Avatar

larsson Därför höll inte mellanakten

Diskografin kan se lång ut, men de senaste trettio åren har Ozzy Osbourne bara gett ut två nyskrivna album per decennium (inräknat Black Sabbath), så att det var länge sen sist är inget ovanligt. Däremot brukar resultatet inte kännas riktigt så här genomarbetat. Inte bara det att rösten framstår så skarp, tunn och rak som den spelats på en klaviatur. Samtidigt som soundet bitvis når närmast symfonisk storlek.

Ändå tycks det mesta ha gått rätt fort, i ett litet band med Red Hot Chili Peppers trummis och Guns n’Roses basist – samt producenten Watt på gitarr (mest känd för hiphop som Cardi B och Post Malone). Och med tanke på hur mycket som är halvballader stöpta i 60-talets psykedelia, och alla blinkningar till Ozzys eget förflutna, är det förvånande hur inspirerat det hela ter sig.

Eller hur lite en gästande Post Malone tillför.

Bästa spår: ”Under the graveyard”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Tame Impala utvecklats långt förbi sin gamla gitarrpsykedelia.

▸ Drev med låten i sändning

▸ Här är finalisterna – enligt oddsen

▸ På väg att hända igen ✓ ”Lovat mig själv”

Biljetterna sålde slut på ett ögonblick, ändå fanns en kvot som såldes i dörren. Ändå hölls evenemanget i en avgränsad del av Münchenbryggeriets stora konsertsal, för att slippa ta in mer folk och tappa i klubbkänsla. 

Så är det heller ingen enkel ekvation att försöka etablera en återkommande nattklubb med countrytema i hanterlig storlek, samtidigt som centralgestalten är en världsstjärna som säljer ut större lokaler på egen hand.

Eller, ja, tillsammans med sin syster Johanna Söderberg i First Aid Kit då. Som syntes i lokalen nu, men inte på scen – vilket möjligen var premiärkvällens allra största överraskning.

Och kanske ska man se detta som inte bara starten för en ny klubb, med en för Stockholm ovanligt blandad publik (samt en del cowboyhattar). Utan även som ett lagom trevande sätt för Klara Söderberg att pröva vingarna som soloartist.

Vilket på ett sätt inte är ett så stort steg, eftersom hon är den mer tongivande rösten i First Aid Kit. Det var ändå lätt att få en känsla av något både lössläppt och premiärnervöst när hon sjöng ut mer fullsatsande än annars, och glatt lät det spricka i kanterna.

En del av poängen med ett sådant här koncept är väl också att allt inte är riktigt genomrepeterat, och då märks nästan ännu tydligare hur säkra alla inblandade är.

Fyra oannonserade gäster stod på programmet, samt ett durkdrivet husband med steelgitarristen Ola Gustafsson som särskilt utropstecken. Amanda Jenssen gjorde ett av sina sällsynta framträdanden, strålande som en sann diva, och den ständiga bästisen Maja Francis sjöng Kitty Wells 50-talssnyftare ”Making believe” med den mest knivskarpa av röster.

David Ritschard kom med en mer genomförd konceptshow, i en nästan prickfri George Jones-duett och därefter en besynnerlig Alf Robertson-melodram, där klassiska ”The Jamestown ferry” omvandlats till ”Hon steg på Finlandsbåten”.

Än mer udda var dock Markus Krunegård, som taggad till tänderna rusade upp scenen och sjöng country på finska (efter ett inledningsanförande på samma språk). Innan han förenades med Klara Söderberg i Kenny Rogers/Dolly Parton-duetten ”Islands in the stream” – lika oljig som någonsin, men svajigare.

Om Countryklubben kan hålla den nivån framöver lär det här bli en klassiker på ingen tid alls.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om The Felice Brothers ystra turnéavslutning.

▸ Skickades rakt i säng ✓ Karantän ✓ ”Jätteont”

Recension så många ➕ får Slipknot

▸ Johnny Depp om nya rollen ✓ Vilda kvällarna