Kanske var Pops Staples historiens lugnaste gospelstjärna, så det är inte konstigt att Robert Randolph hittar en efterlängtad djupandning just när han gör en cover på dennes sentida ädelsten ”Simple man”. Det är inte heller konstigt att det händer just när mirakelproducenten Dave Cobb har tagit sig an den religiösa steelgitarrens främsta förkunnare, och utför sitt typiska friläggande och tydliggörande utan att det på ytan verkar vara något särskilt alls som sker.
Men hypersnabba gospelhetsare som ”Don’t fight it” och ”Strange train” får också en extra skärpa, och till och med det sedvanligt jämntjocka bluesrockriffandet rör sig med en ovanlig behärskning – och lyckas påminna om hur mycket av den bästa bluesrocken i historien som hade en rejäl ryggsäck av gospel i bagaget, samt gärna några sångerskor i kören.
När vi nämnde ”Hongkong” blev de närmast panikslagna. Det var i juni 1966. Vi var i sydkinesiska Kanton och fick träffa lokala författare som tjänade kommunistpartiet. Samtalet gick på kryckor men när vi tog upp Hongkong tog det fart. Med hög röst förklarade ordföranden att Kanton var ”frontlinjen i försvaret mot kapitalismen och imperialismen genom närheten till Hongkong”.
De utmålade den brittiska kolonin som själva sinnebilden av dekadens. Dessa propagandister var skräckslagna inför den kinesiska populärkultur med popskivor, filmer och mode som frodades i Hongkong.
Något år senare hade den kinesiska kulturrevolutionens fraktionsstrider tillfälligt spillt över till Hongkong. Extremister kastade bomber på Queen’s Road mitt i centrum. De ville driva ut britterna.
Det var första men inte sista gången som händelser kopplade till Kina gjorde många Hongkongbor så skrämda att de lämnade staden. Men för Peking var det då inte så bråttom att ta tillbaka kolonin. Hongkong var ett viktigt fönster mot omvärlden, nästan det enda under kulturrevolutionen 1966-76 då Kina slöt sig inåt.
Detta blev uppenbart för mig vid mitt första besök i Hongkong 1969. Jag hade bevakat handelsmässan i Kanton, det var endast så jag kunde få visum till Kina för ett kort besök för Dagens Nyheter. Trots kulturrevolutionens tumult var Kinas ledare noga med att hålla igång mässan. Och mässan hängde direkt ihop med Hongkongs roll som ”middle man” i Kinahandeln.
I den brittiska kolonin möttes öst och väst under det kalla kriget. Från mitt rum på amerikanska Hilton kunde jag se de närmaste grannarna på Queen’s Road, nämligen den slutna Bank of China och den slutna Cricket Club där vitklädda gentlemän övade sent på eftermiddagen. På denna lilla yta samexisterade alltså tre så olika kulturer som den brittiska, den kinesiska och den amerikanska.
Nära låg också det amerikanska generalkonsulatet, fullt av spioner och experter på Kina. Och bakom de tjocka granitväggarna på Bank of China fanns några av deras kinesiska kolleger.
Protesterna fortsätter att prägla Hongkong 2019.
Foto: TT
Under dagarna i Hongkong 1969 såg jag flera primitiva kåkstäder med flyktingar från fastlandet. Senare skulle min fru Agneta och jag lära känna Chan Sai-ying och hennes familj som bodde i en gammal svinstia i kåkstaden Ma Hang, sanerad först 1997.
Det var dessa driftiga och motiverade människor som var med och skapade Hongkongs tillväxt. De gjorde det tillsammans med företagarklassen från Shanghai som tidigt flydde det röda Kina, inte av fattigdom utan för att skydda sina rikedomar. Den lilla kolonin blev en ledande tigerekonomi i Asien. Britterna behövde bara se till att infrastrukturen, domstolarna och bankerna fungerade.
Majoriteten av familjerna i Hongkong har flyktingbakgrund. De har alltså en splittrad syn på Kina. I dag identifierar sig cirka 70 procent som Hongkongbor snarare än som kineser, enligt opinionsundersökningarna.
● ● ●
Aldrig i livet kunde jag föreställa mig en sådan metamorfos som i den lilla kinesiska gränsbyn Shenzhen, en utveckling som i högsta grad har med Hongkong att göra. När jag kom från Kanton till Hongkong 1969 stannade tåget vid gränsen i denna fattiga lite sömniga by. Drygt ett årtionde senare skulle byn påbörja sin häpnadsväckande förvandling.
Bakgrunden var att Mao Zedong dog 1976 och kulturrevolutionen ebbade ut. Med Deng Xiaoping fick Kina en mycket pragmatisk ledare. Han omvärderade Hongkong från pestsmittad kapitalistisk enklav till ekonomisk förebild och samarbetspartner för nya förmånliga frizoner i södra Kina.
Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna?
Hongkongs granne Shenzhen skulle som ny frizon bli den viktigaste brickan i en helt ny spelplan för att få Kinas ekonomi på fötter efter tio års prövningar. Det gällde också att hejda 1970-talets flyktingström till Hongkong genom nya jobb i frizoner.
Jag följde Shenzhens omvandling till ”hela världens verkstad” för billig massproduktion i smutsiga lokaler och omgivningar. I dag är zonen en avancerad global innovativ knutpunkt som tävlar med Silicon Valley – och en uppsnyggad storstad med tolv miljoner invånare.
● ● ●
Förr eller senare måste Kina ta full kontroll över hela Hongkong.
”Allt annat skulle göra mig till en förrädare”, sade Deng Xiaoping. Han förklarade att han inte ville bli samma sorts landsförrädare som de mandariner som skrev under de förödmjukande avtalen med England på 1800-talet där Kina gav bort Hongkongön och Kowloon.
Att någon gång återta Hongkong var givetvis en känsloladdad patriotisk fråga för kineserna. Men samtidigt var Deng Xiaoping beredd att pragmatiskt ge territoriet en hög grad av autonomi och låta det få behålla sitt kapitalistiska system och sin livsstil i 50 år. Så står det nu i avtalet med britterna från 1984 om Hongkongs återförening med Kina.
● ● ●
Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989.
Foto: Jeff Widener/AP
I takt med att det ekonomiska utbytet med fastlandet ökade började Hongkongborna så smått vänja sig vid tanken på återföreningen. Då kom en fullständig chock som satte djupa mentala spår, nämligen massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna? Börsen och fastighetsmarknaden rasade.
Sedan dess har jag följt många välbesökta och värdiga ljusvakor som Hongkongborna fortfarande håller den 4 juni varje år till minne av offren i Peking.
Blodbadet utlöste en ny emigrationsvåg i kolonin. Hösten 1989 kom jag till Hongkong för att inleda en ny period som Kinakorrespondent. Varje gång jag passerade amerikanska konsulatet såg jag en hundratalet meter lång kö för visum. Men många återvände när de fått utländska pass – som vår hyresvärd.
Ändå blev åren fram till återföreningen 1997 en ekonomisk klang- och jubeltid för Hongkong. För att komma över sviterna efter 1989 satsade Kinas ledare ännu mer på ekonomin och på att öppna landet ytterligare för utländska investerare. Det gynnade Hongkong.
Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad.
All oro och alla spekulationer till trots mötte jag många unga Hongkongbor som kände en gränslös optimism under åren fram till 1997. De hade en bergfast tro på att de skulle spela en huvudroll i Kinas utveckling.
Då kom nästa chock. Finanskrisen i Asien bröt ut den 2 juli 1997, dagen efter återföreningen, och drabbade Hongkong hårt med flera år av fallande priser. De flesta familjer såg värdet på sina bostäder sjunka under värdet på bolånen. Stämningen var förfärlig under den där utdragna tiden.
● ● ●
Hur skulle det gå för lilla Hongkong, knappt 7 miljoner invånare, som skulle slukas av världens folkrikaste nation med 1,2 miljarder invånare och ett helt annat system? I början höll sig Peking i skuggan och domedagsprofetiorna kom på skam. Sedan höjde Peking tonläget och uppmanade lokalregeringen att ta fram säkerhetslagar som ska finnas enligt grundlagen.
Men förslaget blev häftigt omdiskuterat, texten ofta vag och godtycklig. Det ledde till den första massdemonstrationen efter 1997. Oväntat lade den lokala regeringen frågan på is. Det liknar dagens strid kring förslaget om utlämning av brottslingar till Kina som också dragits tillbaka.
Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad. Det riggade valsystemet ger människor bara begränsat inflytande. Återstår fredliga gatuprotester. Jag såg aldrig någon demonstration urarta under mina år som bofast i Hongkong 1989-2002.
Samtidigt: när det är kommunistpartiet i Peking som handplockar de lokala regeringscheferna och bara tar råd av Hongkongs inställsamma näringslivselit blir resultatet ledare som är tondöva för folkopinionen.
● ● ●
Vid ett av mina regelbundna besök i Hongkong, på våren 2007, återsåg jag författaren Hark Yeung som är andra generationens invandrare från fastlandet. Hon sade att hon tillhör 97-generationen som övat sig i att leva med osäkerhet: ”Kina har visserligen lovat många saker, men det är ett land med en stormig historia.”
Hon kände sig sorgsen. Hon hade kommit att tänka på att tioårsdagen av återföreningen närmade sig. Hon tänkte på hur Peking, London och hela världen struntat i Hongkongs längtan efter fullvärdig demokrati.
”Jag hade en dröm om tioårsdagen med fyrverkerier som bildade texten Hongkong älskar demokratin. Men soldater sköt sönder tecknen på himlen.”
Paraplyer dominerar gatubilden i Hongkong. Men ingen vågar längre visa Hark Yeungs film ”Umbrella city”.
Foto: TT
Hongkongborna vill kunna välja regeringschef och parlament i direktval enligt principen en man, en röst. Möjligheten finns i grundlagen, men Peking har bestämt att stadens folk ”inte är moget för det”.
Jag träffar Hark Yeung igen 2018. Allt hon beskrev 2007 har bara förstärkts. Hon sade att kring 2015 började hon på allvar känna av hur yttrandefriheten begränsas i praktiken. Ingen i Hongkong vågar längre visa hennes film ”Umbrella city” om paraplyrevolten 2014.
I sin minimala studio tillika bostad visade hon mig sin nästa film. Den handlar om hur Kina pressar på för att införa den nordkinesiska standarddialekten putonghua, som är som ett främmande språk för Hongkongborna. De känner sig provocerade. De har alltid stolt talat sin egen variant av kantonesiska.
Under protesterna i början av juni var Hark Yeung åter ute och filmade men blev sjuk av polisens tårgas. Hon har själv länge varit en trogen söndagsdemonstrant. Det tänker hon och hundratusentals andra fortsätta med – även om Kinas ledare återigen verkar betrakta Hongkong som pestsmittat.
Göran Leijonhufvud är journalist och författare. Han bodde många år i Hongkong som korrespondent för Dagens Nyheter och har följt utvecklingen i Kina under 50 år.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson
Stockholmspubliken kan nu dregla över skulpturala mästarmöbler av två av Danish moderns främsta företrädare – Finn Juhl på Nationalmuseum och Hans J. Wegner på Bukowskis. Auktionsföretaget stoltserar med hela 140 objekt designade av Wegner, varav flera museala rariteter (visning t o m 27/9).
Säljare är dansken Lasse H. Andersen; ”The boy who dreamed of a museum”, som det i bästa storytelling-stil beskrivs i katalogen. Redan i tonåren började Andersen att samla på designikoner från den danska guldåldern 1930-70 och när de långt framskridna planerna på ett Wegner-museum gick i stöpet blev det auktion i stället.
Att denna betydande Wegner-samling säljs i Stockholm är en markering mot de kulturvårdande myndigheterna i Danmark. Danish modern är enligt Andersen klent dokumenterat av museerna och det blev stor skandal när (o)ansvariga på Århus berömda rådhus (huvudarkitekt Arne Jacobsen) slumpat bort specialdesignade möbler, ritade av en ung Wegner.
En bortglömd del av Seinabo Sey är hennes sväng. Hon presenteras i regel som den Stora Sångerskan, souldrottningen som tack vare röst och pondus kan fånga en hel publik genom att bara stå rätt upp och ned och sjunga. Som om hon uppstått från ingenstans för att frälsa alla med sin värdiga energi.
Det är väl delvis sant, men missar halva poängen. Seinabo Seys definierande karaktärsdrag är inte bara rösten, utan också hennes extremt smittande kombination av tyngd och groove.
Det var därför låtar som ”Pistols at dawn” och ”Pretend” fångade hela Sverige när de släpptes för ett par år sedan, och konserten på Gröna Lund går i samma tecken. På grund av tekniska problem måste inledningen tas om, men det gör bara allting mänskligare. Hon briljerar, bandet briljerar. De vet att låtarnas rena kraft kräver att allting låter samlat och solitt, men vågar samtidigt kittla till med små soloutsvävningar på precis rätt ställen.
Framför en fullsatt nöjespark tar de sig fram till senaste albumets ”I owe you nothing”. Den inleds med ett irriterat mellansnack om rasism. ”Det jobbigaste med att vara svart i det här landet är nog att alla frågar vad fan man ska göra åt rasismen hela tiden”, säger Seinabo. ”Det är inte vårt ansvar att lösa detta.”
En befriande uppriktighet i en tid där det blir alltmer uppenbart att rasister inte kan övervinnas genom duktiga samtal. Hon sätter punkt för resonemanget med ett urförbannat, skriksjungande solo som påminner starkt om Nina Simone.
När kvällen går mot sitt slut understryker hon själv, mellan raderna, att hon är mer än den ensamma rösten. Hon presenterar bandet på ett kärleksfullt vis och bjuder sedan upp låtskrivarna Vincent Pontare och Salem al Fakir. De leder Seinabo Sey in i en kraftfull klimax som få andra kan uppbåda, med hittarna ”Younger” och ”Good in you”.
Men jag saknar den senaste skivans mer lågmält experimentella, Frank Ocean-inspirerade låtar. Gästande nykomlingen Hannes går den vägen, och det är ett uttryck som gärna får ges större plats. Det vore ett naturligt steg i Seinabo Seys vandring mot att bli en världsartist.
Är kvinnorna verkligen de vanligaste mordoffren i deckare? Det brukar anses så, och jag har ansett det själv. Ni vet: avklädda unga kvinnor som ligger vackert draperade någonstans, kvinnooffer som vämjelig estetisk krydda.
Men jag undrar om det stämmer. Förra året gjorde jag ett försök att räkna mordoffer i de deckare jag hade läst, och upptäckte till min förvåning att det oftast var män som blev mördade. Det kan naturligtvis vara mitt urval som är skevt, men jag läser ändå en hel del deckare om våld mot kvinnor.
Till och med i dem blev männen mördade i stort antal. Fast de manliga dödsfallen konstaterades bara lite i förbifarten, som nödvändiga men ointressanta bondeoffer. Jag blev så förvånad att jag inte riktigt vågar lita på resultatet, och det var en rätt hastig genomräkning. Men sedan dess har jag fått en skärva i ögat: våld mot män är mycket vanligare än man tror (och ja, även i nära relationer). Vad är det som gör att vi inte diskuterar det mera?
Män är ju mördare, eller hur? ”Det är alltid en han”, heter andra kapitlet i Erik Axl Sunds ”Dockliv”, där flickorna Mercy och Nova rabblar statistik: nittio procent av alla mord begås av män, nittionio procent av alla våldtäkter. ”Ja, det enda positiva med dem är att de typ en miljard gånger om dagen antingen misshandlar eller slår ihjäl varandra.”
För det gör de ju: i verkligheten är det mycket vanligare att män blir mördade än kvinnor.
Det skulle krävas riktig forskning för att utröna hur mordstatistiken egentligen ser ut i fiktionen, men när jag började fundera på saken tyckte jag mig se en hel del fördomar, både hos mig själv och hos författarna. Varenda gång en kvinna faller offer i en deckare är det otäckt och blir uppmärksammat, kvinnan utmålas som hjälplös och ofta som väldigt oskyldig. När männen blir mördade rycker alla på axlarna. Dumma karlar. Skyll er själva.
Man skulle ju annars kunna tänka sig att det finns ett samband: att våld föder våld. Låter inte den frasen lite bekant? I så fall borde vi ju, både i fiktionen och i verkligheten, fundera lite mer över hur våld mot män ser ut.
● ● ●
5 x NYA DECKARE
Illustration: Albert Bonniers förlag
Mads Peder Nordbo: ”Mannen från Thule”
Översättning Kalle Hedström Gustafsson, Albert Bonniers förlag
Världen förändras ständigt, men den är också sig förvånansvärt lik. Det nya med Trump är att han vill köpa Grönland, det vanliga är den amerikanska närvaron där. Island och Grönland har länge gått sin balansgång mellan nordiskt kolonialstyre och amerikansk militärmakt.
Journalisten Matthew Cave, huvudperson i danske Mads Peder Nordbos deckarserie, är danskamerikan. Hans pappa var amerikansk militär stationerad på Grönland. Själv har Matthew vuxit upp i Danmark, för pappa försvann på ett tidigt stadium. Men nu är Matthew bosatt i Nuuk, och i ”Flickan utan hud” upptäckte han att han hade en halvsyster, Arnaq.
Han fick en vän också, Tuparnaaq, som är Mads Peder Nordbos svar på Millenniumseriens Lisbeth Salander. Tuparnaaq var utsatt för övergrepp som barn, hon har suttit i danskt fängelse i tolv år för mord och kommit ut som ett skarpslipat hämndvapen.
Grönland: en dansk koloni, och även en arktiskt belägen ö där det varit långt mellan människorna och svårt att fly från plågoandar. Kolonialmakten utövade sin makt, och de maktlösa tog ut sin frustration på barnen. Åtskilligt talade man inte om, som de alltför vanliga övergreppen inom familjen. Annat upptäcktes inte alls.
När Arnaq tillsammans med tre vänner beger sig till Færingehavn en helg, den by där förra boken kulminerade, blir Matthew orolig. Men det borde ju inte vara någon fara, mördaren är ju inte kvar?
Varpå de fyra ungdomarna försvinner.
Det blir helt hårresande otäckt, stundtals mer skräck än deckare, men Matthew och Tuparnaaq uppdagar också en komplex historia från nittiotalet, när amerikanerna experimenterade på ön. Och mja, världen har ju inte ändrat sig så mycket sedan dess.
Illustration: Lind & co
Karin Aspenström: ”Nattspår”
Lind & co
En känd författare, bosatt på Hornsgatspuckeln i Stockholm, blir anklagad både för att vara en mossig kulturman och för att vara alldeles för mycket vänster. När han börjar få mordhot från högerextremister står han inte ut längre, utan köper något förhastat ett ruckel i Värmland, i byn Svartbol där det inte ens finns en affär.
Och huset är verkligen fallfärdigt, alla i byn undrar vad i hela friden han tänkte. Han själv också.
Där misstänker jag länge en regelrätt spökhistoria, för något tassar på övervåningen och det verkar inte vara möss.
Det är en förhållandevis kort bok (med deckarmått mätt), men osedvanligt spännande både i trettiotalsberättelsen och nutiden. Karin Aspenström utnyttjar framgångsrikt schablonerna om ödehus, skogar, dolda hemligheter, underliga ortsbor och en otäckt trovärdig ultrahöger som givetvis finns även i Svartbol.
Illustration: Ordfront
Erik Axl Sund: ”Dockliv”
Ordfront
Andra boken i Erik Axl Sunds nya serie har låtit vänta på sig: ”Glaskroppar” kom ut för fem år sedan och handlade om hur en mängd ungdomar begick självmord. Det visade sig finnas en gemensam nämnare, musiken.
Nu handlar det i stället om tonårsflickor som säljer sex till män, och prostitutionen är gammal men har hittat nya vägar, när flickorna kan fångas in genom nätet. Dessutom finns det allt fler trasiga flyktingar att tillgå, redan traumatiserade av inbördeskrig i hemlandet. Ju vidrigare önskemål, desto mer får flickorna betalt, och i bakgrunden lurar någon som kallar sig Dockmästaren.
Erik Axl Sund (pseudonym för Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) berättar genomtänkt och kunnigt om den kriminella världen, men det som gör dem verkligt udda och läsvärda i genren är att de aldrig väjer för starka känslor.
Illustration: Wahlström & Widstrand
Mikaela Bley: ”Flickorna utan namn”
Wahlström & Widstrand
De första böckerna i serien om TV4-journalisten Ellen Tamm var måttligt intressanta, men i tredje boken, ”Louise” (2018) blev intrigen betydligt bättre. Och den här gången blir det våldsamt spännande redan från början, när tonåriga influencern Linn blir tvångsplacerad på ett nystartat flickinternat i skogen utanför Nyköping, där ingen ens får ha kontakt med sin familj, långt mindre med nätet.
Det pågår givetvis något skumt, och utanför internatet hittas en ung kvinna död. Ellen Tamm åker genast dit och gör reportage, men när inget mer händer vill tv-kanalen dra in bevakningen.
Den alltför snabbt och slarvigt presenterade upplösningen förstör tyvärr mycket, men längs vägen bygger Mikaela Bley skickligt upp oron både inne på internatskolan och i Ellens röriga privatliv, och berättar kompetent om en rad samtidsfenomen.
Illustration: Piratförlaget
Anne Holt: ”En grav för två”
Översättning Margareta Järnebrand, Piratförlaget
En ung norsk elitskidåkare åker dit för dopning, men hennes pappa är bergfast övertygad om att hon är oskyldig. Någon har fått i henne ett otillåtet preparat, och pappan anlitar Selma Falck för att ta reda på vad som har hänt.
Selma Falck har själv varit elitidrottare, men hela hennes liv har rasat samman den senaste tiden. Hon sitter i en rävsax och behöver få fram pengar, och det fort.
Anne Holt besitter förmågan att konstruera en bra mordintrig men att också väva in andra frågor. Här tar hon upp en av idrottens baksidor, att populariteten medför en omfattande brottslighet.
Sedan debuten 1995 har Anne Holt skrivit flera serier, varav en om polisen Hanne Wilhelmsen och en om kriminologen Inger Johanne Vik. ”En grav för två” ska följas av flera böcker om Selma Falck.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson
En voluminös man ligger på ett blankt badrumsgolv och dör. Blod över klinkerplattorna, utspilld tablettburk, exklusiv käpp med silverkrycka.
”Jag vet vad folk kommer att säga om mig när jag är borta”, hörs den döende mannens röst. ”Att jag var högervriden, paranoid, fet. Och jag kommer inte att säga emot dem. Jag är konservativ, jag tycker om att äta – och jag tror på tv:s makt.”
Sedan kommer nyckelrepliken: ”Det handlar om att ge människor vad de vill ha – även om de inte vet att de vill ha det.”
Att börja en berättelse i dödsögonblicket är ett klassiskt grepp. Man minns William Faulkners roman ”Medan jag låg och dog”, som i sin tur lånat sin titel från Homeros ”Odyssén”: ”När jag låg döende, stängde inte kvinnan med hundögonen mina ögon medan jag sjönk ned till Hades.”
Den som i detta fall sjunker ner till dödsriket är Roger Ailes, huvudperson i den verklighetsbaserade HBO-serien ”The loudest voice” och skapare av den konservativa amerikanska tv-kanalens Fox News. Ailes, här mirakulöst spelad av Russel Crowe, hade också varit legendarisk mediestrateg åt tre republikanska presidenter och tvingades avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp 2016. Hans skapelse, Fox, förnyade inte bara tv-landskapet med sin blandning av propaganda, hets och förvridna bilder av verkligheten – den splittrade också en hel nation. Roger Ailes visade världen hur trumpianismen såg ut före Donald Trump.
Att se serien om honom är en fascinerande men vidrig upplevelse. Fascinerande för att den är så välgjord, vidrig därför att man vet att den är sann. När fiktionen stängs av kan man studera följderna av seriens skeenden i verkligheten, där en patologisk president varje dag pressar gränserna för det verkliga – den senaste veckan med sitt bisarra agerande om att köpa Grönland och utfall om att amerikanska judar som röstar på demokraterna är illojala.
Man kan höra Roger Ailes hånskratta från helvetet.
Och där är han förvisso inte ensam. Det är ingen slump att populärkulturen just nu svämmar över av mäktiga, mer eller mindre maniska mediemän. I en artikel binder New York Times tv-kritiker James Poniewozik samman HBO-serien om Roger Ailes med andra säsongen av serien ”Succession”, som anses handla om Rupert Murdoch, mediemogulen som inte bara finansierade Fox News utan också genom sina brittiska mediekanaler eldade under kampanjen för Brexit. På Broadway spelas musikalen ”Ink”, som explicit handlar om Murdoch och i december kommer ytterligare en film om Roger Ailes, ”Bombshell”.
Varför denna våg av brutala och bullriga bossar just nu?
Det korta svaret är förstås att det är de som har skapat den värld vi lever i. Det är deras röster som sätter tonläget för vår tid. Donald Trump är inte bara en person eller en president, utan ett fenomen. Snarare är ett samlingsnamn för vår tids stora populistiska strömkantring: Putin. Polen. Italien. Brasilien. Storbritannien.
I denna värld handlar politik om att skrika högt och med stor skamlöshet. Ingenting behöver vara sant men allting är möjligt. När Brasiliens president Jair Bolsonaro, helt utan stöd, skyller skogsbränderna i Amazonas på miljöorganisationerna är det en uppenbar, konspiratorisk lögn. Men för varje gång den upprepas får en liten del av den fäste i verkligheten.
Men problemet med de höga rösternas politik är större än så. Över hela världen tar i dag lokala småpåvar intryck av de globala storfräsarna. De ser hur man utan negativa konsekvenser kan kapa förtöjningarna till verkligheten och börja bete sig hur som helst, ja att det rentav kan vara en merit i samspelet mellan medier och politik.
Det är också därför som den dramaturgiska inledningen av ”The loudest voice” är så betydelsebärande. Den visar vad som är unikt med berättelsen om vår tid. Skurken dör förvisso – men hans röst, den högsta rösten i rummet, fortsätter höras.
På samma sätt visar serien att nedbrytningen av centrala värden i samhället går på djupet. Donald Trump och hans minioner runt om i världen kan bli omvalda eller inte, de kan få sparken eller bli befordrade – men de skadeverkningar de har åsamkat civilisationen kommer att bestå.
Av den anledningen är det redan nu dags att lägga all energi på att formera motståndet mot de högljuddas tyranni. Så länge den liberala demokratins institutioner står pall för trycket kan gaphalsarna skrika så högt de vill. Men att stoppa vax i öronen kommer inte heller att hjälpa. Alla röster kommer att behövas i försvaret för vetenskap och fri journalistik. Alla kan som medborgare agera när man i sin vardag konfronteras med den nya oanständighetens sykofanter.
Vad ”The loudest voice” indirekt också visar är att det är dags att flytta fokus till den grå verklighetens vardagliga händelser: från den växande ojämlikheten i samhället till självmordsskövlingen av Amazonas. Allt detta pågår ju i verkligheten, medan världen låter sig distraheras av Donald Trumps galenskaper om Grönland.
Bara genom att gemensamt hålla fast vid verkligheten kan vi hindra de högröstade huliganerna från att höras mest, också efter att de har lämnat rummet.
Roffe, som hoppade in som Namn och Nytt-redaktör tidigare i månaden, och jag hade just haft en diskussion om vilka bokstäver som är snyggast att använda som anfang i kåseriet. Bokstaven I är inte bra. Det blir inte snyggt med ett lodrätt streck som inledning. S är snyggare, M är betydligt maffigare, T är tjusigare och A är aldrig fel.
Men det finns ju bokstäver som inte går att börja med, slog Roffe fast.
Jaså, sa jag och sa Z, en bokstav jag använde ofta i min ungdom när jag skrev mitt efternamn. Det var innan jag gifte mig med husbonden och sedan dess har jag varit på G varje dag.
Z, sa Roffe och såg riktigt skeptisk ut.
Zestjärn, sa jag och han såg ut som en fågelholk. Zestjärnet hade jag hållit i handen dagen före diskussionen, men inte för att riva citrusskal utan för att diska efter den storstädning vi just hade haft.
I flera år har mina närmaste vänner uppmuntrat mig att anlita städhjälp, men de har talat för mina i det fallet döva öron. Nu har jag blivit mer lyhörd och för ett par år sedan anlitade jag en firma som putsade våra rutor med rutavdrag. Jag måste erkänna att det var rätt skönt eftersom jag – hur jag än försöker – inte klarar av att få de spröjsade fönstren skinande rena. Däremot har jag svårt att se på när andra arbetar – med sådant jag borde klara av själv.
Nåväl, jag fick nyligen ett mejl från fönsterputsfirman (som även utför olika typer av städning) med ett erbjudande om att få storstädat med 10 procents rabatt. Erbjudandet gällde för alla i åldern 15-64 år och eftersom jag mycket snart uppnår pannsjoåldern gällde det att passa på.
I priset ingick att de även skulle torka rent inuti köksskåp och lådor, förutsatt att de var tomma.
Jag drog mitt strå till stacken genom att inte enbart tömma utan även diska allt innan jag la/ställde det tillbaka i skåp och lådor och det var här zestjärnet kom in i bilden. Det rengjordes noggrant liksom fiskgrytan, drinkpinnarna, citruspressen, ostbrickan, våffeljärnet, glasskopan och allt det andra, inklusive glöggmuggarna. Det sistnämnda känns tryggt. I dag är det trots allt bara fyra månader kvar till julafton …
