Inlägg taggade med:

Avatar

Jonas Ebbesson: Så kan alla utnyttja sina rättigheter i kampen för klimatet

Klimataktivismen i alla tusentals demonstrationer runt om i världen visar inte bara ett enormt miljöengagemang. Den visar dessutom att det på många håll faktiskt är möjligt att fredligt, men högljutt, uttrycka sin oro och ilska över sakernas miljötillstånd och önskan om förändring. Demonstranternas frustration för att klimatomställningen går för långsamt och deras oro över konsekvenserna för kommande generationer går inte att ta miste på.

Demonstrationsfriheten har en central plats i varje modern demokrati. Vi vet från kampen mot slaveri och apartheid och för medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, jämställdhet och bättre arbetsförhållanden att demonstrationer är viktiga i samhällsförändringar. Nu ser vi det i engagemanget mot miljöförsämringar och klimatförändringar.

Men allmänhetens miljöengagemang syns inte bara i demonstrationer på gatorna. När privatpersoner och sammanslutningar deltar i beslutsprocesser, begär ut miljöinformation hos myndigheter, driver rättsprocesser och överklagar beslut eller skriver debattartiklar är det också en form av aktivism. På så sätt kan olika synpunkter, argument och intressen – ofta motstridiga – presenteras och beaktas innan beslut fattas, även om det inte medför ett veto för någon av deltagarna. Beslutsprocesser med brett deltagande leder i regel till bättre och mer legitima beslut, och den tillämpliga lagstiftningen får större genomslag, än om beslut tas utan insyn eller kritiskt deltagande.

Läs mer: Jonas Gren: Erkänns Preem, ni satsade på fel häst! 

Civilsamhällets deltagarrättigheter på miljöområdet har stärkts avsevärt i den internationella rättsutvecklingen under de senaste 25–30 åren. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1992, blev startskottet och förändringarna märks dels i globala och regionala miljöavtal, dels inom ramen för internationella konventioner för mänskliga rättigheter.

Till skillnad från de äldre globala miljöavtalen stödjer samtliga globala miljöavtal som ingåtts sedan Riokonferensen 1992 på något sätt idén att allmänheten ska delta i miljöbeslutsprocesser. Så anger till exempel Parisavtalet från 2015 att:

”Parterna ska samarbeta när de vidtar åtgärder, när så är lämpligt, för att förbättra utbildning, allmänhetens medvetenhet, deltagande och tillgång till information i frågor som gäller klimatförändringarna och inser vikten av dessa insatser när det gäller att stärka åtgärder enligt detta avtal.”

Det är kanske inte världens skarpaste formulering, men ändå. Det rättsliga stödet för deltaganderättigheter är betydligt starkare i regionala regelverk om miljöskydd och mänskliga rättigheter.

Ett sådant exempel är avtalet för Latinamerika och Karibien som undertecknades i Escazú, Costa Rica, 2018, och som syftar till att stärka allmänhetens rättigheter att delta i miljöprocesser och till att skydda miljöaktivister. Escazúavtalet, med dess tydliga kopplingar till miljöskydd, miljödemokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter, är inspirerat av ett liknande, 20 år äldre, internationellt regelverk för Europa och delar av Asien.

Århuskonventionen från 1998, till vilken Sverige, är part, är det mest avancerade internationella regelverket för deltagarrättigheter på miljöområdet. Den formulerar rättigheter som rör tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning. Dessutom kan privatpersoner och miljöorganisationer klaga till en särskild, oberoende granskningskommitté med jurister, som övervakar hur parterna efterlever konventionen. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan var Århuskonventionen den mest ambitiösa FN-satsningen som gjorts för miljödemokrati.

Riokonferensen och Århuskonventionen har även inspirerat internationella tribunaler för mänskliga rättigheter att tolka gamla regelverk i nytt ljus och tillämpa dem på miljösituationer. Så har Europadomstolen tolkat konventionen om mänskliga rättigheter, som inte innehåller ett ord om miljö, så att rätten till respekt för privat- och familjeliv i dag även innebär en rätt att veta vilka miljörisker man utsätts för, rätt att få ta del av underlag och yttra sig i beslutsprocesser om komplexa miljöfrågor och rätt att få överklaga miljöbeslut. De mellanamerikanska och afrikanska konventionerna till skydd för mänskliga rättigheter har också tolkats till stöd för deltagarrättigheter på miljöområdet av de behöriga internationella domstolarna och kommissionerna.

Dessutom har FN:s Råd för mänskliga rättigheter under flera år haft en ”Särskild rapportör” med uppgift att utreda och utveckla kopplingen mellan miljöskydd och mänskliga rättigheter, och FN:s miljöprogram, UN Environment, har antagit riktlinjer för allmänhetens deltagande i miljöbeslutsprocesser.

Läs mer: Om Preem får tillstånd kan ju jag sluta sopsortera 

Rättsutvecklingen har stor betydelse för att stärka civilsamhällets insyn och möjligheter att påverka beslut som annars bara skulle involvera de berörda företagen och de myndigheter som utövar tillsyn (där sådana myndigheter finns) eller fattar beslut. Men utvecklingen är inte konstant, konsekvent eller symmetrisk och inte heller självklar eller utan motstånd.

Flera länder brister i efterlevnaden av sina internationella skyldigheter och för stora delar av Asien och Stilla havsområdet har någon motsvarande regional utveckling av internationell rätt inte ägt rum. På många platser i världen saknas möjligheter att demonstrera eller delta i beslutsprocesser för att skydda naturmiljö och mänsklig hälsa. I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

Det finns också starka lobbygrupper som vill ändra lagar för att snabba på beslutsprocesserna och minska möjligheterna för privatpersoner och intresseorganisationer att engagera sig.

I vissa regioner är motståndet mot ”miljöförsvarare” och människorättsaktivister brutalt när markägare, paramilitära organisationer och privata aktörer tar lagen i egna händer. Aktivister och andra i till exempel i Latinamerika och Indien löper stor risk när de engagerar sig för att skydda miljön eller sina landytor mot plantager, tjuvjakt eller infrastrukturprojekt. Det kan vara en fråga om liv och död. Enligt brittiska Guardian (2/2 2018) mördades 2017 fyra miljöaktivister varje vecka runtom i världen.

Hur är det i Sverige? Dagen efter undertecknandet av Escazùavtalet uppmärksammade Guardian avtalets betydelse för att skydda miljöaktivister och förbättra medborganas deltagarrättigheter i en upplysande artikel. Svenska medier skrev däremot inte ett ord. De gjorde de inte heller när Århuskonventionen antogs, trots att den berörde Sverige och Europa, och bröt ny mark i internationell rätt. Kanske gör vår långtgående demonstrationsfrihet och våra deltagarrättigheter att vi inte bryr oss om den internationella utvecklingen. Svensk lagstiftning och rättspraxis har likväl fått ändras till följd av Århuskonventionen och det finns gott om exempel på hur människors och miljöorganisationers engagemang påverkat miljöbeslut.

I slutet av 1990-talet försökte Stockholms stad pressa igenom ett stort vägprojekt i strid mot det rättsliga skyddet av Nationalstadsparken. Detaljplanen för mångmiljardprojektet överklagades till länsstyrelsen och regeringen, som godkände planen. Högsta Förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten) satte dock stopp för planen eftersom den var olaglig. Vid den tiden kunde inte miljöorganisationer överklaga miljöbeslut, så hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar som bodde i det aktuella området (förvisso uppbackade av flera miljö- och kulturföreningar) och därför hade rätt att överklaga, hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Andra exempel är hur Naturskyddsföreningen genom överklagande lyckades förhindra avverkning av fjällnära skog vid Änokdeltat i Kvikkjokk, och hur privatpersoner och miljöorganisationer i rättsprocessen om kalkbrytning vid Ojnareskogen på Gotland bidrog till att tillstånd, efter flera år, inte beviljades. Det finns även möjlighet att medverka i och driva olika typer av klimatprocesser i Sverige, trots svårigheten att ställa utsläppskrav för just växthusgaser på de verksamheter som, i likhet med Preems stora oljeraffinaderi i Lysekil, ingår EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Vi har också dåliga svenska erfarenheter, som när Högsta förvaltningsdomstolen inte gav berörda markägare möjlighet till en korrekt rättslig prövning av besluten om Botniabanans dragning och miljöeffekter i inloppet till Umeå. Det ledde till att Sverige fälldes i Europadomstolen 2014. 

Aktivism och engagemang löser inte i sig miljöproblemen, och vi får inte blunda för att miljöpolitik och enskilda miljöbeslut kan medföra fördelningseffekter, där vissa gynnas och andra drabbas. Deltagarmöjligheterna utnyttjas ofta mer av dem som redan har inflytande än av andra samhällsgrupper, med risk för att miljö- och hälsoskadliga verksamheter placeras där befolkningen är tystare. Engagemang kan också vändas mot miljöskyddsåtgärder, som när delar av demonstranterna i ”Gula västarna” i Frankrike och ”Bensinupproret” i Sverige – rätt eller fel – anser att bränslepriserna är orättvisa. 

Eventuella fördelningsorättvisor löses dock inte genom att inskränka deltagarmöjligheterna eller yttrandefriheten. Bättre då att arbeta för ökad medvetenhet och för att ytterligare vidga deltagandet och nå de grupper som inte hörs. Då ökar förutsättningarna för bättre, rättvisare och mer legitima beslut, och för att nå miljö- och klimatmålen.

Läs mer...

Jonas Ebbesson: Så kan alla utnyttja sina rättigheter i kampen för klimatet

Klimataktivismen i alla tusentals demonstrationer runt om i världen visar inte bara ett enormt miljöengagemang. Den visar dessutom att det på många håll faktiskt är möjligt att fredligt, men högljutt, uttrycka sin oro och ilska över sakernas miljötillstånd och önskan om förändring. Demonstranternas frustration för att klimatomställningen går för långsamt och deras oro över konsekvenserna för kommande generationer går inte att ta miste på.

Demonstrationsfriheten har en central plats i varje modern demokrati. Vi vet från kampen mot slaveri och apartheid och för medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, jämställdhet och bättre arbetsförhållanden att demonstrationer är viktiga i samhällsförändringar. Nu ser vi det i engagemanget mot miljöförsämringar och klimatförändringar.

Men allmänhetens miljöengagemang syns inte bara i demonstrationer på gatorna. När privatpersoner och sammanslutningar deltar i beslutsprocesser, begär ut miljöinformation hos myndigheter, driver rättsprocesser och överklagar beslut eller skriver debattartiklar är det också en form av aktivism. På så sätt kan olika synpunkter, argument och intressen – ofta motstridiga – presenteras och beaktas innan beslut fattas, även om det inte medför ett veto för någon av deltagarna. Beslutsprocesser med brett deltagande leder i regel till bättre och mer legitima beslut, och den tillämpliga lagstiftningen får större genomslag, än om beslut tas utan insyn eller kritiskt deltagande.

Läs mer: Jonas Gren: Erkänns Preem, ni satsade på fel häst! 

Civilsamhällets deltagarrättigheter på miljöområdet har stärkts avsevärt i den internationella rättsutvecklingen under de senaste 25–30 åren. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1992, blev startskottet och förändringarna märks dels i globala och regionala miljöavtal, dels inom ramen för internationella konventioner för mänskliga rättigheter.

Till skillnad från de äldre globala miljöavtalen stödjer samtliga globala miljöavtal som ingåtts sedan Riokonferensen 1992 på något sätt idén att allmänheten ska delta i miljöbeslutsprocesser. Så anger till exempel Parisavtalet från 2015 att:

”Parterna ska samarbeta när de vidtar åtgärder, när så är lämpligt, för att förbättra utbildning, allmänhetens medvetenhet, deltagande och tillgång till information i frågor som gäller klimatförändringarna och inser vikten av dessa insatser när det gäller att stärka åtgärder enligt detta avtal.”

Det är kanske inte världens skarpaste formulering, men ändå. Det rättsliga stödet för deltaganderättigheter är betydligt starkare i regionala regelverk om miljöskydd och mänskliga rättigheter.

Ett sådant exempel är avtalet för Latinamerika och Karibien som undertecknades i Escazú, Costa Rica, 2018, och som syftar till att stärka allmänhetens rättigheter att delta i miljöprocesser och till att skydda miljöaktivister. Escazúavtalet, med dess tydliga kopplingar till miljöskydd, miljödemokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter, är inspirerat av ett liknande, 20 år äldre, internationellt regelverk för Europa och delar av Asien.

Århuskonventionen från 1998, till vilken Sverige, är part, är det mest avancerade internationella regelverket för deltagarrättigheter på miljöområdet. Den formulerar rättigheter som rör tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning. Dessutom kan privatpersoner och miljöorganisationer klaga till en särskild, oberoende granskningskommitté med jurister, som övervakar hur parterna efterlever konventionen. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan var Århuskonventionen den mest ambitiösa FN-satsningen som gjorts för miljödemokrati.

Riokonferensen och Århuskonventionen har även inspirerat internationella tribunaler för mänskliga rättigheter att tolka gamla regelverk i nytt ljus och tillämpa dem på miljösituationer. Så har Europadomstolen tolkat konventionen om mänskliga rättigheter, som inte innehåller ett ord om miljö, så att rätten till respekt för privat- och familjeliv i dag även innebär en rätt att veta vilka miljörisker man utsätts för, rätt att få ta del av underlag och yttra sig i beslutsprocesser om komplexa miljöfrågor och rätt att få överklaga miljöbeslut. De mellanamerikanska och afrikanska konventionerna till skydd för mänskliga rättigheter har också tolkats till stöd för deltagarrättigheter på miljöområdet av de behöriga internationella domstolarna och kommissionerna.

Dessutom har FN:s Råd för mänskliga rättigheter under flera år haft en ”Särskild rapportör” med uppgift att utreda och utveckla kopplingen mellan miljöskydd och mänskliga rättigheter, och FN:s miljöprogram, UN Environment, har antagit riktlinjer för allmänhetens deltagande i miljöbeslutsprocesser.

Läs mer: Om Preem får tillstånd kan ju jag sluta sopsortera 

Rättsutvecklingen har stor betydelse för att stärka civilsamhällets insyn och möjligheter att påverka beslut som annars bara skulle involvera de berörda företagen och de myndigheter som utövar tillsyn (där sådana myndigheter finns) eller fattar beslut. Men utvecklingen är inte konstant, konsekvent eller symmetrisk och inte heller självklar eller utan motstånd.

Flera länder brister i efterlevnaden av sina internationella skyldigheter och för stora delar av Asien och Stilla havsområdet har någon motsvarande regional utveckling av internationell rätt inte ägt rum. På många platser i världen saknas möjligheter att demonstrera eller delta i beslutsprocesser för att skydda naturmiljö och mänsklig hälsa. I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

Det finns också starka lobbygrupper som vill ändra lagar för att snabba på beslutsprocesserna och minska möjligheterna för privatpersoner och intresseorganisationer att engagera sig.

I vissa regioner är motståndet mot ”miljöförsvarare” och människorättsaktivister brutalt när markägare, paramilitära organisationer och privata aktörer tar lagen i egna händer. Aktivister och andra i till exempel i Latinamerika och Indien löper stor risk när de engagerar sig för att skydda miljön eller sina landytor mot plantager, tjuvjakt eller infrastrukturprojekt. Det kan vara en fråga om liv och död. Enligt brittiska Guardian (2/2 2018) mördades 2017 fyra miljöaktivister varje vecka runtom i världen.

Hur är det i Sverige? Dagen efter undertecknandet av Escazùavtalet uppmärksammade Guardian avtalets betydelse för att skydda miljöaktivister och förbättra medborganas deltagarrättigheter i en upplysande artikel. Svenska medier skrev däremot inte ett ord. De gjorde de inte heller när Århuskonventionen antogs, trots att den berörde Sverige och Europa, och bröt ny mark i internationell rätt. Kanske gör vår långtgående demonstrationsfrihet och våra deltagarrättigheter att vi inte bryr oss om den internationella utvecklingen. Svensk lagstiftning och rättspraxis har likväl fått ändras till följd av Århuskonventionen och det finns gott om exempel på hur människors och miljöorganisationers engagemang påverkat miljöbeslut.

I slutet av 1990-talet försökte Stockholms stad pressa igenom ett stort vägprojekt i strid mot det rättsliga skyddet av Nationalstadsparken. Detaljplanen för mångmiljardprojektet överklagades till länsstyrelsen och regeringen, som godkände planen. Högsta Förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten) satte dock stopp för planen eftersom den var olaglig. Vid den tiden kunde inte miljöorganisationer överklaga miljöbeslut, så hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar som bodde i det aktuella området (förvisso uppbackade av flera miljö- och kulturföreningar) och därför hade rätt att överklaga, hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Andra exempel är hur Naturskyddsföreningen genom överklagande lyckades förhindra avverkning av fjällnära skog vid Änokdeltat i Kvikkjokk, och hur privatpersoner och miljöorganisationer i rättsprocessen om kalkbrytning vid Ojnareskogen på Gotland bidrog till att tillstånd, efter flera år, inte beviljades. Det finns även möjlighet att medverka i och driva olika typer av klimatprocesser i Sverige, trots svårigheten att ställa utsläppskrav för just växthusgaser på de verksamheter som, i likhet med Preems stora oljeraffinaderi i Lysekil, ingår EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Vi har också dåliga svenska erfarenheter, som när Högsta förvaltningsdomstolen inte gav berörda markägare möjlighet till en korrekt rättslig prövning av besluten om Botniabanans dragning och miljöeffekter i inloppet till Umeå. Det ledde till att Sverige fälldes i Europadomstolen 2014. 

Aktivism och engagemang löser inte i sig miljöproblemen, och vi får inte blunda för att miljöpolitik och enskilda miljöbeslut kan medföra fördelningseffekter, där vissa gynnas och andra drabbas. Deltagarmöjligheterna utnyttjas ofta mer av dem som redan har inflytande än av andra samhällsgrupper, med risk för att miljö- och hälsoskadliga verksamheter placeras där befolkningen är tystare. Engagemang kan också vändas mot miljöskyddsåtgärder, som när delar av demonstranterna i ”Gula västarna” i Frankrike och ”Bensinupproret” i Sverige – rätt eller fel – anser att bränslepriserna är orättvisa. 

Eventuella fördelningsorättvisor löses dock inte genom att inskränka deltagarmöjligheterna eller yttrandefriheten. Bättre då att arbeta för ökad medvetenhet och för att ytterligare vidga deltagandet och nå de grupper som inte hörs. Då ökar förutsättningarna för bättre, rättvisare och mer legitima beslut, och för att nå miljö- och klimatmålen.

Läs mer...

Sanna Lundell om tuffa tiden med Mikael Persbrandt

Läs mer...

Skivrecension: Madi Banja överraskar med ljus och romantisk pop

Snart fem år har gått sedan gambiske Enskedemusikern Madi Banja slog igenom med ”Inga problem”. En evighet för en artist som arbetar så mycket med modernitet, som när han dök upp med precision lyckades kila in sig i skarven mellan mörkt klubbig R&B och ytterflanken av EDM-trenden. Han blev allas favoritgäst där ett tag. Men när debutalbumet ”Välsignelsen” nu väl släpps har hans momentum stannat av.

Så hur löser Madi Banja den utmaningen? Genom att göra ett överraskande ljust, romantiskt popalbum! Med hjälp av Charlie Bernardo, som producerat bland andra Norlie & KKV, placerar han sitt särpräglat vemodiga uttryck i en för honom ovanligt mångfasetterad miljö. I skivans mest iögonfallande spår ”Slalom” finns en av vårens allra starkaste svenska låtar, omedelbar nog att ge en av landets mest unika röster sin första verkligt stora kommersiella framgång.

Bästa spår: ”Slalom”

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur Hov1 har tappat den akuta känslan av ”nu”.

Läs mer...

Jack Werner: Medier är gubbar som skäller på dagens ungdom

Hösten 2012 såg jag en kollega göra bort sig. Under några dagar hade Mediesverige varit upptrissat i spinn av Anonymous, en löst sammansatt hackerrörelse som riktat överbelastningsattacker mot olika svenska myndighetssajter. I några år hade Anonymous politiska aktivism varit på världsmediernas löpsedlar, men ögonblicket hade gått över och i efterhand är det lätt att se den svenska affären som en dödsryckning. Rörelsens självbild var visserligen fortfarande hemlighetsfull Matrix-vigilant, men de fnissiga DDoS-attackerna mot www.riksbank.se klockan tio på kvällen en oktoberonsdag talade snarare för att det bakom dåden gömde sig tonåringar som med sourcream & onion-fingrar först knappat in googlingen ”vilka bestämmer” och sedan ”hur hackar man”.  

I en värld där alla visste det grundläggande om internet hade den svenska vändan med Anonymous alltså knappt resulterat i mer än att de som jobbade med it-support i Riksbankshuset blivit lite irriterade. Tyvärr har aldrig svenska medier hört till de första att lära sig det grundläggande om internet. En eftermiddag på den amerikanska nätanslagstavlan 4chans underforum /b/, där rörelsen Anonymous en gång i tiden uppstått, bevittnade jag historiens mest symboliska ögonblick. En reporter från Aftonbladet presenterade sig med namn och mejladress, och skrev att hen sökte kontakt med ”any members of Anonymous cyber terrorist organization”. ”Can one Anonymous member (preferably as high up in rank as possible) do an exclusive interview?”

Reportern kände tydligen varken till att Anonymous inte hade ledare, faktiskt inte hade någon officiell hierarki alls, eller att rörelsen i stort lämnat 4chan till förmån för egna, slutna chattar redan då. Vad värre var att reportern inte heller visste att den som på 4chan på ovanstående sätt visar sina okunniga mjukdelar öppnar sig för ett förödande trollande. En halvtimme senare frågade reportern, i ett nytt desperat inlägg efter att ha fått sina sociala medier-konton stormade med kaos, hur man tog bort sina trådar på 4chan. Vilket inte går. Reportern saknade kort och gott, kan man säga, lokalkännedom. 

De flesta vet att man inte kan ge en god beskrivning av en plats man inte ansträngt sig för att förstå. De bästa utrikeskorrespondenterna känner sina bevakningsområden väl, precis som sport- och modereportrar vet vad de pratar om. Däri ligger deras trovärdighet. Men just i sitt berättande om internet har journalistikens darrande, taffliga försök varit enda lång, tragisk saga om obefintlig lokalkännedom. Artiklar har ofta mest liknat någon äldre släktings förvirrade försök att förgäves gå ut ur en Facebookgrupp, där nyckelord felanvänts och processer felbeskrivits. Först efter några år har man kommit ifatt och begripit den plats eller det fenomen man försökt beskriva, men då har det ofta redan varit för sent: alla andra har gått vidare.

Jag påmindes om Aftonbladetreporterns allt mer desperata försök att städa bort sitt misstag 2012 när jag läste om ”influencers” som skällts ut på nätet för att i spåren av HBO-serien Chernobyls framgångar ha tagit osmakliga selfies i Tjernobyl. I just Aftonbladet finns ett teveinslag om saken. ”Opassande och ohedrande tar de sig till ställen där man inte borde vara så lättklädd”, säger programledaren. ”Fanns de ens i livet när Tjernobyl inträffade?”, frågar bisittaren. På skärmen flyter skärmdumpar från Instagram förbi. I Aftonbladet får vi inte veta vilka influencers som visas upp, utan de reduceras bara till en skock (kvinnliga) uppmärksamhetsdyrkare som borde klä på sig lite och ha en tyst minut. 

Aftonbladet och de andra svenska medier som rapporterat om saken är inte ensamma. Halva västvärlden har uppmärksammat dessa vanvördiga influencers, efter att en tweet med fyra skärmdumpar från Instagram blivit viral. Twittraren Bruno Zupan trodde nog inte att hans beska iakttagelse av hur influencers ”flockades” i Tjernobyl skulle bli så spridd, men antagligen lyckades han pricka in en irritation många andra delade och fick 13.000 retweets. Hans skärmdumpar har nästan rakt av plockats in av redaktioner som skrivit extremt likartade rubriker, i en demonstration av hur billig, lättproducerad och effektiv den journalistiska genre vi kan kalla ”sprids som en löpeld” är. Man kan nästan höra klickhjulen snurra i journalisternas huvuden: ”Aha, någon gör något som får stor spridning på internet? Då kan vi åka snålskjuts på det, oavsett vad det är eller om det är sant.”

Det går att ifrågasätta själva fundamentet i upprördheten över selfietagandet i Tjernobyl, om man är på det humöret. Selfien varken konstrueras eller betraktas i allmänhet som någonting egocentrerat utan snarare en idiomatisk statusuppdatering: jag var här och vill minnas det. Taylor Lorenz noterar i The Atlantic att hon bad sin mamma fotografera henne vid Ground Zero just efter terrorattentatet den 11 september, och att hon antagligen postat den på Instagram om det varit 15 år senare. Det går på denna punkt att dra en direkt linje mellan oss och vikingarna som på 1000-talet klottrade i Haga Sofia-kyrkan. Influencers är, i sin tur, det mellanmänskliga intressets entreprenörer. När alla snackar om Tjernobyl åker de såklart dit, för att placera sig där de hör hemma: i det vardagliga samtalet. 

Om någons farföräldrar inte brytt sig om att förstå detta, utan nöjt sig med att fnysa åt premiärlejonen, hade det inte överraskat mig. Från medier förväntar jag mig bättre, men blir ständigt besviken. I Aftonbladet och Expressen bryr man sig inte om att ta reda på vilka det är som rest till Tjernobyl, vems bilder det är man visar upp. Istället används begreppet ”influcensers” som synonymt med ”slynglar”. Den som själv söker sig vidare upptäcker att en av de som Aftonbladet pekar ut är en ukrainsk 19-åring, som när hon postade sin bild hade drygt 200 följare. Expressen, i sin tur, visar upp en bild som en ung ukrainsk journaliststudent med i skrivande stund 1.500 följare laddat upp. Unga kvinnor som reser till platsen för ett av sitt lands största samtida katastrofer. Varför skälls de ut? 

Populism strömmar genom journalistikens ådror. Att syntetisera och fokusera sina läsares moraliska vrede är en av professionens äldsta uppgifter. Så måste det väl få vara, men det blir inte bara tröttande utan skördar också offer när det kombineras med okunskap. Hösten 2012 hade nätet inte funnits lika länge som nu, och det var bara reportern själv som drabbades eftersom hen gav sig på en plats som inte har någon barmhärtighet med nybörjare. När samma mönster återupprepas sommaren 2019, och unga tjejer bärs fram som slumpmässigt utvalda syndabockar för att de är en del av sin generation, då framstår journalistiken som hopplöst tappad och okunnig. Och vad värre är att det inte längre är den själv som faller offer för sin dumhet.

Läs mer...

Jan Eklund: Ordförande Persson ska tvätta kommunikéerna på Swedbank

På onsdag väljs Göran Persson till ny ordförande i skandalomsusade Swedbank. 

Det behövs uppenbarligen en före detta socialdemokratisk statsminister för att återupprätta förtroendet på banken som anklagas för penningtvätt i Baltikum och riskerar miljardböter i USA. 

Ekonomisk lär Persson kunna skratta hela vägen till banken, men 70-åringen lär ju få att göra. Han är även ordförande i LKAB och senior advisor på JKL, den hemlighetsfulla lobbyfirman som sysslar med ”strategisk kommunikation”. Hur ska det nu gå för storbonden i Sörmland?  

Många sossar som klivit av den politiska karriären har villigt sålt sig till bankerna. Ingen verkar längre göra någon större sak av det. Vem behöver inte en bank? Till Expressen säger Persson att han säkert tror att banken jobbar seriöst och duktigt. ”Men man måste bli bättre på att övertyga omgivningen och myndigheter att man gör rätt”. 

Well, jag som trodde att Swedbank hade djupa problem. Men allt i vår tid kan förstås ställas på huvudet med lite ”strategisk kommunikation”. 

Läs mer...

Suzanne Reuter får årets Karamelodiktstipendium

Povel Ramels Karamelodiktstipendium ges varje år till en förnyare av det svenska språket eller någon som gjort framstående gärningar inom musiken, scenkonsten eller filmen. I år blev det Suzanne Reuter som under traditionsenliga former avtäcktes på Lasse i Parken i Stockholm. Hon utsågs med följande motivering:

”För att hon med en exceptionell, meriterande bredd och höjd som skådespelare och komedienn genom till exempel ”Lorry”, ”Cleo” och ”Vår tid är nu” visat att hon är allt annat än en ”Svensson Svensson”. Hon är outstanding i sin sällsynta förmåga att kombinera humor och timing till perfektion i rakbladsvassa one-liners.”

Suzanne Reuter debuterade i tv-serien ”Skyll inte på mig!” 1978 och under 1980-talet gjorde hon sketcher i tv-program som ”Razzel” och ”Nöjesmassakern”. Känd för den breda publiken blev hon med humorserien ”Lorry” som hade premiär 1992. Faktum är att hela tre medlemmar i ”Lorry”-gänget har fått Karamelodiktstipendiet tidigare – Ulla Skoog, Peter Dalle och Johan Ulveson.

Reuter sågs nyligen i filmen ”Lyrro – ut och invandrarna” och i SVT:s ”Vår tid är nu”. Till hösten kommer tv-publiken även att kunna se Suzanne Reuter i TV4:s klassiska lekprogram ”Fångarna på fortet”, där hon blir den nya frågeställaren ”Madame Fouras”.

Läs mer...

Suzanne Reuter får årets Karamelodiktstipendium

Povel Ramels Karamelodiktstipendium ges varje år till en förnyare av det svenska språket eller någon som gjort framstående gärningar inom musiken, scenkonsten eller filmen. I år blev det Suzanne Reuter som under traditionsenliga former avtäcktes på Lasse i Parken i Stockholm. Hon utsågs med följande motivering:

”För att hon med en exceptionell, meriterande bredd och höjd som skådespelare och komedienn genom till exempel ”Lorry”, ”Cleo” och ”Vår tid är nu” visat att hon är allt annat än en ”Svensson Svensson”. Hon är outstanding i sin sällsynta förmåga att kombinera humor och timing till perfektion i rakbladsvassa one-liners.”

Suzanne Reuter debuterade i tv-serien ”Skyll inte på mig!” 1978 och under 1980-talet gjorde hon sketcher i tv-program som ”Razzel” och ”Nöjesmassakern”. Känd för den breda publiken blev hon med humorserien ”Lorry” som hade premiär 1992. Faktum är att hela tre medlemmar i ”Lorry”-gänget har fått Karamelodiktstipendiet tidigare – Ulla Skoog, Peter Dalle och Johan Ulveson.

Reuter sågs nyligen i filmen ”Lyrro – ut och invandrarna” och i SVT:s ”Vår tid är nu”. Till hösten kommer tv-publiken även att kunna se Suzanne Reuter i TV4:s klassiska lekprogram ”Fångarna på fortet”, där hon blir den nya frågeställaren ”Madame Fouras”.

Läs mer...