Inlägg taggade med:

Avatar

Öhrn överrumplad – av sina två söner

▸ ”Jag höll på att bryta”

Läs mer...

Tröstpussar, segervrål och champagnesprut

▸ Så festade stjärnorna inatt

Läs mer...

Småkul 90-talsafton med Tomas Ledin

recension Så många ➕ får konserten

Läs mer...

David Sundin slog in en öppen dörr

larsson Därför höll inte mellanakten

Läs mer...

Glädjeskriket: Jag älskar er!

▸ De gick vidare till finalen i Melodifestivalen

Läs mer...

Ozzy Osbourne låter överraskande inspirerad

Diskografin kan se lång ut, men de senaste trettio åren har Ozzy Osbourne bara gett ut två nyskrivna album per decennium (inräknat Black Sabbath), så att det var länge sen sist är inget ovanligt. Däremot brukar resultatet inte kännas riktigt så här genomarbetat. Inte bara det att rösten framstår så skarp, tunn och rak som den spelats på en klaviatur. Samtidigt som soundet bitvis når närmast symfonisk storlek.

Ändå tycks det mesta ha gått rätt fort, i ett litet band med Red Hot Chili Peppers trummis och Guns n’Roses basist – samt producenten Watt på gitarr (mest känd för hiphop som Cardi B och Post Malone). Och med tanke på hur mycket som är halvballader stöpta i 60-talets psykedelia, och alla blinkningar till Ozzys eget förflutna, är det förvånande hur inspirerat det hela ter sig.

Eller hur lite en gästande Post Malone tillför.

Bästa spår: ”Under the graveyard”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Tame Impala utvecklats långt förbi sin gamla gitarrpsykedelia.

Läs mer...

”Som en rosasvart lakritsbit”

PLUS Så många ➕ får artisternas kläder

Läs mer...

Brandsta city släckers svar efter Mello-piken

▸ Drev med låten i sändning

Läs mer...

’Förlåt – men det här klarar jag inte av’

▸ Häng med Markus Larsson i sista deltävlingen

Läs mer...

Hen går vidare till Mello-final i kväll

▸ Här är finalisterna – enligt oddsen

Läs mer...

Rockstjärnan om cancerbeskedet

▸ Berättar om saknaden ✓ ”Uppskattar mitt liv”

Läs mer...

Nanne Grönvalls kamp för hälsan

▸ På väg att hända igen ✓ ”Lovat mig själv”

Läs mer...

Slipknots explosiva frontalattack skapar total samhörighet

Slipknot kommer från USA:s jordbrukshjärta. Hemstaten Iowa är känd för majsodlingar och stadsfester där man tävlar om vem som avlat fram störst vildsvin. Internationellt talas det sällan om de här rötterna, men de är avgörande för att förstå bandets dragningskraft.

Slipknot blottlägger nämligen den amerikanska arbetarmentalitetens fula baksida – tystnaden, slitet, alkoholen. Sönderslagna familjer och frånvarande fäder. Det är därför de omger sig med bilder av ruttnande kadaver och likmaskar, och kanske därför de valt att bära masker. De är döden i bondfamiljen, monstret på åkern. Alltid där men aldrig synlig. På så vis fångar bandet en av de mest universella mänskliga erfarenheterna: känslan av att livet tvingat in en i ett hörn.

Makalöst nog har de medelålders männen därför kvar sitt ungdomliga ursinne.

Sådana upplevelser har sorgligt nog förföljt dem. 2010 dog basisten Paul Gray, 38 år gammal. 2013 fick dåvarande trummisen Joey Jordison en ms-liknande sjukdom och tappade förmågan att spela. Ett tag såg det ut som att bandet inte skulle klara mer, men de har rest sig ur askan och fortsatt som på instinkt.

Makalöst nog har de medelålders männen därför kvar sitt ungdomliga ursinne. Kvällen i Globen har förvisso regelbundna pauser för gubbvila, men när de väl står på scen är det en fullständig frontalattack. Varje låt tänjer gränsen för hur intensiv en arenakonsert över huvud taget kan bli. I centrum står bandets karaktäristiska slagverkare, som är avgörande som kaosskapande dansare men faktiskt också som musiker. Anonyma nyförvärvet ”Tortilla man” och hiphopdansande DJ:n Sid Wilson ser till att det råder total klaustrofobisk oreda även på en så här stor scen.

”Vill ni följa med mig till en mörk plats?”, frågar frontmannen Corey Taylor och möts av vrål. Han fortsätter: ”Det där är musik för mina öron, följ mig” och drar igång ”Solway firth”. Globen är så långt ifrån de amerikanska majsfälten det går att komma, men skriet av existentiell utmattning låter likadant här. Publiken rullar runt på arenagolvet och kastar sig emot varandra. Samhörigheten är total, nästan kosmisk.

Innan han lämnar scenen under explosioner och eld vrålar Taylor några avslutande ord: ”Ta hand om er. Ta hand om varandra.”

Läs mer...

Lyckad premiär för Klara Söderbergs nystartade countryklubb

Biljetterna sålde slut på ett ögonblick, ändå fanns en kvot som såldes i dörren. Ändå hölls evenemanget i en avgränsad del av Münchenbryggeriets stora konsertsal, för att slippa ta in mer folk och tappa i klubbkänsla. 

Så är det heller ingen enkel ekvation att försöka etablera en återkommande nattklubb med countrytema i hanterlig storlek, samtidigt som centralgestalten är en världsstjärna som säljer ut större lokaler på egen hand.

Eller, ja, tillsammans med sin syster Johanna Söderberg i First Aid Kit då. Som syntes i lokalen nu, men inte på scen – vilket möjligen var premiärkvällens allra största överraskning.

Och kanske ska man se detta som inte bara starten för en ny klubb, med en för Stockholm ovanligt blandad publik (samt en del cowboyhattar). Utan även som ett lagom trevande sätt för Klara Söderberg att pröva vingarna som soloartist.

Vilket på ett sätt inte är ett så stort steg, eftersom hon är den mer tongivande rösten i First Aid Kit. Det var ändå lätt att få en känsla av något både lössläppt och premiärnervöst när hon sjöng ut mer fullsatsande än annars, och glatt lät det spricka i kanterna.

En del av poängen med ett sådant här koncept är väl också att allt inte är riktigt genomrepeterat, och då märks nästan ännu tydligare hur säkra alla inblandade är.

Fyra oannonserade gäster stod på programmet, samt ett durkdrivet husband med steelgitarristen Ola Gustafsson som särskilt utropstecken. Amanda Jenssen gjorde ett av sina sällsynta framträdanden, strålande som en sann diva, och den ständiga bästisen Maja Francis sjöng Kitty Wells 50-talssnyftare ”Making believe” med den mest knivskarpa av röster.

David Ritschard kom med en mer genomförd konceptshow, i en nästan prickfri George Jones-duett och därefter en besynnerlig Alf Robertson-melodram, där klassiska ”The Jamestown ferry” omvandlats till ”Hon steg på Finlandsbåten”.

Än mer udda var dock Markus Krunegård, som taggad till tänderna rusade upp scenen och sjöng country på finska (efter ett inledningsanförande på samma språk). Innan han förenades med Klara Söderberg i Kenny Rogers/Dolly Parton-duetten ”Islands in the stream” – lika oljig som någonsin, men svajigare.

Om Countryklubben kan hålla den nivån framöver lär det här bli en klassiker på ingen tid alls.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om The Felice Brothers ystra turnéavslutning.

Läs mer...

Ska göra livet surt i finalen

▸ MARKUS LARSSON

Läs mer...

SVT:s krisdrag i sjukdomskaoset

▸ Skickades rakt i säng ✓ Karantän ✓ ”Jätteont”

Läs mer...

”Vänner” återuppstår – i nytt specialformat

▸ Tjänar multum på satsningen

Läs mer...

En av hårdrockens största arenaband

Recension så många ➕ får Slipknot

Läs mer...

Stjärnans dubbla glädje: ”Ny nivå”

▸ Har nu 18 (!) barnbarn

Läs mer...

”Fascinerad av hans stökiga liv”

▸ Johnny Depp om nya rollen ✓ Vilda kvällarna

Läs mer...