Inlägg taggade med:

Avatar

Filmrecension: Tuva Novotnys ”Blind spot” är ett gastkramande ögonblicksdrama

En promenad hem från handbollsträningen i vinterrusk. Tonårstjejen Tea kommer hem till mamma och lillebror, brer sig en macka och gör en anteckning i dagboken. Tuva Novotny etablerar tidigt en förrädisk lunk i regidebuten ”Blind spot”. Kameran följer med och fångar vardagens slentrian. Inga klipp på tjugo minuter. Och den obrutna tagningen fortsätter när lunken plötsligt övergår i panik och Maria måste störta till akuten med sin dotter.

Tuva Novotny gjorde ”Blind spot” i Norge innan bioaktuella ”Britt-Marie var här” och det är svårt att tänka sig två filmer som är mer olika varandra. Å ena sidan filmatisering av bästsäljare av ”En man som heter Ove”-snitt, å andra sidan konstnärligt driven feel bad på begränsad budget. Det är ett underbetyg till den svenska filmkulturen att den inte får biopremiär, inte minst eftersom Novotny har skapat något utöver det vanliga.

Läs mer: Stum Britt-Marie städar bort sin själ 

Genom att göra filmen i en enda tagning förvandlar Novotny publiken till medpassagerare på Marias helvetesfärd. Vi får dela hennes oändliga väntan på ambulansen och hennes väntan på besked på sjukhuset. ”Blind spot” är inte bara en logistisk bragd utan framför allt en gastkramande ögonblicksstudie.

Lager för lager avtäcks en tragisk familjehistoria som blottar den döda vinkeln i filmens titel. ”Blind spot” är resultatet av noggrann research.

Bortsett från Roy Anderssons tablåer är det här med långa tagningar annars ingen paradgren för svenska filmskapare, som helst undviker grepp som kan uppfattas som spektakulära. På 1950-talet tävlade dock Ingmar Bergman och Hasse Ekman om vem som kunde göra den längsta tagningen med en rörlig kamera (Ekman vann).

Dylika bravurnummer är kanske inte alltid dramaturgiskt motiverade, men den långa tagningen har en särskild förmåga att skapa förhöjning eller försjunkenhet.

Läs mer: Jag blev ängslig av ängsligheten i Sverige

Förhoppningsvis hör den grabbiga rekordjakten till historien, nu när den digitala tekniken har förändrat spelreglerna i grunden – Sebastian Schippers entagningsfilm ”Victoria” från 2015 passerar till exempel tvåtimmarsstrecket med råge.

För det är ju inte den exakta längden som har betydelse, utan hur den obrutna tiden gestaltas och vilken historia den berättar. Eller ännu hellre: vilket tillstånd den försätter oss i. Det är Tuva Novotnys ”Blind spot” ett utmärkt exempel på.

Det finns en föreställning om att filmskapare kan dirigera vår uppmärksamhet genom snabba klipp, medan långa tagningar skulle erbjuda en större öppenhet för åskådaren att tänka själv. Så är knappast fallet i ”Blind spot”. Här handlar det i stället om att utnyttja filmen som en omskakande empatimaskin.

Lager för lager avtäcks en tragisk familjehistoria som blottar den döda vinkeln i filmens titel. ”Blind spot” är resultatet av noggrann research, där Novotny har talat med läkare och forskare om filmens tematik, men är så långtifrån en torr redovisning man kan komma. Pia Tjeltas insats i rollen som Maria är ett kraftprov med största möjliga känslighet, som stannar kvar långt efter att tagningen tagit slut.

Se mer. Tre andra filmer med långa tagningar: ”Repet” (1948),
”Birdman”
(2014),
”Victoria”
(2015).

”Blind spot” finns att köpa på ett flertal strömningstjänster och  går även att hyra från den 3 mars. 

Den 2 mars visas ”Blind spot” på biograf Skandia under Stockholms feministiska filmfestival. 

Läs mer...

Ex-frun om Frank Andersson i ”Farmen”: ”Stängde av”

Läs mer...

Youtube tappar stora annonsörer efter pedofilskandal

Det är i till synes oskyldiga filmer på barn som användare börjat lägga upp tidskoder i kommentarsfältet för ögonblick som anses suggestiva eller upphetsande. Youtubes algoritm, en automatiserad formel som räknar ut vilket innehåll tittare föredrar, leder sedan vidare till klipp med barn i liknande, komprometterande situationer. Videobloggaren Matt Watson har visat hur användare byter barnpornografi med varandra i kommentarsfätlet. 

Förutom McDonald’s och Disney har även Ikeas reklamer visats på Youtube i samband med klippen.

På sociala medier har hashtaggen #wakeupyoutube blivit ett samlande upprop där många rasar mot techjättens brist på agerande.

Amerikanska telekomjätten AT&T meddelade härommånaden att man efter ett uppehåll på två år beslutat sig för att börja köpa reklam på Youtube igen, eftersom man ansett att företaget gjort tillräckliga insatser för att säkra annonsmiljön för varumärken.

Läs mer...

Avslöjar om vännen: Lill-Babs vägrade Mello

Läs mer...

Trollmakeupen har tagit Göran Lundström till Oscarsgalan

Det tog 30 sekunder för Göran Lundströms telefon att börja ringa efter det direktsända beskedet att ”Gräns” var Oscarsnominerad i kategorin bästa makeup.

– Sedan ringde det hela dagen och folk frågade: ”Hur känns det?”, samtidigt som det var omöjligt att hinna känna någonting. Men nu börjar jag bli nervös, säger Göran Lundström och slår sig ner framför trollen Tinas och Vores hår, näsor och huddelar.

Näsa för Oscar?
Näsa för Oscar?

Foto: Naina Helén Jåma/TT

Utlagda på ett bord i hans arbetsstudio ser de uppmärksammade anletsdragen egentligen inte så märkvärdiga ut. Men alla som har sett Ali Abbasis ”Gräns” vet att skådespelarna Eva Melanders och Eero Milonoffs transformationer är förbluffande.

Trollen Vore och Tina i ”Gräns”.
Trollen Vore och Tina i ”Gräns”.

För Göran Lundström tog det ett tag att inse hur lyckat resultatet hade blivit. Men när han jobbade i USA under förra året, och kollegor såg ”Gräns”-trailern och blev osäkra på om skådespelarna verkligen bar mask eller inte, började polletten trilla ned.

– Om folk som jobbar med det här, som har tränade ögon, blir osäkra, då kände jag att vi hade lyckats med något. Till slut insåg jag hur unikt det är att få bygga en sådan här karaktär med en sminkning som inte är en specialeffekt.

Göran Lundström i ateljén.
Göran Lundström i ateljén.

Foto: Naina Helén Jåma/TT

Göran Lundström är nominerad tillsammans med Pamela Goldammer, som ursprungligen kommer från Tyskland men bor i Kanada. Han designade utseendet och gjorde de första provsminkningarna. Sedan har hon återskapat maskerna under inspelningen.

– Vi hade sådan tur som fick tag i henne, att få någon av den kalibern. Jag visste att jag bara kunde vara med i början och det var en hel del osäkerhet involverat för att jag verkligen skulle vara säker på att resultatet skulle bli bra.

Vad var den största utmaningen?

– Att hitta en balans. Eva var ju utseendemässigt ingen bra casting. Hon är alldeles för snygg. Så hur gör man henne grotesk utan att det känns som en mask eller en kliché? Det är svårt. Har man inte chansen att prova massor måste man gå på magkänsla.

Magkänslan ledde hela vägen till en plats inne på Dolby Theatre där Oscarsgalan hålls på söndag. Innan dess ska Göran Lundström njuta av Oscarstillvaron. Inbjudningar har flödat in och han ska också delta i ett makeupsymposium i Los Angeles i slutet av veckan.

Trollen Tinas och Vores hår, näsor och huddelar finns kvar i Göran Lundströms studio.
Trollen Tinas och Vores hår, näsor och huddelar finns kvar i Göran Lundströms studio.

Foto: Naina Helén Jåma/TT

Efter 28 år i branschen har den självlärde svensken redan bra kontakter och han jobbar ofta utomlands. Förra sommaren fick han i uppdrag att ålderssminka Mahershala Ali till tredje säsongen av HBO-aktuella ”True detective”.

– Det var kul. Inte minst för att Mahershala själv var så involverad. Han var orolig över att det skulle bli dåligt. Men det blev verkligen bra och han blev jättenöjd. Varje dag tänkte jag: ”i morgon gör vi det lite bättre”. Det gäller att inte ge upp och hela tiden våga göra om och testa nytt.

Göran Lundström har inte förberett något tacktal och han tror att oddsen för en Oscarsvinst är dåliga.

– Vi är en liten svensk film som ska röstas fram av folk som inte nödvändigtvis kan någonting om smink. Då blir det en popularitetsgrej. ”Vice” med Christian Bale ligger ganska bra till. Och vad kan vara värre än att ha ett tacktal och sedan inte vinna? Nu kan jag sitta och hoppas att jag inte vinner eftersom jag inte har något tacktal, jag kör lite omvänd psykologi på mig själv.

Läs också: Guldbaggekalas för trollen i ”Gräns”.

Läs mer...

Filmrecension: ”Woman at war” är en klimatsmart Islandstripp

Filmkaraktären ”körledaren” gör mig alltid en smula nervös. De är säkert jättetrevliga och uppmuntrande i verkligheten men får i film ofta ett predikande skimmer omkring sig som jag brukar ogilla. Yrket ska ha något symboliskt värde, antar jag, och ska säga något viktigt om individen, något mer och större än att de står och viftar framför en sjungande skara. Men här, som i många andra filmer med körledare, går poängen förlorad. Att 49-åriga Halla (Halldóra Geirhardsdóttir) är en gullig och trevlig körledare tillför ingenting. 

Det är förstås kontrasten mellan yrket och hennes fritidssysslor som ska vara en spännande krock. Vad ingen vet är att snälla Halla egentligen är Islands ökända miljöterrorist ”Mountain woman” som för ett enmanskrig mot exploateringen av landets natur. 

Att hon sågar ner och spränger elmaster och elledningar ute bland Islands hisnande gröna kullar är udda nog och behöver liksom inte understrykas av att hon samtidigt gillar att leda sång. Det blir kaka på kaka. Och fler kakor är tyvärr på väg.

Just när Halla planerar ett stort attentat får hon ett brev på posten om att hennes adoptionsansökan godkänts och att hon skall åka till Ukraina och hämta upp ett barn – en liten 5-årig tjej. Samtidigt som hennes tvillingsyster skall bege sig till Indien för att meditera i två år. Samtidigt som en spansk cyklist råkar illa ut, samtidigt som…

Halldóra Geirhardsdóttir är både vänlig och skoningslös och kanske det mest trovärdiga i en film där trovärdighet är en bristvara.

Alla dessa sammanträffanden gör filmen spretig. Jag begriper inte vilken historia jag skall fokusera på – alla känns lite tillgjorda och outvecklade. Att regissören Benedikt Erlingsson valt ett ”spännande” grepp för filmmusiken gör inte saken bättre. Musikerna syns i bild i tid och otid. En trio med tuba, trumma och dragspel står och spelar på en kulle, i en lägenhet, längs vägen. Helt okommenterade. 

Är inte musikerna med i bild så står en ukrainsk kvinnotrio och sjunger – förvisso mycket vackert men också störande. Om detta vore en riktigt bra idé skulle filmhistorien vara full av filmer med okommenterade musiker mitt i handlingen – tänk öppningen på ”Apocalypse now” med en Wagner-spelande orkester mitt bland napalmen. Kul!  

”Woman at war”.
”Woman at war”.

Foto: Scanbox

Benedikt Erlingsson slog igenom med ”Om hästar och män” (2013) som skildrar den speciella relation som kan uppstå mellan människa och djur. Nu när det är människa och natur på tapeten måste han ha känt att sistnämnda är för tyst och statisk och känt sig tvingad att krydda sitt manus med allt möjligt konstigt.

Det finns dock några positiva sidor till ”Woman at war”. Bergsteinn Björgulfssons foto är helt enastående. När Halla ligger tryckt mot marken känner man nästan hur den luktar, när hon gömmer sig högt på en kulle känner man vinden i sitt hår, när man ser henne nedsänkt i en värmekälla känner även jag välbehaget. För alla som vill till Island kan ni bespara er och klimatet den flygbiljetten – att se ”Woman at war” är som att vara på plats.

Även skådespeleriet är fint. Halldóra Geirhardsdóttir är både vänlig och skoningslös och kanske det mest trovärdiga i en film där trovärdighet är en bristvara. Jag hade dock väntat mig mycket mer av Islands Oscarsbidrag.

Se mer. Tre andra och lite bättre isländska filmer:
”Djupet”
(2012),
”Om hästar och män”
(2013) och
”Bland män och får”
(2015).  

Läs mer...

Filmrecension: Eldsprutande passion i ”Draktränaren 3”

Det börjar med rivstart och en handlingsmättad drabbning. Draktränaren Hicke med sin följeslagare den eleganta svarta Nattfasan, draken kallad Tandlöse, leder några av sina fredliga vikingar ut i strid. Nåja, de påminner mest om svenska fotbollssupportrar på utflykt, men alla har med sig var sin fantasifullt varierad drake. Målet är en skeppsdrös elaka drakrövare.

Det pustas, puffas, flygs och virvlas utan rast eller ro till en början i denna tredje filmdel (”How to train your dragon: the hidden world”) om Hickes svindlande resa från barndom till vuxenhet som bygger på Cressida Cowells böcker. Hans övertygelse förblir intakt även när den som här sätts på prov: alla drakar förtjänar att få leva i full frihet, utan hot från människor.

Läs Johanna Paulssons slingriga essä om drakarnas kulturhistoria 

Det gäller att hänga med från början i berättelsens alla relativt återhållna 3D-effekter, i synnerhet om Hicke och hans bussiga vikingar inte redan tidigare tillhör bekantingarna.

Hicke har alltid varit lätt att tycka om, liksom alla de andra personligheterna med skilda särdrag som följt med på resan. Det gäller både människor och drakar. Mina medhavda ögonvittnen skrattade högst åt den drakbebis som följde med på alla stridigheter, skrattande i mammas kängurupung.

Ett egenartat och lyckat flygfä bland dagens animerade filmer, där den höjer sig bortom datorspelens mekanik och leksaksaffärernas modellhyllor.

Här vågar sig regissören Dean DeBlois på återblickar till framför allt den första delen, där Hicke som barn tar del av sin pappas visdom och berättelse om drakarnas eget gömda och drömda land. Där finns framför allt den pigga och sakliga Astrid, som gärna gnabbas med Hicke, när han tappar mod och styrfart.

Styckets verkliga bov är den suveränt elake och psykologiskt manipulative Grimmel, fiende till alla drakar, i synnerhet till nattfasor. Inte bara tvingar han de fridsamma bort från sin idylliskt överlastade krokan till ö – med sagohöjd som karamellfärgat draknäste – utan förvandlar likt en drakarnas doktor Mengele medelst injektioner sina drakar till livsfarligt grönt slajmspottande maskiner.

”Draktränaren 1” kom 2010, ”Draktränaren 2” fyra år senare. Sagotrilogier är alltid ett vågspel, men här kan man luta sig tillbaka i förvissningen om att del tre verkligen är en sista del. I en förtjusande fantasifullt iscensatt friarscen mitt i denna sista del har den svarte draken Tandlöse blivit upp över öronen förälskad i en vit eldsprutande Dagfasa.  En jakt över stock och sten utmynnar i en uppvaktande dans, likt en katt, hund eller tjädertupp med Hicke själv som gömd idégivare. 

Till sist en förening mellan de båda drakarna – och förstås mellan Hicke och Astrid.

Hicke flyger med sin drakarmé i ”Draktränaren 2”.
Hicke flyger med sin drakarmé i ”Draktränaren 2”.

Foto: UIP

Man kan ha synpunkter på en något för blingblingande och pastellfärgad drakvärldsfantasi, på ett visserligen effektfullt men dock överbud på flygande drakar och på en oförbehållsam hyllning till idealfamiljen om mamma, pappa, en son och en dotter.

Men till sist blir man övertygad om att ”Draktränaren 3” är ett egenartat och lyckat flygfä bland dagens animerade filmer, där den höjer sig bortom datorspelens mekanik och leksaksaffärernas modellhyllor.

Se mer: Tre andra filmer med drakar:
”Bröderna Lejonhjärta”
(1977),
”Eragon”
(2006),
”Hobbit: Smaugs ödemark”
(2013).

Läs fler filmrecensioner i DN  

Läs mer...

Lill-Babs hyllas – med egen utställning

Läs mer...

”Tack Sverige för Greta Thunberg!”

– Jag tänkte mycket på mytologier och arketyper när jag skrev filmen – och på Pippi Långstrump. Sedan har ju kvinnor alltid haft en framträdande roll i miljörörelsen. Tack Sverige för Greta Thunberg!

När den isländske regissören Benedikt Erlingsson besöker Göteborgs filmfestival i januari är apokalypsen temat för året – och visst passar hans andra långfilm ”Woman at war” in i programmet. 

Huvudpersonen Halla höjer sin pilbåge som en klimataktivistisk Robin Hood, när hon kapar elledningar på höglandet i ”Woman at war”. Eller som en samtida version av Artemis, den grekiska natur- och jaktgudinnan, föreslår Benedikt Erlingsson.

Den skämtsamme regissören blir mer allvarlig när han pratar om vad han beskriver som den politiska teatern om klimatet, som skildras i ”Woman at war”. När Halla sprider sitt uppfordrande miljömanifest på Reykjaviks gator blir budskapet genast omspunnet i medierna och förvrängt av politikerna. Allting handlar om kampen om narrativet, menar Erlingsson.

Benedikt Erlingsson beskriver ”Woman at war” som en optimistisk actionfilm.
Benedikt Erlingsson beskriver ”Woman at war” som en optimistisk actionfilm.

Foto: Tomas Ohlsson

Men någon apokalyptisk förstämning vill han inte skapa, utan snarare en optimistisk actionfilm.

– Jag tänkte inte på genre under manusarbetet men väldigt mycket på action under själva inspelningen. Vad är det som gör en actionfilm till en actionfilm när det kommer till filmens språk? Kort sagt försökte jag göra en bred och publikvänlig independentfilm om ett allvarligt ämne.

Förutom hjälten är skurken ett avgörande inslag i actionfilmer. Vem är skurken i din film?

– Antagonisten har många ansikten, det är inte bara en ond man som jagar henne. Det var något som det Danska Filminstitutet var väldigt oroliga över när de läste manuset, de tyckte att jag behövde skapa ett monster. Men antagonisten är ju själva samhället.

Den iögonfallande inramningen i ”Woman at war” fungerar som en påminnelse om vad som står på spel om miljöförstöringen fortsätter: Filmens ekoterrorist till hjältinna undkommer polisen genom att gömma sig bakom stenrösen och slickar sina sår i varma källor. Efter avslutat sabotage lägger hon sig raklång på marken för en stunds mossnära mindfulness.

När ”Woman at war” hade premiär på filmfestivalen i Cannes förra våren, använde recensenterna inte bara ”Icelandic” som ursprungsmärkning utan även som adjektiv.

Vad är det som gör ”Woman at war” så isländsk?

– Det är nästan en fascistisk fråga, ler Benedikt Erlingsson.

– Jag förstår vad du menar, nationer blir ju varumärken på filmfestivaler. Men jag vill inte analysera vad det betyder för då kanske det börjar påverka mig. Tänk om jag skulle försöka leva upp till föreställningarna om vad det innebär att vara isländsk?

Benedikt Erlingsson har velat frigöra sig från den isländska genren ”män i kris”.
Benedikt Erlingsson har velat frigöra sig från den isländska genren ”män i kris”.

Foto: Tomas Ohlsson

Efter filmer som ”Bland män och får”, ”En väldig vänskap” och så din egen regidebut ”Om hästar och män” har jag börjat förknippa isländsk film med excentriska män på landsbygden. 

 – Ja, inom isländsk film har vi haft en genre som vi kallar “man i kris”. Det har varit vårt varumärke i många år, men jag har försökt frigöra mig från det där. Min förra film handlade till exempel om en man
och en häst i kris, min nya film handlar om en kvinna i kris!

Erlingsson skrattar men inskärper sedan att det faktiskt finns en del excentriska människor hos Strindberg också – det är ingen isländsk exklusivitet. Samtidigt säger han sig vilja göra något annat, och inte bara skildra en kvalfylld mans inre kamp. Han pratar om en längtan tillbaka till äldre tiders berättelser, om riddare som dräper drakar, utan utgjutelser om hur de känner inför sina bedrifter.

– Vi har kanske fått nog av det psykoanalytiska skitsnacket där människor har huvudet i sina respektive arslen, säger han.

Snälla kom till Island och rädda oss från oss själva

Strindberg i all ära – islänningen nämner två andra svenskar som sina viktigaste mentorer: Peter Engkvist, konstnärlig ledare på Teater Pero i Stockholm, och Marek Kostrzewski vid teaterhögskolan i Malmö. 

Erlingsson har en lång bakgrund inom isländsk teater och har samarbetat flera gånger med sin huvudrollsinnehavare i ”Woman at war”, Halldóra Geirhardsdóttir. Tillsammans med Peter Engkvist gjorde de bland annat en omarbetning av medeltidssagan om Gunnlaug Ormstunga på 1990-talet. Nu ville Erlingsson göra en saga om klimatkrisen.

Hjältinnan lever kamouflerad som välanpassad medelklass. Ingen tittar snett på henne när polisen börjar jaga kvinnan på berget, som gör politikerna nervösa och äventyrar kinesiska investeringar.

Erlingsson må ha gjort en isländsk film, men klimatkrisen är en global berättelse och ”Woman at war” är ingen reseannons. En återkommande figur i Erlingssons båda filmer är en spanskspråkig turist, som råkar illa ut och blir misstänkliggjord av omgivningen.

– Det är ett universellt koncept – skyll allt på utlänningen! En journalist berättade för mig att han inte skulle vilja besöka Island som turist efter att ha sett filmen. Vilket kändes dumt eftersom det är turisterna som räddar höglandet, annars skulle det säkert exploateras på något sätt. Snälla kom till Island och rädda oss från oss själva, vi är så dumma och vi bor ensamma på en ö i Atlanten!

Läs mer...

Skådespelaren Jussie Smollett är gripen – riskerar tre års fängelse

Tidigare har Chicagopolisens talesperson Anthony Guglielmi skrivit på Twitter att åklagare har godkänt brottsanklagelserna mot Jussie Smollet, känd för sin roll som Jamal Lyon i tv-serien ”Empire”, och att polisen kommer att gripa honom.

Jussie Smollett, en öppet homosexuell, svart man, har i en polisanmälan uppgett att två maskerade män i slutet av januari anföll honom, band en snara runt hans hals och hällde blekmedel över honom.

New York Times rapporterar att Smollett sagt till polisen att hans angripare var vita och att de ropade ”Detta är MAGA-land” – en hänvisning till Trumps kampanjslogan ”Make America great again” – när de misshandlade honom.

Efter att polisen inte kunnat hitta någon övervakningsfilm som visar händelsen började rykten spridas på sociala medier om att Smollett hittat på händelsen.

Jussie Smollett riskerar nu tre år i fängelse.

Läs mer...

Bokrecension: Revanschbok med bitter eftersmak

New York, i mars 2012. Jag är på besök i den praktfulla Renzo Piano-formgivna skyskrapan på åttonde avenyn som rymmer New York Times, för en intervju med Jill Abramson, som ett halvår tidigare tillträtt som den första kvinnliga chefredaktören på tidningen. Det har tagit många samtal och kontakter för att få till intervjun, men nu tar hon emot, i ett chefsrum belamrat med böcker och två gräsligt fula gröna plyschsoffor.

Hon är nu på toppen av mediemakten och har slitit länge för att komma dit. Utbildad på Harvard, i grunden en klassisk Manhattan-intellektuell, som tidigt valde journalistiken och tillbringade år på fältet med att bevaka amerikanska valrörelser. Det rådde aldrig något tvivel om att det var på New York Times hon skulle hamna: hon beskrev för mig hur tidningen och dess skribenter var ”det närmaste vi hade en religion i hemmet”.

Att hon skulle efterträda den färgstarke Bill Keller som chefredaktör var naturligt: hon hade haft en rad nyckelroller på tidningen och ledde i praktiken mycket av det dagliga arbetet. Hon stod också för mycket av det som är New York Times varumärke: den grävande journalistiken och historierna bakom nyhetsflödet. Det som möjligen stack ut var hennes svaga engagemang för den digitala utvecklingen, i ett läge där New York Times precis börjat satsa på att förnya sin affärsmodell. Men respekten för Abramsons kunnande och erfarenhet var ändå så stor att hon sågs som en självklar ledare. En tuff och krävande sådan, ibland på gränsen till det bryska i sin stil, men det brukar krävas, på drakar som ”Den grå damen”, som New York Times kallas.

Ett år senare träffar jag Abramson igen, på en exklusiv mediechefskonferens under en helg på ett slott i brittiska Cotswolds. Då är hon påfallande tystlåten och tillbakadragen och låter närmast uppgiven när hon pratar om tidningens utmaningar. Det som inte är känt då är att de interna striderna nu rasar med full kraft, inte minst mellan henne och redaktionschefen Dean Baquet. Vid ett tillfälle leder bråket mellan dem till att Baquet slår knytnäven rakt genom en vägg, i ett vredesutbrott. Våren 2014 har konflikten gått så långt att Abramson petas och Baquet tar över som chefredaktör. I ”Merchants of truth” berättar hon om hur utgivaren Arthur Sulzberger ger henne en färdigskriven pressrelease om beslutet, inlindad i sedvanliga omskrivningsfaser. Abramson accepterar dock inte luddigheterna: ”Säg att jag fått sparken, det kommer jag att göra”.

Först upphöjd, sedan förnedrad. Abramson drog sig tillbaka och höll under flera år en relativt låg profil. Men miljondollarkontraktet med den här boken skulle bli hennes revansch. I flera år har hon arbetat med projektet, som enligt hennes själv inspirerats av hur den erfarne New York Times-reportern och Vietnam-korren David Halberstam skildrade journalistikens och branschens utveckling i den klassiska murvelboken ”The powers that be” 1979.

Från upphöjd till förnedrad. Igen. Det går att förstå hur det går till i dagens uppskruvade debattklimat.

Abramson väljer att skildra läget utifrån fyra mediejättar: NYT, Washington Post, BuzzFeed och Vice. Hon hyllar den goda journalistiken där den finns, men målar mestadels en dyster bild av läget, med redaktionella nedskärningar, kompetensbrist, en alltför stark anpassning till kommersiella intressen, försvagad redaktionell integritet och ett alltför starkt fokus på opinionsbildning och kampanjliknande journalistik som lett till ökad polarisering och sjunkande förtroende. 

Bilden är naturligtvis till delar sann: just nu går det en stor nedskärningsvåg genom stora delar av den amerikanska mediebranschen, både på lokal nivå och hos de rent digitala verksamheterna, som exempelvis BuzzFeed. Däremot blir det svårare att se hennes domedagsskildring som generellt korrekt, med tanke på de framgångar både hennes gamla tidning och Washington Post – och även flera helt digitala verksamheter, som Vox, Politico och Axios – haft de senaste åren, såväl journalistiskt som ekonomiskt. 

När Jill Abramson tillträdde som New York Times chefredaktör var hon tidningens första kvinna på posten.
När Jill Abramson tillträdde som New York Times chefredaktör var hon tidningens första kvinna på posten.

I första hand är dock inte detta en berättelse om journalistikens kris, så som hon uppfattar det. Mestadels är det hennes uppgörelse med den tidning och bransch hon känner sig sviken av. Och det är också där den blir absolut mest läsvärd.

Abramson berättar skoningslöst, bakom kulisserna, på ett sätt man sällan får läsa från en person med total insyn. Hon nämner namn, målar upp drastiska scener, sågar Sulzberger som en ”dålig regent” och pekar på enorma strukturella problem med mansvälde och misogyni. Det är ingen vacker bild och den lyser en hel del av revanschbegär, men bör ändå få upp många ögon för hur det gått till även på det finaste av företag.

När hon skriver om medier hon mest har andrahandskännedom om, som BuzzFeed och Vice, blir det betydigt tunnare – och där har hon också brakat genom isen, vid flera tillfällen. De senaste veckorna har det avslöjats att hon i åtminstone sex avsnitt i boken mer eller mindre kopierat uppgifter ur andra medier (som Columbia journalism review och New Yorker), utan att tillträckligt tydligt ange källan.

Abramson har kallats ”plagiatör”, vilket nog är att ta i. Hon har dock medgivit att hon gjort misstag, vilket i sig är allvarligt för en bok som i stort handlar om att kritisera journalistikens sluttande plan och bristande noggrannhet. 

I förra veckan kom också beskedet att Abramson avbokar sitt framträdande på den stora digitalkonferensen SXSW om ett par veckor, där hon och BuzzFeeds vd Jonah Peretti skulle debatterat hennes bok på en av de största scenerna.

Från upphöjd till förnedrad. Igen. Det går att förstå hur det går till i dagens uppskruvade debattklimat. Abramson har också själv bidragit till det, med en hel del hånfullt raljerande i sin egen bok. Ändå är detta en skildring man bör läsa, om man är det minsta intresserad av mediebranschen. Både för dess insikter, dess berättelser och dess brister.

Läs mer...

Experter efter jävsanklagelsen: ”Framstår som anmärkningsvärt”

Som DN rapporterat
har kulturprofilen Jean-Claude Arnault, som dömts till fängelse för två våldtäkter, gjort gällande att förekommit ”grovt rättegångsfel” i Svea hovrätt eftersom rätten ”varit jävig att döma i målet”. Efter ett beslut i HD på onsdagen ska nu hovrätten skyndsamt lämna ett yttrande i frågan.

Bakgrunden till den uppkomna situationen är att Arnaults försvar – efter avslutad förhandling i hovrätten men innan dom meddelades – inkom med ny bevisning i målet. Den skrivelsen inkom fredagen den 30 november, och dom i målet föll måndagen den 3 december. 

Försvaret ifrågasätter nu om hovrätten tagit hänsyn till de nya uppgifterna i sin bedömning. Man menar att rätten – om man redan innan den nya bevisningen inkommit i sina överläggningar ”kommit längre än sannolika skäl” – bör anses som jävig att döma i målet, samt att rättegången i sådana fall ska tas om.

Brottsmålsadvokaten Ingela Hessius menar att det är svårt att bedöma huruvida misstanken om jäv kommer att få betydelse. Hon ifrågasätter samtidigt försvarets agerande. 

– Det framstår som anmärkningsvärt att en skrivelse med ny bevisning inkommer bara några dagar före dom. Det för tankarna till att det kanske är ett resultat man vill åstadkomma, att det anses som den enda möjligheten att få upp målet i HD, eftersom det inte finns någon annan grund, säger Ingela Hessius.

– Jag kan bara tolka det som en medveten handling från Arnaults sida, att man väntat till sista minuten för att ha större chans att hävda att hovrätten inte beaktat skrivelsen. Förhoppningsvis får vi nu ett tydligt yttrande från hovrätten där man förklarar om man överlagt kring den nya bevisningen, säger Ingela Hessius.

Roberth Nordh, docent i
processrätt och tidigare domare, berättar att det finns bestämmelser om att en domstol på egen hand kan bestämma att återuppta en redan avslutad huvudförhandling. Ett skäl kan just vara att en part, i efterhand, åberopat ny bevisning. 

Men någon ovillkorlig rätt att den bevisningen ska anses så pass betydelsefull att huvudförhandlingen ska återupptas finns inte, berättar Roberth Nordh. 

– Domstolen får göra en bedömning huruvida den nya bevisningen är av sådan art att den kan påverka värderingen av det som redan tagits upp. Generellt sett ska man ha en välvillig inställning, men nya uppgifter kan också vara så perifera att de inte anses ha någon betydelse för domen. Då finns det inget som säger att handläggningen ska sätta i gång igen, säger han.

Tidigare i veckan kom besked om att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd för en fråga som bär vissa likheter med den nu uppkomna situationen i Kulturprofilen-målet.
Det handlar då om en person som blivit dömd för våldtäkt i både tings- och hovrätt, men som menat att den andra instansen varit jävig i sin bedömning.

I det fallet överklagade försvaret hovrättens dom för att domstolen skulle ha varit jävig för att den tagit ställning i skuldfrågan genom att först låta den tilltalade vara fortsatt häktad och sedan låtit samma ledamöter döma honom fast ny bevisning lämnats in och beviljats.

Enligt Roberth Nordh finns det dock betydelsefulla skillnader mellan fallen.

– I det fallet har man nämligen, efter att ny bevisning inkommit, beslutat att den haft betydelse och sedan fortsatt med samma domare. Nu ska HD avgöra frågan om de kan ha ansetts vara jäviga i den situationen. Men för att hamna i den situationen måste man först ha beslutat att den nya bevisningen ska beviljas, säger Roberth Nordh.

Även Ingela Hessius pekar på skillnaderna mellan ärendena. 

– Det finns ett slags tyst överenskommelse i de större domstolarna att den som dömer i huvudförhandlingen inte ska ha dömt i häktningsförhandlingen. På mindre orter är det ofta svårt. Men det här är en gammal diskussion som handlar om att man vill att domaren så långt det är möjligt ska vara opåverkad av tidigare beslut, säger Ingela Hessius.

Roberth Nordh, som har lång erfarenhet som domare i hovrätten, menar att han skulle bli förvånad om HD kommer fram till att hovrätten skulle ha varit jävig i sin bedömning av domen mot Jean-Claude Arnault.

– Jag skulle bli mycket förvånad om hovrätten anses jävig och huvudförhandlingen måste tas om från första början. Men efter att hovrätten yttrat sig kommer säkerligen HD, bland annat med bakgrund utifrån praxis i Europakonventionen utveckla sitt beslut närmare, säger Robert Nordh.

Läs mer...

Netflix köper Kinas sf-succé ”The wandering earth”

”The wandering earth” har legat på biotoppen i Kina under det kinesiska nyåret och har på två veckor gett intäkter på över 600 miljoner dollar. Filmen är baserad på en berättelse med samma titel av den kinesiska science fiction-författaren Liu CIxin och handlar om hur jorden hotas av utplåning på grund av en solimplosion. 

Världens länder förenas inför det gemensamma hotet och bildar en världsregering med målet att transportera jorden till ett nytt solsystem med hjälp av fusionskraft. För att överleva den intergalaktiska resan tvingas mänskligheten ner i underjordiska städer. 

[embedded content]

”The wandering earth” är den näst mest inkomstbringande filmen i Kina någonsin och och är den film som har gett störst biljettintäkter i världen 2019.

Netflix har än så länge inte offentliggjort något premiärdatum för filmen.

Läs mer...

Penny Parnevik om gravidlyckan: ”Mina drömmar besannas”

Läs mer...

Konsertrecension: Shining på fullgas med popmetal och spräckjazz

Det är en scen som gjord för ett nytt och ganska okänt rockband. En hotellbar i Stockholm som blivit musikklubb i det lite mindre formatet, glest med folk och en viss osäkerhet kring hur många som faktiskt är där för bandets skull.

Men utrustningen är lite för omfattande, och det finns en oproportionerlig merchandiseavdelning längre in i lokalen. Och när de fem musikanterna kliver på sätter de av med en sådan fullgas-rock ’n’ roll som om det handlade om helt andra arenor.

Det är hårt och spänstigt, gapigt och poppigt. Lite som ett Mustasch med snitsigare studs, kanske. Och fenomenalt samspelt, med djupt gung i basen och fett fläsk i synten. Med en riffglädje som kan likna Pantera och en dragning åt det pompösa som blinkar åt självaste Meat Loaf.

Smakfullt? Hurså, vad skulle det tillföra? I tredje låten ”Last day” plockar så Jørgen Munkeby fram sin barytonsax och börjar spela spräckjazz mitt inne i sin poppiga metal, och hade man inte fattat det förr blev det uppenbart då att detta är ett verkligt osannolikt band.

Hemma i Norge är han känd sen tonåren och blev internationellt uppmärksammad redan med bandet Jaga Jazzist kring millennieskiftet. Som var en sorts lika modernt som okonventionellt jazzband.

Shining bildade han 1999 som ett akustiskt jazzband, sen drogs de mer åt rocken, inte minst den allra hårdaste. 2008 gjorde de en specialkonsert på jazzfestivalen i Molde tillsammans med black metal-bandet Enslaved.

Fjolårsalbumet ”Animal” är deras åttonde och mest radikala hittills. Eller kanske tvärtom. Det består uteslutande av snärtig poprock i ett spann från synt till hårdrock. Ingen sax alls förekommer. Och det är alltså den konstellationen som nu spelar i Stockholm, utan att nästan någon tycks veta om det.

Jørgen Munkeby tar situationen på studs, noterar likheterna med Spinal Tap, vädjar till en tjej som bara råkar vara där att inte gå och kortar programmet för att maxa effektiviteten. När han drillar den lilla publiken i att sjunga huligankör till ”Smash it up!” verkar det inte ens orimligt, det går att bygga stämning även så här.

Till nästa Stockholmsbesök ber han oss alla att ta med trettio vänner var, då ska det bli pepp på riktigt, lovar han. Innan dess har han och hans band åtminstone förtjänat en utmärkelse för tapperhet i fält.

Läs
fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel
om Brass Against sätt att spela Rage Against the Machine-låtar i blåsorkesterversion.

Läs mer...

Digitalmomsen sänks i Sverige

Digitalmomsen, som för närvarande är 25 procent, sänks till sex procent den 1 juli 2019. Det bekräftar finansdepartementet för DN. Beslutet innebär att digitala tidningar och magasin nu kommer kunna lyda under samma momssats som de tryckta tidningarna har gjort.

Förändringen är en följd av att EU:s ekonomi- och finansministrar den 2 oktober i år öppnade för en sänkning av momsen på digitala publikationer. 

– Äntligen! Det här har varit en lång resa, vi har jobbat hårt med frågan. Först för att få upp den på hög nivå i EU-parlamentet. Sedan för att finansministrarna skulle klubba igenom att varje land fick lov att sänka digitalmomsen om man önskade. Det har varit ett flerårigt arbete att få alla att förstå, säger Jeanette Gustafsdotter, vd på medieföretagens branschorganisation TU – Medier i Sverige, till DN.  

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tar emot beskedet med lättnad:

– Det är ett efterlängtat och viktig besked för alla som bryr om framtiden för svensk journalistik. Det har varit helt orimligt att journalistiken varit hårdare beskattad digitalt än i papper. Med detta beslut kommer omställningen i branschen att underlättas, säger Peter Wolodarski.

Läs även: Klart med sänkt digitalmoms i EU 

Artikeln uppdateras.

Läs mer...

Uppgifter: Mello-vinnaren klar för ”Let’s Dance”

Läs mer...

Paltrow stämmer man för skidolycka

Stjärnan anser att eftersom mannen själv hävdar att han körde på henne bakifrån så har han medgett att han var skidåkaren som befann sig längre upp i backen och den som var skyldig att väja, skriver TMZ. 

Enligt mannen ska Paltrow ha tappat kontrollen över sina skidor och därför kolliderat med honom och skriver att olyckan orsakade honom tre brutna revben och en hjärnskakning, såväl som känslomässigt lidande och höga medicinkostnader. Men enligt Paltrow ska mannen ha sagt till personal i skidbacken att han mådde bra direkt efteråt och inte behövde hjälp.

Gwyneth Paltrow krävs av mannen på tre miljoner dollar, men stämmer själv honom på en enda dollar, eftersom hon säger sig inte vara ute efter pengarna utan bara sanningen.

Läs mer...