Just nu är verkligen en tid för virtuosen. Slutligen har publiken upphört att bländas av att någon skrivit en världshit i sitt sovrum. Nyfikenheten vänds mot den som verkligen kan spela. Anderson .Paak gör den hetaste soulen bakom sitt trumset. Kamasi Washington har gjort saxofonen trendig igen. Och så Thundercat, vilken intressant person!
Att genrebestämma hans fyra album är i princip omöjligt. ”Funk”, visst. Men precis lika gärna ”jazz”, ”R&B”, till och med ”pop”. Med sexsträngad bas och sin ljusa, drömska röst mutar han på ”It is what it is” in en helt egen liten värld, med inspiration lika mycket från 70-talets afrofuturism som från samtida alternativband, tänk Tame Impala.
Mycket handlar om vänskap, framför allt nära vännen Mac Millers död. Känsligt och djupt, men samtidigt med en oupphörlig entusiasm inför allt som är nyskapande.
Låten om krigsveteranen som kommer hem som sprutnarkoman med skadat ben är förfärlig från start till mål, men så skarpt formulerad att man ändå kan dra på munnen, med en refräng som sätter sig som en schlager.
Speed of the sound of loneliness (1986)
Orden dem emellan har tagit slut, men han älskar henne fortfarande – medan hon är ute och ränner runt i så högt tempo att ljudet av ensamheten inte ska hinna i kapp. Till den mest sofistikerat vemodiga countrylunk.
In spite of ourselves (1999)
Kärlekssånger kan se ut på många sätt. När John Prine sjunger gubbknarrig duett med den skarpslipade Iris DeMent är det beskt, snuskigt, ömsint och fenomenalt mänskligt – och man förstår precis varför det kommer hålla i evighet.
Christmas in prison (1973)
På jul är fängelsematen bättre, och det blir musik på kvällen. Men saknaden efter henne där hemma blir också större, och tar över det mesta av låten. John Prine sjunger ur mungipan och Steve Earle bör ha lyssnat extra noga.
All the best (1991)
Få har skrivit fler dubbelbottnade kärlekstexter, och denna lilla dänga låter så förledande enkel. Men det krävs en särskild sorts skald för rader som ”Kids don’t know/they can only guess/how hard it is/to wish you happiness.”
Angel from Montgomery (1971)
Tjugofyra år gammal kanaliserar John Prine en medelålders hemmafru som sitter i köket och försöker hitta kraft att stå ut, med ett mäktigt gospelfärgat vemod som Bonnie Raitt tog vidare och gjorde till sin mesta signaturlåt.
Fish and whistle (1978)
Enkel trubadurcountry blir sällan stunsigare än hos John Prine, därtill pryds denna muntra dänga av en spelevink till tennflöjt. De slängiga ögonblicksbilderna från ett oansenligt liv är ändå rätt sorgkantade om man tittar närmare.
Paradise (1971)
John Prines far kom från kolgruvestaden Paradise i Kentucky, och efter avklarad brytning fanns nästan ingenting kvar, hela trakten var skövlad. Och det är rent förunderligt hur den historien kan bli världens hejigaste låt.
Hello in there (1971)
Barnen är vuxna, de bor i andra stater, någon dog i kriget, själva har de knappt något att prata om längre. Varken med varandra eller sina vänner. Det låter ändå nästan vackert när den unge John Prine sjunger deras ensamhet.
Jesus, the missing years (1991)
Det finns en stor lucka i evangelierna, om vad Jesus gjorde mellan tolv års ålder och ungefär trettio. John Prine skriver en ordrik folklåt som låter som tusen andra där inte ett ord är sant, men det mesta känns igen från vår tid.
Per Sinding-Larsen har en särdeles lång historia med Roskilde. Han besökte festivalen för första gången som 16-åring. Det var tänkt att bara bli några dagars festande till favoritbandens musik.
– I stället kändes det efter mitt första besök där som att jag … konfirmerat mig. Att jag hittat till mitt livs universitet, säger programledaren som är känd från bland annat SVT:s Studio Pop.
Sedan dess har han besökt Roskildefestivalen kontinuerligt. Som åskådare, men framför allt som konferencier på den orangefärgade tältscenen, själva symbolen för festivalen. En roll han haft vid arton av sina trettiosex besök på festivalen som arrangerats sedan 1971.
Vad tänker du om att festivalen ställs in i år?
– In i det allra sista hoppades jag att sommaren skulle se ut som vanligt. Att portarna skulle öppnas till det som alltid bjuds där – blandningen av musik, möten, kultur och fest. Roskilde rymmer till sin natur så mycket hopp, kraft och gemenskap av ett slag som världen verkligen kan behöva, svarar han.
Per Sinding-Larsen ser festivalen som ett bevis på att musik faktiskt handgripligen kan förändra världen. Allt överskott av intäkterna går nämligen till olika välgörande ändamål.
– Att vara den sortens kulturpolitiska kraft på ett sönderkommersialiserat jordklot är unikt.
Under sina år på den stora scenen har han presenterat en lång rad världsartister, däribland Bruce Springsteen, Bob Dylan Björk, Rihanna, Prince, Metallica, Jay-Z, Black Sabbath, Rolling Stones, Kendrick Lamar och Paul McCartney.
Enbart minnena från Guns ‘N Roses besök är material nog för att fylla en bok, försäkrar han.
– Deras spelning där rymmer många små och stora berättelser om allt från matvanor till att mobilisera hälften av ett lands myndigheter.
Hur tror du att covid-19 kommer att påverka festivalvärlden framöver?
– En festival utan folk blir ju inte en festival. Jag tror att just Roskilde behövs mer än någonsin i en pandemifri värld. Inte bara som en frizon mot ett alltmer högpresterande och kontrollerat samhälle, utan för att den i sin själ bjuder på kraft, hopp och gemenskap, säger Sinding-Larsen.
Kreativiteten flödar i landets konsertsalar. Strandsatta världsstjärnor finns plötsligt tillgängliga med kort varsel, bokningar som man före coronapandemin kunde ha fått vänta på i flera år. När publiken inte kan komma till musiken får musiken helt enkelt komma hem till publiken och just nu liveströmmas det som aldrig förr. Även de konsert- och operahus som saknar playplattformar har kablat ut spontanlösningar på hemsidor och sociala medier.
Kungliga Operan i Stockholm sjösatte sin sedan tidigare planerade digitala kanal Operan play precis i samma veva som hela kulturlivet tvangs trycka på pausknappen.
– Tajmningen kunde inte ha varit bättre, konstaterar operachefen Birgitta Svendén. Vi jobbar på och programsätter så långt framåt vecka för vecka som vi kan. Dels för att sysselsätta våra medarbetare här på ett meningsfullt sätt, dels för att medvetandegöra tjänsten bland människor runt om i landet.
Precis som på många andra håll väljer Kungliga Operan att publicera nytt material på specifika tider. Det är ett sätt att försöka skapa tydlighet och en fast punkt i tillvaron även för publiken. Filmade föreställningar ur arkiven varvas med livekonserter från Guldfoajén.
– Vår verksamhet bygger egentligen på här och nu i stunden. Det går inte att komma ifrån, säger Svendén och förklarar att plattformen dessutom inte är byggd för hur mycket material som helst.
Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman under en repetition.
Foto: Alexander Mahmoud
I nuläget prövar man sig fram kring hur länge konserterna ska ligga kvar efter sändning. Institutionerna behöver även förhålla sig till rättighetsfrågan och operachefen prisar det tillfälliga avtal som snabbt kom till stånd för att scenkonsten skulle kunna nå ut digitalt under coronakrisen.
– Inget annat land har lyckats göra det, konstaterar Svendén som även är styrelseordförande i organisationen Opera Europa. De hade inte ens tänkt på att försöka hitta en lokal lösning så de var mäkta imponerade över att Sverige hade gjort en sådan här sak inom scenkonstbranschen.
Hon ser också den digitalakanalen som en möjlighet för Kungliga Operan att även i framtiden kunna uppfylla sitt nationalscensuppdrag genom att kanske liveströmma varje premiär och andra föreställningar med såväl baletten som operan. Men framför allt tror hon att de digitala möjligheterna kommer att sätta spår i det administrativa arbetet.
– Vi kör i princip alla möten digitalt nu så där tycker jag att man verkligen kan titta på om vi måste resa hela tiden så fort vi ska prata med någon, säger Svendén.
Samtidigt betonar hon att det är viktigt att låta konstnärer fortsättningsvis ha hela världen som sitt arbetsfält och inte bygga nationella gränser när tillståndet väl återgår till det normala.
Att Kungliga Operans nye chefdirigent Alan Gilbert – en Brommabo från New York – för närvarande får rycka in lika flitigt hos Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna är symtomatiskt för den klassiska musikens stjärnkult. I kristider får konsert- och operahus jobba med ”man tager vad man haver”-principen, men i ett musikland som Sverige står både lokala och inflyttade världsnamn på kö.
När den finländske dirigenten Klaus Mäkelä satt fast på andra sidan Östersjön fick Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman leda orkestern med Peter Mattei som barytonsolist. Berwaldhallens planeringschef Christian Thompson säger att det är ett privilegium. I vanliga fall planerar han konsertprogram för två år framåt i tiden. Nu har tidsramen krympt till bara några dagar.
Genrep i Berwaldhallen.
Foto: Alexander Mahmoud
När det nya direktivet om folksamlingar på max 50 personer kom häromveckan fick det omedelbart konsekvenser för landets symfoniorkestrar som hela tiden måste vara beredda att anpassa sig efter nya begränsningar. Men färre antal musiker innebär också en möjlighet att utforska en annan, mer kammarmusikalisk repertoar än vanligt.
– Det här ger oss chansen att vara friare, säger Thompson.
Vårens uruppföranden, däribland Sven-David Sandströms trombonkonsert som kräver större orkesterstyrka och ett Pippi Långstrump-stycke av Benjamin Staern, har fått maka på sig till hösten i hopp om bättre tider.
– Vi har investerat i dessa verk så vi både måste och vill framföra dem, säger Thompson.
Att orkestern som vanligt är ledig över påsken innebär att man i stället återpublicerar en inspelning av ”Matteuspassionen” med Peter Mattei från fjolårets Östersjöfestival. Men därefter är livekonserterna tillbaka på webben igen. För Berwaldhallen, som har ett public service-uppdrag i etern, är playkanalen främst ett komplement till P2-sändningarna.
– Sannolikheten att vi får en publik som kanske inte har konsumerat klassik musik på samma sätt tidigare ökar naturligtvis när vi erbjuder mer online, säger Berwaldhallens pressansvarige Karl Thorson, som också är producent för bildsändningarna på Berwaldhallen Play.
Malmö symfoniorkester har i sin tur valt att enbart strömma under tiden konserterna pågår och utan möjlighet att lyssna på materialet i efterhand. Enligt Maria Frej, konserthuschef för Malmö live, handlar det delvis om rättigheter och att permanenta inspelningar måste hålla en viss kvalitet. Men framför allt vill man skapa förutsättningar för ett möte med musiken som skiljer sig från Spotify eller skivor som redan finns tillgängliga när det passar.
– Här och nu-upplevelsen ger en annan känsla som naturligtvis är bäst om du befinner dig i salongen tillsammans med hundratals andra. Men det blir nästan samma sak om du sitter hemma och vet att precis just nu står Håkan Hardenberger på scenen. Om du går i väg för att hämta kaffe missar du fem minuter, förklarar Maria Frej som liksom flera av musikerna pendlar över sundet.
Konserten sändes i SVT och ligger uppe på SVT play.
Foto: Alexander Mahmoud
I Malmö har man förberett en ”plan B” med bantad repertoar för vårens alla inbokade konserttorsdagar fram till juni. Tanken är också att utveckla morgonkonsertserien (Paus) för hemmameditation samt ett nytt videokoncept riktat till barn.
– Vi investerar i utvecklingen av digitala produkter på grund av den speciella situationen, men det ger oss erfarenheter som vi får nytta av senare också, säger Frej.
Med ett konstaterat coronafall i personalen valde Konserthuset Stockholm att för säkerhets skull stänga ner under tre veckor. Men nu när spelsugna filharmoniker är tillbaka på jobbet kommer den digitala kanalen Konserthuset play att fyllas på med såväl färdigredigerade filmer som livekonserter i begränsat orkesterformat, kammarmusikaliska soppkonserter och jazz.
– Som offentligt finansierad institution har vi en skyldighet att finnas där. Nu när det är som tuffast för andra vill vi försöka sprida lite ljus och glädje på ett ansvarsfullt sätt och med anpassning till de riktlinjer som finns i samhället, säger Konserthusets chef Stefan Forsberg.
I nätverket Echo, European concert hall organisation, har Konserthuset dessutom gått ihop med en rad andra prestigefyllda orkestrar för gemensamma Facebooksändningar av tidigare inspelade konserter varje vardag kl 20.00. Lösningar som tidigare framstått som otänkbara i förhållande till klimatkriskrav på mindre resande ter sig plötsligt självklara för att upprätthålla både rutinerna och kontakten med publiken. Coronapandemin har visat hur sårbart det internationella musiklivet är.
– Jag tror att vi ser en helt ny infrastruktur. Den gamla faller ju sönder framför våra ögon nu. Dels med hur frilansverksamheten ser ut, dels kring managementstrukturerna. Hela musikvärlden har varit uppbyggd kring att agenturerna köper och säljer artister. Nu har intäkterna där gått från hundra till noll så jag förväntar mig att vi kommer att ha en annan typ av samtal och ett helt annat tänk i framtiden, säger Forsberg.
Mot bakgrund av klimatkrisen tror han också att man kommer att försöker effektivisera det resande som man fortsättningsvis behöver göra. Det kan handla om samverkan mellan olika städer, platser och regioner, menar Forsberg.
– Det här blev en oerhört brutal väckarklocka för oss alla.
