I vintras publicerade The Guardian en artikel om det stora inflytande som Neneh Cherrys debutalbum ”Raw like sushi” haft på kvinnliga brittiska rappare. Ingenstans nämndes att hon är svensk. Jag kände mig lika kränkt som i början av nittiotalet när britter och amerikaner gav mig klentrogna blickar varje gång jag stolt berättade att Neneh Cherry egentligen hette Marianne Karlsson och kom från Tågarp. ”Neneh Cherry svensk?” sa de. ”Eller hur. Och Prince kommer från Finland.”
Den übercoola stjärnan kunde omöjligen ha satt sin fot i ett bonnigt socialistland vid polcirkeln. Neneh Cherry var så urban att det gjorde ont. Hon var inte bara rå som sushi utan lika modern (den japanska rätten hade just börjat erövra västvärlden). Hon rappade som ett yrväder och en gyllene dollarmedaljong dinglande strax över hennes gravida mage. Hennes kosmopolitiska pondus förstärktes av den lilla dialogen i genombrottshitten ”Buffalo stance” där hon pratar med två olika röster: den ena urbrittisk (”What’s he laajk?”), den andra hyperamerikansk (”Yo, maan, what do you expect, the guy’s a gigolo, maaaan!”).
– Min dj-kompis Fat Tony brukade jämt fråga: ”What’s he laajk? What’s she laajk?” när vi var ute bland folk, minns Neneh Cherry. Den repliken kom in i skallen när jag skrev texten. Albumtiteln kom från en annan kompis, en tokstolle som en natt ropade: ”Yeah! Så grymt! Rått som sushi!”
Neneh Cherry var 25 år när hennes första album gavs ut den 5 juni 1989. Mixen av stilar (rap, house, pop och funk) var lika brokig som hennes egen uppväxt. Hon tillbringade sina första år i Gamla stan i Stockholm med sina föräldrar, textilkonstnären Monika ”Moki” Karlsson och musikern Ahmadu Jah. Sedan gifte sig Moki med trumpetaren Don Cherry och flyttade till skånska Tågarp som de några år senare lämnade för New York, där Neneh och hennes halvbror Eagle-Eye såg hiphoppen födas i slutet av sjuttiotalet. Hon gick på konserter med Sugar Hill Gang och gillade deras mjuka discorap.
– Sedan fick jag höra en kassett med Spoonie Gee och då hände något med mig. Det var superrått. Bara hans rap och ett elektroniskt beat. Jag blev helt galen när jag hörde det. Jag hittade också ”Vicious rap” av Tanya ”Sweet Tee” Winley i en skivaffär på 34:e gatan. Hon var en av de första kvinnliga rapparna. Jag fick en sådan kick av den låten. ”Jag vill vara hon”, tänkte jag. Musiken var så himla stark att den bara gick rakt in. Även fast jag inte växt upp i the hood.
Neneh Cherry 2017
Foto: Emil Hammarström
Som 14-åring blev Neneh Cherry punkare med rödfärgad afro och kamouflagekläder. Hon hängde på The Mudd Club, ett nav för undergroundscenen i New York och lyssnade på new wave-rock samtidigt som hon umgicks med dj:er från Queensbridge, det ruffiga område som gav världen rappare som Marley Marl och Roxanne Shanté. Hon började rappa själv efter att ha flyttat till London där hon uppträdde med reggaepunkarna The Slits, det avantgardistiska Rip Rig + Panic och Morgan-McVey, en popduo som inkluderade hennes blivande make Cameron McVey. Det sistnämnda bandet gav 1987 ut singeln ”Looking good diving” med B-sidan ”Looking good diving with the Wild Bunch”, en remix där Cherry spottade ur sig några rim om killar och tjejer som hon sett på stan i New York. Hon rappade också om ”Buffalo stance”, en hiphop-pose då man står med armarna i kors och tittar snett på någon.
– Cameron och jag hade nästan glömt bort den B-sidan, och var upptagna med de andra låtarna på albumet, när Tim Simenon (dj och producent, känd som Bomb The Bass) föreslog att vi skulle jobba vidare på den. Tack vare Tim blev det en riktig låt.
Du rappar om en gigolo i ”Buffalo stance” men det låter snarare som om du syftar på en hallick som försöker värva dig.
– Jag ville skriva om rollerna som folk spelar på gatan. Den handlar om en kille som är lite glassig, lite sleazy. Någon som uppför sig illa och tycker att det enda han behöver är snygga kläder, lyxig bil och en guldtand.
”Raw like sushi” blev en succé i Europa men sålde inte lika mycket i USA. Vad berodde det på?
– Det var svårt för skivbolagen att stoppa in mig i ett fack. ”Du är inte tillräckligt vit”, sa de. ”Och du är inte tillräckligt svart.” Det var roligt att åka limousin, men jag var inte beredd att göra alla kompromisser som krävdes. Amerikanerna ville inte heller släppa ”Manchild” som andrasingel. De valde de poppigare ”Kisses on the wind” och ”Heart” som David Fincher gjorde videon till. Judy Blame tog med en flaska cava som vi tänkte öppna på inspelningen. Och alla de här LA-människorna bara: ”Nej! Nej! Ingen alkohol!” Och man ser sig omkring och vet att allihop är fucking cokeheads.
Du nominerades ändå till en Grammy 1990. Milli Vanilli vann i din kategori och tvingades senare lämna tillbaka statyn eftersom de inte sjungit själva. Borde inte du ha fått den då?
– Verkligen! Jag träffade ena killen i Milli Vanilli för ett år sedan, han som inte dog. Vi sprang ihop på Portobello Road och jag var så nära att fråga: ”Where’s my Grammy?”
”Raw like sushi” sålde två miljoner exemplar. Det finns skivor från 1989 som sålde mer än dubbelt så mycket men som inte har getts ut i lyxiga 30-årsjubileumsboxar. Varför tror du att folk fortsätter lyssna på den?
– Det är så klart drömmen att göra något som lever kvar. När jag lyssnar på den kan jag tänka: ”Gud, det låter så åttiotal” eller ”Oj, vad jag låter liten.” Men jag tror att skivan innehåller starka bilder av sociala grejer som pågick på den tiden. Känslan av att vara a woman of colour in the world och att vara i åldern då man lever the life, går ut mycket och lyssnar på musik. Man hör den konstiga kombon av att ha vuxit upp på landet i Sverige, nära skogen liksom, och sedan hamnat i New York. Det är en hejdlös skiva. En pärla i ett halsband som jag fortsätter att sy ihop.
Vad skulle Lady Gaga göra efter 2018 års megasuccé med filmen ”A star is born”? Ett album där alla låtar var ”Shallow”-variationer? Knappast. ”Chromatica” är en rolig, spretig, vild discoskiva, med vitt skilda gästartister som Elton John, Ariana Grande och k-popgruppen Blackpink. Det låter därefter, och vartenda spår är inte perfekt – men ”911”, ”Enigma”, och den underbara avslutande ordvrängarhousehitten ”Babylon” kommer nära. När Lady Gaga, inför den av vårens pandemi försenade releasen, ombads förklara albumtiteln sade hon kort och gott: ”I found Earth, I deleted it. Earth is canceled. I live on Chromatica.”
Jag kan inte bestämma mig för om det här är en bra roman eller inte, vilket möjligen diskvalificerar den från den här listan. Huvudpersonen i det irländska stjärnskottet Naoise Dolans debutroman är nämligen ett typexempel på en romanfigur jag egentligen inte tål – en livstrött, passiv, blaserad, självhatande, snygg-men-konstig tjugotvåårig tjej. Varför fortsätter jag ändå hungrigt läsa? Kanske har det att göra med den ovanliga miljön – ett samtida Hongkong, där huvudpersonen och hennes vita bekantskapskrets lever som en sorts moderna, medvetna kolonialister. Det är, om inte tveklöst bra, så åtminstone intressant. I oktober kommer den svenska utgåvan på Wahlström & Widstrand.
”Bianca och Jonatan gifter dig judiskt”.
Foto: Judiska församlingen i Stockholm
Podd. ”Bianca och Jonatan gifter dig judiskt”
Judiska församlingen i Stockholm
I skrivande stund har det bara kommit ett enda avsnitt av Bianca Meyer och Jonatan Unges nya podd – vilket osökt för tankarna till komikerparets förra podd, ”Unge-Meyers lidanden”, som det allt som allt bara kom fem avsnitt av. Låt oss hoppas att det blir fler den här gången, för ”Bianca och Jonatan gifter dig judiskt” verkar mycket lovande – lyssnarfrågor om kärlek och relationer varvas med berättelser och råd från deras egna, något stökiga, dejtningsliv. För alla som nu råkar ha ett specialintresse för både kärleksspalter och judisk humor är det rena rama chanukka.
Tone Schunnesson.
Foto: Märta Thisner
Följetong. Tone Schunnesson, ”Dö, Stockholm, dö”
Göteborgs-Posten
I september kommer Tone Schunnessons nya roman ”Dagarna dagarna dagarna”. Den som inte kan ge sig till tåls kan redan under sommaren läsa henne i GP, där hon skriver en sommarnovell i sex delar. Den kan rent av, efter varje del, vara med och bestämma vad som ska hända i nästa. Interaktiva ”Dö, Stockholm, dö” kretsar kring den fyrtioårskrisande föredettingen Robin, en gång i tiden Göteborgs stora pophopp, numera avdankad musiker i Stockholm med en flickvän han tröttnat på och ett barn han inte visar något större intresse för. Nu måste han tillbaka till hemstaden i ett olyckligt ärende. Jag ser mycket fram emot nästa del.
Matmejlet på Instagram.
Foto: @matmejlet
Veckobrev. Matmejlet
lisablomqvist.se/matmejlet
Jag är nu inte först i världen, eller ens i DN, med att tipsa om Lisa Blomqvists Matmejlet. Men det är så bra. I det underbara, och alltför bortglömda, internetformatet veckobrev kommer varje lördagsmorgon en samling recept, en frågespalt, restaurangtips, köksknep och personliga betraktelser skrivna av en väldigt rolig, kunnig och engagerad matskribent. Det finns få saker på www som jag varje vecka längtar så intensivt efter – särskilt sedan min favorityoutubekanal Bon Appetit imploderade under vårens Black lives matter-protester – och som håller så genomgående hög kvalitet. Sedan det första mejlet kom, i december 2018, har jag hittills aldrig blivit besviken.
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.
De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.
Grundreglerna för kommentarer är:
håll dig till ämnet
håll en god ton
visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.
Artisten Sarah Dawns Finers bolag drar tillbaka ansökan om det krisstöd som hon fått beviljat av Kulturrådet, rapporterar Expressen. Totalt rör det sig om drygt 650.000 kronor som nu inte kommer att betalas ut.
Under våren har kulturarrangörer som förlorat inkomster under coronakrisen kunnat söka ersättning från Statens kulturråd. Flera av dem som beviljats stöd är ekonomiskt framgångsrika artister vilket har väckt en debatt om vilka som stödet bör gå till.
Sarah Dawn Finers företag SDF Entertainment AB beviljades stöd om 650.300 kronor från Statens kulturråd men nu har företaget alltså återkallat sin ansökan om krisstöd.
”SDF Entertainment AB har återkallat sin ansökan innan stöd har utbetalats”, skriver Kulturrådet i ett mejl till Expressen.
