänt i litteraturen.
Nu har Ebba Witt-Brattström tagit sig ämnet an, med syftet att ”tjuvkoppla en tvåtusenårig tradition av vittnande om sexuellt våld med dagens #metoo-utsagor”. Resultatet är en vandring tillbaka i litteraturhistorien med Witt-Brattström som ciceron, med slutstation Gamla testamentet. Samtida, autentiska vittnesmål varvas med utdrag ur främst kvinnliga författares litterära skildringar av sexuellt våld. Här lämnas inget utrymme för tvetydigheter: det är blod och påkar och kukar i varje kroppsöppning, gruppvåldtäkter och trasiga glasflaskor i anus, incest och grov förnedring. Kvinnor har utsatts för fruktansvärda saker de senaste tvåtusen åren.
Trots detta är tonen puttrig och Witt-Brattströms tonfall kåserande. Författarens karaktäristiska stämma är oerhört närvarande boken igenom. Den personliga, på gränsen till privata, rösten passar dessutom på att ge Svenska Akademien i allmänhet, och Witt-Brattströms exman Horace Engdahl i synnerhet, några kängor.
Det blir ganska ljummet – ”Historiens metoo-vrål” är ingen krigsskrift. Den bjuder snarare på ett ganska bekvämt resonemang, där det strukturella våldet betraktas som ett dilemma. Witt-Brattström skriver: ”Hur vi än vänder oss har vi ändan bak. Inte vill vi skada någon (man), men inte heller vara medskyldiga när andra (kvinnor) offras.”
Witt-Brattströms eget jag glider ofta över i ett universellt ”vi”, som ibland talar för samhället i stort, och ibland tycks representera ”alla kvinnor”. Jag antar att hon med sina litterära exempel söker visa att det sexuella våldet mot kvinnor inte skiljer på klass, tid, etnicitet, vita och svarta kroppar. Det har förekommit i alla tider, på alla platser, bland alla samhällsklasser.
Tyvärr analyseras inte den slutsatsen närmare, utan reduceras till insikten om en universell, kvinnlig kroppslig erfarenhet. En enhetlig kvinnokropp. Hos Witt-Brattström är identiteterna benhårt binära, utan intresse för dem som faller utanför kategorierna manligt/kvinnligt – och det hat, förakt och våld dessa kroppar utsätts för. Här råder total renons på medvetenheten om klass, etnicitet/ras, och, måste jag faktiskt säga – kön och genus. För att vara en bok som gör så höga anspråk på att vara samtida känns många av resonemangen hopplöst daterade.
Som allra tydligast blir det när Witt-Brattström börjar tala om ”den så kallade svarta feminismen”. Som läsare blir man förvirrad – vad hände nu? Det som åsyftas är alltså inte ”black feminism”, det vill säga den tradition som – förenklat sagt – intar ett intersektionellt förhållningssätt till ras, kön, kroppar och makt.
”Den så kallade svarta feminismen” syftar hos Witt-Brattström på ett slags metoo-texter som är skrivna av kvinnor för att bli gillade och belönade av patriarkatet. Texterna stöder den traditionella genusordningen, men eftersom de är skrivna av kvinnor vill vi tro att de står på vår sida. Slutsatsen? Inför ”den svarta feminismen” står ”vi kvinnliga läsare” chanslösa.
Österrikiska Elfriede Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004.
Foto: imago/SKATA
Det hela blir riktigt makabert när Witt-Brattström låter tankefiguren illustreras av Elfriede Jelinek, som givetvis får en känga för att hon har haft mage att ta emot Nobelpriset. Vilket naturligtvis har med Witt-Brattströms före detta make att göra. Och så är cirkeln sluten igen: tillbaka till Witt-Brattström, tillbaka till det författarjag som på intet vis är ett universellt vi.
”Historiens metoo-vrål” förkroppsligar en feminism som inte vill ifrågasätta sina egna privilegier. Det tråkigaste är ändå det som stannar kvar i mig efter boken: det är inte de starka vittnesmålen, men Ebba Witt-Brattströms käcka stämma. Det är synd, eftersom den litteratur som lyfts fram har potential att vara intressant – när författaren ägnar sig åt att vara litteraturprofessor snarare än uttolkare av samhället och patriarkatet, och dessutom representant för alla som på något vis identifierar sig som kvinnor.
Filmen beskrivs som en thriller med övernaturliga förtecken där Skarsgårds rollfigur råkar se en mystisk porrsida på sin rumskamrats dator, slås medvetslös och vaknar upp i en läskig källare.
Bland övriga skådespelare finns Mark Koufos och Catherine Howard och filmen regisseras av G-Hey Kim.
Filmen beskrivs som en thriller med övernaturliga förtecken där Skarsgårds rollfigur råkar se en mystisk porrsida på sin rumskamrats dator, slås medvetslös och vaknar upp i en läskig källare.
Bland övriga skådespelare finns Mark Koufos och Catherine Howard och filmen regisseras av G-Hey Kim.
