Avatar

Det är i till synes oskyldiga filmer på barn som användare börjat lägga upp tidskoder i kommentarsfältet för ögonblick som anses suggestiva eller upphetsande. Youtubes algoritm, en automatiserad formel som räknar ut vilket innehåll tittare föredrar, leder sedan vidare till klipp med barn i liknande, komprometterande situationer. Videobloggaren Matt Watson har visat hur användare byter barnpornografi med varandra i kommentarsfätlet. 

Förutom McDonald’s och Disney har även Ikeas reklamer visats på Youtube i samband med klippen.

På sociala medier har hashtaggen #wakeupyoutube blivit ett samlande upprop där många rasar mot techjättens brist på agerande.

Amerikanska telekomjätten AT&T meddelade härommånaden att man efter ett uppehåll på två år beslutat sig för att börja köpa reklam på Youtube igen, eftersom man ansett att företaget gjort tillräckliga insatser för att säkra annonsmiljön för varumärken.

Det tog 30 sekunder för Göran Lundströms telefon att börja ringa efter det direktsända beskedet att ”Gräns” var Oscarsnominerad i kategorin bästa makeup.

– Sedan ringde det hela dagen och folk frågade: ”Hur känns det?”, samtidigt som det var omöjligt att hinna känna någonting. Men nu börjar jag bli nervös, säger Göran Lundström och slår sig ner framför trollen Tinas och Vores hår, näsor och huddelar.

Utlagda på ett bord i hans arbetsstudio ser de uppmärksammade anletsdragen egentligen inte så märkvärdiga ut. Men alla som har sett Ali Abbasis ”Gräns” vet att skådespelarna Eva Melanders och Eero Milonoffs transformationer är förbluffande.

För Göran Lundström tog det ett tag att inse hur lyckat resultatet hade blivit. Men när han jobbade i USA under förra året, och kollegor såg ”Gräns”-trailern och blev osäkra på om skådespelarna verkligen bar mask eller inte, började polletten trilla ned.

– Om folk som jobbar med det här, som har tränade ögon, blir osäkra, då kände jag att vi hade lyckats med något. Till slut insåg jag hur unikt det är att få bygga en sådan här karaktär med en sminkning som inte är en specialeffekt.

Göran Lundström är nominerad tillsammans med Pamela Goldammer, som ursprungligen kommer från Tyskland men bor i Kanada. Han designade utseendet och gjorde de första provsminkningarna. Sedan har hon återskapat maskerna under inspelningen.

– Vi hade sådan tur som fick tag i henne, att få någon av den kalibern. Jag visste att jag bara kunde vara med i början och det var en hel del osäkerhet involverat för att jag verkligen skulle vara säker på att resultatet skulle bli bra.

Vad var den största utmaningen?

– Att hitta en balans. Eva var ju utseendemässigt ingen bra casting. Hon är alldeles för snygg. Så hur gör man henne grotesk utan att det känns som en mask eller en kliché? Det är svårt. Har man inte chansen att prova massor måste man gå på magkänsla.

Magkänslan ledde hela vägen till en plats inne på Dolby Theatre där Oscarsgalan hålls på söndag. Innan dess ska Göran Lundström njuta av Oscarstillvaron. Inbjudningar har flödat in och han ska också delta i ett makeupsymposium i Los Angeles i slutet av veckan.

Efter 28 år i branschen har den självlärde svensken redan bra kontakter och han jobbar ofta utomlands. Förra sommaren fick han i uppdrag att ålderssminka Mahershala Ali till tredje säsongen av HBO-aktuella ”True detective”.

– Det var kul. Inte minst för att Mahershala själv var så involverad. Han var orolig över att det skulle bli dåligt. Men det blev verkligen bra och han blev jättenöjd. Varje dag tänkte jag: ”i morgon gör vi det lite bättre”. Det gäller att inte ge upp och hela tiden våga göra om och testa nytt.

Göran Lundström har inte förberett något tacktal och han tror att oddsen för en Oscarsvinst är dåliga.

– Vi är en liten svensk film som ska röstas fram av folk som inte nödvändigtvis kan någonting om smink. Då blir det en popularitetsgrej. ”Vice” med Christian Bale ligger ganska bra till. Och vad kan vara värre än att ha ett tacktal och sedan inte vinna? Nu kan jag sitta och hoppas att jag inte vinner eftersom jag inte har något tacktal, jag kör lite omvänd psykologi på mig själv.

Läs också: Guldbaggekalas för trollen i ”Gräns”.

Det börjar med rivstart och en handlingsmättad drabbning. Draktränaren Hicke med sin följeslagare den eleganta svarta Nattfasan, draken kallad Tandlöse, leder några av sina fredliga vikingar ut i strid. Nåja, de påminner mest om svenska fotbollssupportrar på utflykt, men alla har med sig var sin fantasifullt varierad drake. Målet är en skeppsdrös elaka drakrövare.

Det pustas, puffas, flygs och virvlas utan rast eller ro till en början i denna tredje filmdel (”How to train your dragon: the hidden world”) om Hickes svindlande resa från barndom till vuxenhet som bygger på Cressida Cowells böcker. Hans övertygelse förblir intakt även när den som här sätts på prov: alla drakar förtjänar att få leva i full frihet, utan hot från människor.

Läs Johanna Paulssons slingriga essä om drakarnas kulturhistoria 

Det gäller att hänga med från början i berättelsens alla relativt återhållna 3D-effekter, i synnerhet om Hicke och hans bussiga vikingar inte redan tidigare tillhör bekantingarna.

Hicke har alltid varit lätt att tycka om, liksom alla de andra personligheterna med skilda särdrag som följt med på resan. Det gäller både människor och drakar. Mina medhavda ögonvittnen skrattade högst åt den drakbebis som följde med på alla stridigheter, skrattande i mammas kängurupung.

Ett egenartat och lyckat flygfä bland dagens animerade filmer, där den höjer sig bortom datorspelens mekanik och leksaksaffärernas modellhyllor.

Här vågar sig regissören Dean DeBlois på återblickar till framför allt den första delen, där Hicke som barn tar del av sin pappas visdom och berättelse om drakarnas eget gömda och drömda land. Där finns framför allt den pigga och sakliga Astrid, som gärna gnabbas med Hicke, när han tappar mod och styrfart.

Styckets verkliga bov är den suveränt elake och psykologiskt manipulative Grimmel, fiende till alla drakar, i synnerhet till nattfasor. Inte bara tvingar han de fridsamma bort från sin idylliskt överlastade krokan till ö – med sagohöjd som karamellfärgat draknäste – utan förvandlar likt en drakarnas doktor Mengele medelst injektioner sina drakar till livsfarligt grönt slajmspottande maskiner.

”Draktränaren 1” kom 2010, ”Draktränaren 2” fyra år senare. Sagotrilogier är alltid ett vågspel, men här kan man luta sig tillbaka i förvissningen om att del tre verkligen är en sista del. I en förtjusande fantasifullt iscensatt friarscen mitt i denna sista del har den svarte draken Tandlöse blivit upp över öronen förälskad i en vit eldsprutande Dagfasa.  En jakt över stock och sten utmynnar i en uppvaktande dans, likt en katt, hund eller tjädertupp med Hicke själv som gömd idégivare. 

Till sist en förening mellan de båda drakarna – och förstås mellan Hicke och Astrid.

Man kan ha synpunkter på en något för blingblingande och pastellfärgad drakvärldsfantasi, på ett visserligen effektfullt men dock överbud på flygande drakar och på en oförbehållsam hyllning till idealfamiljen om mamma, pappa, en son och en dotter.

Men till sist blir man övertygad om att ”Draktränaren 3” är ett egenartat och lyckat flygfä bland dagens animerade filmer, där den höjer sig bortom datorspelens mekanik och leksaksaffärernas modellhyllor.

Se mer: Tre andra filmer med drakar:
”Bröderna Lejonhjärta”
(1977),
”Eragon”
(2006),
”Hobbit: Smaugs ödemark”
(2013).

Läs fler filmrecensioner i DN  

– Jag tänkte mycket på mytologier och arketyper när jag skrev filmen – och på Pippi Långstrump. Sedan har ju kvinnor alltid haft en framträdande roll i miljörörelsen. Tack Sverige för Greta Thunberg!

När den isländske regissören Benedikt Erlingsson besöker Göteborgs filmfestival i januari är apokalypsen temat för året – och visst passar hans andra långfilm ”Woman at war” in i programmet. 

Huvudpersonen Halla höjer sin pilbåge som en klimataktivistisk Robin Hood, när hon kapar elledningar på höglandet i ”Woman at war”. Eller som en samtida version av Artemis, den grekiska natur- och jaktgudinnan, föreslår Benedikt Erlingsson.

Den skämtsamme regissören blir mer allvarlig när han pratar om vad han beskriver som den politiska teatern om klimatet, som skildras i ”Woman at war”. När Halla sprider sitt uppfordrande miljömanifest på Reykjaviks gator blir budskapet genast omspunnet i medierna och förvrängt av politikerna. Allting handlar om kampen om narrativet, menar Erlingsson.

Men någon apokalyptisk förstämning vill han inte skapa, utan snarare en optimistisk actionfilm.

– Jag tänkte inte på genre under manusarbetet men väldigt mycket på action under själva inspelningen. Vad är det som gör en actionfilm till en actionfilm när det kommer till filmens språk? Kort sagt försökte jag göra en bred och publikvänlig independentfilm om ett allvarligt ämne.

Förutom hjälten är skurken ett avgörande inslag i actionfilmer. Vem är skurken i din film?

– Antagonisten har många ansikten, det är inte bara en ond man som jagar henne. Det var något som det Danska Filminstitutet var väldigt oroliga över när de läste manuset, de tyckte att jag behövde skapa ett monster. Men antagonisten är ju själva samhället.

Den iögonfallande inramningen i ”Woman at war” fungerar som en påminnelse om vad som står på spel om miljöförstöringen fortsätter: Filmens ekoterrorist till hjältinna undkommer polisen genom att gömma sig bakom stenrösen och slickar sina sår i varma källor. Efter avslutat sabotage lägger hon sig raklång på marken för en stunds mossnära mindfulness.

När ”Woman at war” hade premiär på filmfestivalen i Cannes förra våren, använde recensenterna inte bara ”Icelandic” som ursprungsmärkning utan även som adjektiv.

Vad är det som gör ”Woman at war” så isländsk?

– Det är nästan en fascistisk fråga, ler Benedikt Erlingsson.

– Jag förstår vad du menar, nationer blir ju varumärken på filmfestivaler. Men jag vill inte analysera vad det betyder för då kanske det börjar påverka mig. Tänk om jag skulle försöka leva upp till föreställningarna om vad det innebär att vara isländsk?

Efter filmer som ”Bland män och får”, ”En väldig vänskap” och så din egen regidebut ”Om hästar och män” har jag börjat förknippa isländsk film med excentriska män på landsbygden. 

 – Ja, inom isländsk film har vi haft en genre som vi kallar “man i kris”. Det har varit vårt varumärke i många år, men jag har försökt frigöra mig från det där. Min förra film handlade till exempel om en man
och en häst i kris, min nya film handlar om en kvinna i kris!

Erlingsson skrattar men inskärper sedan att det faktiskt finns en del excentriska människor hos Strindberg också – det är ingen isländsk exklusivitet. Samtidigt säger han sig vilja göra något annat, och inte bara skildra en kvalfylld mans inre kamp. Han pratar om en längtan tillbaka till äldre tiders berättelser, om riddare som dräper drakar, utan utgjutelser om hur de känner inför sina bedrifter.

– Vi har kanske fått nog av det psykoanalytiska skitsnacket där människor har huvudet i sina respektive arslen, säger han.

Snälla kom till Island och rädda oss från oss själva

Strindberg i all ära – islänningen nämner två andra svenskar som sina viktigaste mentorer: Peter Engkvist, konstnärlig ledare på Teater Pero i Stockholm, och Marek Kostrzewski vid teaterhögskolan i Malmö. 

Erlingsson har en lång bakgrund inom isländsk teater och har samarbetat flera gånger med sin huvudrollsinnehavare i ”Woman at war”, Halldóra Geirhardsdóttir. Tillsammans med Peter Engkvist gjorde de bland annat en omarbetning av medeltidssagan om Gunnlaug Ormstunga på 1990-talet. Nu ville Erlingsson göra en saga om klimatkrisen.

Hjältinnan lever kamouflerad som välanpassad medelklass. Ingen tittar snett på henne när polisen börjar jaga kvinnan på berget, som gör politikerna nervösa och äventyrar kinesiska investeringar.

Erlingsson må ha gjort en isländsk film, men klimatkrisen är en global berättelse och ”Woman at war” är ingen reseannons. En återkommande figur i Erlingssons båda filmer är en spanskspråkig turist, som råkar illa ut och blir misstänkliggjord av omgivningen.

– Det är ett universellt koncept – skyll allt på utlänningen! En journalist berättade för mig att han inte skulle vilja besöka Island som turist efter att ha sett filmen. Vilket kändes dumt eftersom det är turisterna som räddar höglandet, annars skulle det säkert exploateras på något sätt. Snälla kom till Island och rädda oss från oss själva, vi är så dumma och vi bor ensamma på en ö i Atlanten!

New York, i mars 2012. Jag är på besök i den praktfulla Renzo Piano-formgivna skyskrapan på åttonde avenyn som rymmer New York Times, för en intervju med Jill Abramson, som ett halvår tidigare tillträtt som den första kvinnliga chefredaktören på tidningen. Det har tagit många samtal och kontakter för att få till intervjun, men nu tar hon emot, i ett chefsrum belamrat med böcker och två gräsligt fula gröna plyschsoffor.

Hon är nu på toppen av mediemakten och har slitit länge för att komma dit. Utbildad på Harvard, i grunden en klassisk Manhattan-intellektuell, som tidigt valde journalistiken och tillbringade år på fältet med att bevaka amerikanska valrörelser. Det rådde aldrig något tvivel om att det var på New York Times hon skulle hamna: hon beskrev för mig hur tidningen och dess skribenter var ”det närmaste vi hade en religion i hemmet”.

Att hon skulle efterträda den färgstarke Bill Keller som chefredaktör var naturligt: hon hade haft en rad nyckelroller på tidningen och ledde i praktiken mycket av det dagliga arbetet. Hon stod också för mycket av det som är New York Times varumärke: den grävande journalistiken och historierna bakom nyhetsflödet. Det som möjligen stack ut var hennes svaga engagemang för den digitala utvecklingen, i ett läge där New York Times precis börjat satsa på att förnya sin affärsmodell. Men respekten för Abramsons kunnande och erfarenhet var ändå så stor att hon sågs som en självklar ledare. En tuff och krävande sådan, ibland på gränsen till det bryska i sin stil, men det brukar krävas, på drakar som ”Den grå damen”, som New York Times kallas.

Ett år senare träffar jag Abramson igen, på en exklusiv mediechefskonferens under en helg på ett slott i brittiska Cotswolds. Då är hon påfallande tystlåten och tillbakadragen och låter närmast uppgiven när hon pratar om tidningens utmaningar. Det som inte är känt då är att de interna striderna nu rasar med full kraft, inte minst mellan henne och redaktionschefen Dean Baquet. Vid ett tillfälle leder bråket mellan dem till att Baquet slår knytnäven rakt genom en vägg, i ett vredesutbrott. Våren 2014 har konflikten gått så långt att Abramson petas och Baquet tar över som chefredaktör. I ”Merchants of truth” berättar hon om hur utgivaren Arthur Sulzberger ger henne en färdigskriven pressrelease om beslutet, inlindad i sedvanliga omskrivningsfaser. Abramson accepterar dock inte luddigheterna: ”Säg att jag fått sparken, det kommer jag att göra”.

Först upphöjd, sedan förnedrad. Abramson drog sig tillbaka och höll under flera år en relativt låg profil. Men miljondollarkontraktet med den här boken skulle bli hennes revansch. I flera år har hon arbetat med projektet, som enligt hennes själv inspirerats av hur den erfarne New York Times-reportern och Vietnam-korren David Halberstam skildrade journalistikens och branschens utveckling i den klassiska murvelboken ”The powers that be” 1979.

Från upphöjd till förnedrad. Igen. Det går att förstå hur det går till i dagens uppskruvade debattklimat.

Abramson väljer att skildra läget utifrån fyra mediejättar: NYT, Washington Post, BuzzFeed och Vice. Hon hyllar den goda journalistiken där den finns, men målar mestadels en dyster bild av läget, med redaktionella nedskärningar, kompetensbrist, en alltför stark anpassning till kommersiella intressen, försvagad redaktionell integritet och ett alltför starkt fokus på opinionsbildning och kampanjliknande journalistik som lett till ökad polarisering och sjunkande förtroende. 

Bilden är naturligtvis till delar sann: just nu går det en stor nedskärningsvåg genom stora delar av den amerikanska mediebranschen, både på lokal nivå och hos de rent digitala verksamheterna, som exempelvis BuzzFeed. Däremot blir det svårare att se hennes domedagsskildring som generellt korrekt, med tanke på de framgångar både hennes gamla tidning och Washington Post – och även flera helt digitala verksamheter, som Vox, Politico och Axios – haft de senaste åren, såväl journalistiskt som ekonomiskt. 

I första hand är dock inte detta en berättelse om journalistikens kris, så som hon uppfattar det. Mestadels är det hennes uppgörelse med den tidning och bransch hon känner sig sviken av. Och det är också där den blir absolut mest läsvärd.

Abramson berättar skoningslöst, bakom kulisserna, på ett sätt man sällan får läsa från en person med total insyn. Hon nämner namn, målar upp drastiska scener, sågar Sulzberger som en ”dålig regent” och pekar på enorma strukturella problem med mansvälde och misogyni. Det är ingen vacker bild och den lyser en hel del av revanschbegär, men bör ändå få upp många ögon för hur det gått till även på det finaste av företag.

När hon skriver om medier hon mest har andrahandskännedom om, som BuzzFeed och Vice, blir det betydigt tunnare – och där har hon också brakat genom isen, vid flera tillfällen. De senaste veckorna har det avslöjats att hon i åtminstone sex avsnitt i boken mer eller mindre kopierat uppgifter ur andra medier (som Columbia journalism review och New Yorker), utan att tillträckligt tydligt ange källan.

Abramson har kallats ”plagiatör”, vilket nog är att ta i. Hon har dock medgivit att hon gjort misstag, vilket i sig är allvarligt för en bok som i stort handlar om att kritisera journalistikens sluttande plan och bristande noggrannhet. 

I förra veckan kom också beskedet att Abramson avbokar sitt framträdande på den stora digitalkonferensen SXSW om ett par veckor, där hon och BuzzFeeds vd Jonah Peretti skulle debatterat hennes bok på en av de största scenerna.

Från upphöjd till förnedrad. Igen. Det går att förstå hur det går till i dagens uppskruvade debattklimat. Abramson har också själv bidragit till det, med en hel del hånfullt raljerande i sin egen bok. Ändå är detta en skildring man bör läsa, om man är det minsta intresserad av mediebranschen. Både för dess insikter, dess berättelser och dess brister.

”The wandering earth” har legat på biotoppen i Kina under det kinesiska nyåret och har på två veckor gett intäkter på över 600 miljoner dollar. Filmen är baserad på en berättelse med samma titel av den kinesiska science fiction-författaren Liu CIxin och handlar om hur jorden hotas av utplåning på grund av en solimplosion. 

Världens länder förenas inför det gemensamma hotet och bildar en världsregering med målet att transportera jorden till ett nytt solsystem med hjälp av fusionskraft. För att överleva den intergalaktiska resan tvingas mänskligheten ner i underjordiska städer. 

”The wandering earth” är den näst mest inkomstbringande filmen i Kina någonsin och och är den film som har gett störst biljettintäkter i världen 2019.

Netflix har än så länge inte offentliggjort något premiärdatum för filmen.

Det är en scen som gjord för ett nytt och ganska okänt rockband. En hotellbar i Stockholm som blivit musikklubb i det lite mindre formatet, glest med folk och en viss osäkerhet kring hur många som faktiskt är där för bandets skull.

Men utrustningen är lite för omfattande, och det finns en oproportionerlig merchandiseavdelning längre in i lokalen. Och när de fem musikanterna kliver på sätter de av med en sådan fullgas-rock ’n’ roll som om det handlade om helt andra arenor.

Det är hårt och spänstigt, gapigt och poppigt. Lite som ett Mustasch med snitsigare studs, kanske. Och fenomenalt samspelt, med djupt gung i basen och fett fläsk i synten. Med en riffglädje som kan likna Pantera och en dragning åt det pompösa som blinkar åt självaste Meat Loaf.

Smakfullt? Hurså, vad skulle det tillföra? I tredje låten ”Last day” plockar så Jørgen Munkeby fram sin barytonsax och börjar spela spräckjazz mitt inne i sin poppiga metal, och hade man inte fattat det förr blev det uppenbart då att detta är ett verkligt osannolikt band.

Hemma i Norge är han känd sen tonåren och blev internationellt uppmärksammad redan med bandet Jaga Jazzist kring millennieskiftet. Som var en sorts lika modernt som okonventionellt jazzband.

Shining bildade han 1999 som ett akustiskt jazzband, sen drogs de mer åt rocken, inte minst den allra hårdaste. 2008 gjorde de en specialkonsert på jazzfestivalen i Molde tillsammans med black metal-bandet Enslaved.

Fjolårsalbumet ”Animal” är deras åttonde och mest radikala hittills. Eller kanske tvärtom. Det består uteslutande av snärtig poprock i ett spann från synt till hårdrock. Ingen sax alls förekommer. Och det är alltså den konstellationen som nu spelar i Stockholm, utan att nästan någon tycks veta om det.

Jørgen Munkeby tar situationen på studs, noterar likheterna med Spinal Tap, vädjar till en tjej som bara råkar vara där att inte gå och kortar programmet för att maxa effektiviteten. När han drillar den lilla publiken i att sjunga huligankör till ”Smash it up!” verkar det inte ens orimligt, det går att bygga stämning även så här.

Till nästa Stockholmsbesök ber han oss alla att ta med trettio vänner var, då ska det bli pepp på riktigt, lovar han. Innan dess har han och hans band åtminstone förtjänat en utmärkelse för tapperhet i fält.

Läs
fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel
om Brass Against sätt att spela Rage Against the Machine-låtar i blåsorkesterversion.