Avatar

Som skådespelare är hon mest känd för att ha spelat Laverne i 70-talsserien ”Laverne & Shirley”, en spin-off på kultfilmen ”Gänget och jag” som regisserades av hennes bror Garry Marshall.

Som regissör debuterade hon 1986 med spionkomedin ”Jumpin’ Jack Flash” med Whoopi Goldberg. Hennes film ”Uppvaknanden” från 1990 med Robert De Niro i huvudrollen nominerades till en Oscar för bästa film.

Hon regisserade återigen Tom Hanks i ”Tjejligan” från 1992, om när USA under andra världskriget startade en kvinnlig baseball-liga då många manliga spelare kallades in i kriget.

Hon var gift med regissören Rob Reiner mellan 1971 och 1981 och hade ett förhållande med sångaren Art Garfunkel under 80-talet. Marshall och den avlidna skådespelaren Carrie Fisher var nära vänner, och Marshall var gudmor till Fishers dotter Billie Lourd.

”Vår familj är förkrossad. Penny var en pojkflicka som älskade sport, pussel, att mixa Pepsi med mjölk och tillbringa tid med familjen”, skriver Marshalls familj i ett uttalande.

Penny Marshall blev 75 år gammal och avled av komplikationer till följd av diabetes. Hennes bror Garry avled 2016.

Inte sedan dubbelmonarkin Österrike-Ungern upplöstes för hundra år sedan, i sviterna av första världskriget, har de båda Donauländerna nämnts så ofta tillsammans som under det gångna året. Redan när den nya österrikiska regeringen tillträdde strax före jul 2017 var diskussionen i full gång: skulle koalitionen mellan det katolsk-konservativa Österrikiska folkpartiet (ÖVP) och det högerpopulistiska Frihetspartiet (FPÖ) nu göra Österrike till en västeuropeisk pendang till den ungerske premiärministern Viktor Orbáns illiberala demokratibygge? Ja, kanske skulle alprepubliken rentav bli en femte medlem i den alltmer EU-skeptiska Visegradgruppen, som består av Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien, alla stater som på senare tid utmärkt sig för en minst sagt tvivelaktig tolkning av demokratiska grundprinciper.

Det har inte blivit någonting med det. Inte än i alla fall. Förutom att skillnaderna mellan den västeuropeiska nettobetalaren till EU-budgeten och de forna kommunistländerna är alldeles för stora har Österrikes roll som EU:s ordförandeland de senaste sex månaderna lagt band – om inte munkavle – på de mest radikala antiliberala rösterna inom FPÖ. Hur länge det håller i sig återstår att se.

Men det betyder inte att det skulle saknas oroande tecken redan nu. Det är ingen slump att Österrike och Ungern gång på gång nämns i samma andetag, till exempel när det handlar om avvisandet av idén om ett gemensamt europeiskt ansvar för flyktingar – nyligen vägrade båda länderna också underteckna FN:s migrationspakt – och, inte minst, när det gäller mediepolitiken.

De pågående protesterna i Ungern – de starkaste sedan Orbán kom till makten för åtta år sedan – riktar sig inte bara mot inskränkningar i arbetsrätten och urholkandet av justitieväsendets oberoende utan också mot den politiska styrningen av medierna. Häromdagen kastade säkerhetspersonal ut en oppositionspolitiker från tv-huset i Budapest – lögnfabriken, som demonstranterna kallar det – samtidigt som de statliga kanalerna undvek att ens nämna de protester som pågick på gatan utanför. Detta bekräftar bara det som varit uppenbart en längre tid: den ungerska offentligheten är en ”styrd” offentlighet. På engelska talar man ibland om ”guided” eller ”managed democracy”, alltså ett styre som formellt är demokratiskt men egentligen är en autokrati. På samma sätt utgör medierna i Ungern i dag bara formellt en offentlighet.

I april i år krävde FPÖ-politikern Norbert Steger, medlem i ORF:s styrelse, en ”objektivare rapportering” från bolagets utlandskorrespondenter.

Även om Österrike fortfarande är långt ifrån det hårt styrda medieklimat som kännetecknar grannlandet i öster har de politiska attackerna mot såväl enskilda journalister som tidningar, radio och tv blivit både fler och starkare; en situation som känns igen från andra håll, både i Europa och i USA. I Österrike riktas angreppen särskilt mot public service-bolaget ORF, motsvarigheten till Sveriges Radio och Sveriges Television.

I april i år krävde FPÖ-politikern Norbert Steger, medlem i ORF:s styrelse, en ”objektivare rapportering” från bolagets utlandskorrespondenter, som till skillnad från i Sverige gör inslag för både radio och tv. Om de inte förhåller sig ”korrekt”, hotade Steger, kommer en tredjedel av korrespondenterna att strykas.

Orsaken till Stegers upprördhet stod alldeles uppenbart att finna i just Ungern. Måltavlan var ORF-korrespondenten Ernst Gelegs, som under våren rapporterat från det ungerska parlamentsvalet. Ensidigt, menade Steger – vilket alltså egentligen betydde alltför negativt om Orbán och hans parti Fidesz. Kritiskt och oberoende, menade nog de flesta – till exempel ORF:s generaldirektör Alexander Wrabetz, som svarade på Stegers utspel genom att på Twitter meddela att han ”efter den utmärkta rapporteringen från valet i Ungern har förlängt Ernst Gelegs uppdrag i Budapest till 2021”.

Tydligare – och med torrare ironi – hade generaldirektören knappast kunnat hävda public services självständighet. Det är varken regeringens eller den till stor del politiskt tillsatta styrelsens sak att lägga sig i hur ORF:s korrespondensnät ser ut, skrev Wrabetz senare. Inte heller är det något som regeringarna i de länder det rapporteras från har med att göra. ”ORF-korrespondenternas rapportering ska uteslutande bedömas utifrån journalistiska kriterier i tittarnas och lyssnarnas intresse.”

Faktum är dock att den tidigare FPÖ-ledaren Norbert Steger en månad senare blev ORF-styrelsens ordförande.

Politikens inflytande över de österrikiska public service-medierna – både radio och tv – har debatterats flitigt ända sedan ORF bildades i mitten av 1950-talet. Än mer än i Sverige fungerade tv:n i efterkrigstidens Österrike som en samlingspunkt, en ”nationens lägereld”, som Gerd Bacher, en av ORF:s tidiga och mest inflytelserika generalintendenter uttryckte det. När Österrike blev formellt självständigt 1955 och sändarna i de fyra ockupationszonerna, som hade kontrollerats av amerikanska, brittiska, franska och sovjetiska myndigheter, slogs samman handlade uppdraget om att bygga en nation. Och den som kontrollerade det bygget kontrollerade både framtiden och historien, ett viktigt tema i en ny republik som hade svårt att hantera sitt förflutna.

Först 1963, när innehållet i en hemlig överenskommelse mellan de dominerande krafterna i österrikisk politik, det konservativa ÖVP och socialdemokratiska SPÖ, läckte till pressen stod vidden av den politiska styrningen klar. De båda partierna hade enats om att varje administrativ och redaktionell chefspost på radio och tv skulle besättas dubbelt: med en ÖVP-nära chef och en SPÖ-nära ställföreträdare och vice versa. Året efter samlades över 800 000 underskrifter i ett medborgarinitiativ som krävde en ny lag som skulle garantera public services oberoende; det var mer än tre gånger fler än vad som krävdes för att frågan skulle behandlas i parlamentet. Ändå dröjde det flera år innan någon sådan lag kom till stånd och än i dag, flera medielagar och -direktiv senare, utövar politikerna ett hårt tryck på ORF.

Sedan några år är det framför allt politiker från FPÖ som har skruvat upp kritiken mot det man kallar ”systemmedia”. Taktiken verkar gå ut på att genom angrepp på enskilda medarbetare undergräva public service-kanalernas trovärdighet. Ungernkorrespondenten Ernst Gelegs är bara ett exempel, det hårdslående nyhetsankaret Armin Wolf ett annat. Men FPÖ vill också strypa finansieringen av ORF genom att avskaffa tv- och radiolicensen – eller ”tvångsavgiften”, som de kallar den. Till skillnad från i Sverige handlar denna diskussion inte om en nödvändig anpassning till ny teknologi och nya medievanor utan framför allt om att försvaga public service-kanalerna gentemot de privatägda medierna och, paradoxalt nog, ytterligare stärka politikens inflytande över ORF.

Hur illavarslande dessa försök att göra sig av med oberoende och obekväma journalister än är, sker de i offentligheten och kan därmed bemötas och kritiseras. Mindre iögonenfallande är de förskjutningar av gränserna mellan politisk rapportering och politikerpromotion som just nu sker i flera av ORF:s program.

I ett försök att hitta en ny vinkel på Österrikes EU-ordförandeskap lanserade ORF under hösten programserien ”Europa backstage”, där bland annat FPÖ-ledaren och vicekanslern Heinz-Christian Strache porträtteras på gymmet. Han får berätta om hur han försöker hålla sig i form och att han minsann har förändrat sin kosthållning. Här finns inte antydan till en kritisk fråga. Det är inte heller meningen, detta är kändisunderhållning, producerad av ett fristående bolag, vars ägare och vd råkar vara syster till en av kultur- och medieminister Gernot Blümels medarbetare.

Denna vecka, just före jul, sänds tv-galan ”Österrikes hjältar”, där förbundskansler Sebastian Kurz (ÖVP) ska belöna brandmän, poliser och andra som hjälpt till att rädda livet på människor i nöd.

Ett annat inslag i samma serie beskrivs i tablån så här: ”Kulturminister Blümel prisar Europas författarelit, som uppenbart njuter av kvällen.” Det rör sig om utdelningen av EU:s litteraturpris. Att författaren Daniel Kehlmann i sitt öppningstal kritiserade både utvecklingen i Ungern och den ”dumhet och nationalism” som han menar präglar även Österrike, där ”ett högerextremt parti på ett oansvarigt vis gjorts till en del av regeringen”, nämndes inte med ett ord i inslaget.

Denna vecka, just före jul, sänds tv-galan ”Österrikes hjältar”, där förbundskansler Sebastian Kurz (ÖVP) ska belöna brandmän, poliser och andra som hjälpt till att rädda livet på människor i nöd. Det hela är ett samarbete mellan ORF, den upplagestarka boulevardtidningen Kronen Zeitung och förbundskanslerns kansli. En speciell jury ska bedöma vem som förtjänar att uppmärksammas. Varför, kan man fråga sig, ska representanter för kanslerns kansli, däribland en officiell talesman för regeringen, sitta i den juryn? Och varför i all världen ger sig ORF in i ett sådant samarbete?

Det är svårt att inte tolka program som dessa som eftergifter för att hålla regeringspolitikerna på gott humör, så att de i sin tur håller tillbaka med kritiken och avstår från radikala nedskärningar. I slutändan ter sig denna taktik ändå som ett rejält självmål. Den riskerar att undergräva public services trovärdighet och oberoende minst lika mycket som attackerna utifrån.

FPÖ:s angrepp på public service-medierna skiljer sig inte väsentligt från vad som hörs från högerpopulister i flera andra europeiska länder, till exempel Jimmie Åkessons deklarationer om att han, om han får chansen, ska lägga ner P3 och ge public service ett helt annat uppdrag än det har i dag. Skillnaden är – än så länge – att i Österrike sitter FPÖ i regeringen. Nästa år, 2019, kommer denna regering att presentera en ny lag som reglerar ORF:s verksamhet, det har medieminister Gernot Blümel (ÖVP) förutskickat. Det är FPÖ:s bästa chans hittills att ge ”oppositions-tv” betalt för gammal ost.

Som så ofta hänger det på regeringspartnern om de kan göra det. Hur har de konservativa kristdemokraterna det egentligen med den liberala demokratin i dag?

Läs mer: Så hotas public service av Europas politiker

Läs mer: Danmarks Radio har blivit ett slagträ i den politiska debatten

Carl Henrik Fredriksson är publicist verksam i Wien. Grundare av det europeiska tidkriftsnätverket Eurozine och Permanent Fellow vid Institut für Medien- und Kommunikationspolitik i Köln.

Det framkommer i en skrivelse som Frostensons advokat Per E Samuelson skickade till Akademiens advokatbyrå Hammarskiöld & Co på måndagen. DN har tagit del av skrivelsen.

Förhandlingarna mellan parterna har förts under de senaste månaderna. Enligt Samuelson har Frostenson i princip varit beredd att inleda samtal om sin framtid i Akademien, med syfte att komma fram till en förlikning. Hennes krav har då varit att hon inte ska anklagas för att ha brutit mot institutionens stadgar.

Läs mer: ”Katarina Frostenson bör lämna Akademien” enligt ny advokatutredning

Om Akademien trots det fortsätter att driva uteslutningsärendet är fortsatta förhandlingar om en möjlig förlikning uteslutna, enligt advokaten. I så fall måste Akademien delge Frostenson allt material från de utredningar man har gjort, menar Samuelson, och uppger att man hittills inte fått det kravet hörsammat.

Samuelson skriver därför att ”Akademien kränker Katarina Frostensons mänskliga rättigheter” med hänvisning till Europakonventionen 6.1. Han framhåller att hon har rätt till en offentlig, muntlig förhandling samt prövning inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Samuelsson skriver att Frostenson avser att återkomma med ett mer genomarbetat förlikningsförslag först den 28 december, ”med utgångspunkten att hon lämnar Akademien frivilligt utan att frågan om uteslutning läggs till grund för den fortsatta diskussionen och att hon kompenseras i sådan omfattning att hon kan fortsätta sitt värv som poet”.

Läs mer: Hela historien om året som skakade Svenska Akademien

En anledning till att Svenska Akademien inte lämnar ut sin första utredning (där man kartlade kopplingarna till Jean-Claude Arnault i stort) är att Ekobrottsmyndigheten just nu driver en förundersökning mot Forum. Misstankarna rör ekonomisk brottslighet och av respekt för förundersökningssekretessen har Akademien valt att följa åklagarens önskan om att dessa delar i rapporten inte ska lämnas ut.

Det skriver Svenska Akademiens advokatbyrå i sin uppföljande rapport, som släpptes på tisdagen. Man tillägger också: ”Katarina Frostensons ombud uppgav därefter att om Katarina Frostenson inte fick tillgång till allt material ville hon inte ha någonting. I anledning därav har vi inte skickat uppgifterna i denna kompletterande utredning till Katarina Frostensons ombud.”

Åklagaren på Ekobrottsmyndigheten uppgav i förra veckan för DN att förundersökningen i ärendet mot Forum fortfarande pågår och att beslut om eventuellt åtal väntas först under nästa år.

Texten uppdateras.

– När vi tittar framåt ser vi att det kommer att bli allt svårare på alla områden att vara en ensam tidning i den nya medievärlden. Bland annat kommer den digitala omställningen att kräva investeringar i teknik och kunskap som vi har svårt att klara på egen hand, säger Anders Hörling, delägare och chefredaktör för NLT, i ett pressmeddelande.

NLT:s pappersutgåva kommer tre dagar i veckan och har en upplaga på cirka 21.400 exemplar. NWT Gruppen, som omsätter en halv miljard och har omkring 350 anställda, äger redan tre tidningar i Skaraborgs län och tror att man med NLT i stallet kommer att samordna arbetet bättre.

Advokatutredningen som gjorts av byrån Hammarskiöld & Co ska fastställa om det begåtts brott mot Akademiens stadgar då Nobelpristagare ska ha avslöjats i förväg av kulturprofilen Jean-Claude Arnault eller hans hustru, ledamoten Katarina Frostenson.

Tidigare ledamoten Klas Östergren var en av de som bidrog med vittnesmål till utredningen under eget namn, ”eftersom anonyma vittnesbörd blivit konstant avfärdade, av andra berörda, som otillförlitliga”, sa han till SvD.

Nu höjs flera röster för att hela utredningen och dess innehåll ska offentliggöras. Till DN säger ledamoten Per Wästberg att han anser det.

– Jag yttrar mig inte om möjligheterna för en slutöverenskommelse. Men ju snarare desto bättre. Min åsikt är att utredningen bör publiceras i sin helhet och jag hoppas att så sker. Transparens! Jag har från början gått på den linjen, säger Wästberg.

Det råder inga tvivel för honom om att utredningens slutsatser vad gäller läckorna av Nobelpristagare är korrekta.

– Uppgifterna finner jag helt trovärdiga. Det är därför jag önskar den publiceras.

Läs även: Flera vittnar i Akademiens utredning: ”Uppgifterna ska inte kunna avfärdas” 

I SvD
går ledamoten och tidigare ständige sekreteraren Peter Englund, som själv erfarit att när Patrick Modiano fick priset 2014 skulle det ha läckt ut i förväg, ut och begär detsamma. 

– Jag hoppas och tror att Akademien offentliggör utredningen – det skulle ligga i linje med den ökade öppenhet som ständige sekreteraren Anders Olsson och andra ledamöter förespråkat, säger han.

Englund säger i utredningen att han hört att Modiano ska ha varskotts i förväg av sin dotter att han skulle få priset, och att Arnault var vän med Modianos dotter.

Englund nämner även förekomsten i utredningen av kvinnor som bara velat ställa upp anonymt med sina vittnesmål eftersom de utsatta för hotfulla kommentarer.

– Försök att påverka vittnen och till och med tysta dem är skamligt.

Akademiens ständige sekreterare, Anders Olsson, säger till SvD att utredningen planeras bli offentlig under tisdagen och då presenteras på Akademiens hemsida.